Juventus - Sampdoria: Nära, nära, men ändå så långt bort.
Efter ett flertal matcher med riktigt kasst spel såg det stundtals riktigt lovande ut mot Sampdoria. Bollen rullades runt, chanser skapades men nej, målen kom inte.
Det verkar vara något i Turins vatten eller något. Varje gång, i vart fall på sistone, som Juventus faktiskt spelar riktigt bra är det motståndarlaget som gör mål. Tiago fick lite oväntat chansen tillsammans med Poulsen som innermittfältare. Nedved och Camoranesi startade på respektive kant. Det är länge sedan Ranieri hade möjligheten att ställa ett sådant namnkunnigt lag på banan.
Sampdoria har gjort allt annat än att övertyga denna säsong. De är i allra högsta grad inblandade i bottenstriden, endast ett fåtal poäng ifrån en nedflyttning. Juventus å andra sidan återfinns i toppen av tabellen. Det är visserligen att par poäng upp till förstaplatsen, men att det handlade om ett topplag mot ett bottenlag inför matchen stod klart. Det måste vara något med Turins vatten.
En Cassano i form platsar i alla lag i Italien. En Cassano i form är ett hot mot alla försvar och en mardröm för alla målvakter. Trots detta skall ett lag som Juventus, på hemmaplan, mala ner fiskarna från Genoa sett över en match på 90 minuter. Det började även bra, sen kom det. Slaget i magen och 0-1, givetvis signerat Cassano, var ett faktum.
Det var inte så att Juventus tappade allt vad spel hette i och med detta, nej. Den första halvleken var den absolut bästa, sett till spelet, på mycket länge. Att Camoranesi var tillbaka i startelvan spelade en otroligt stor roll i detta. Att vara utan en av sina, om inte kanske den viktigaste, spelaren under en så pass lång tid skulle alla lag lida något enormt av. Att Juventus faktiskt ligger på en andra plats trots detta skulle kunna ge någon slags bragdpris.
Amauri fick sina chanser, Del Piero fick sina och Tiago hade även han bud på ett mål eller två. Trots ett stort spelövertag var det Sampdoria som hade ledningen efter den första halvleken. Frågan var om Juventus kunde komma tillbaka med samma hunger och glöd in i den andra halvleken, eller om hoppet på något sätt skulle dö i och med att domare Orsato blåste till vila.
Ranieri har inte gjort sig känd för att vara en tränare som kastar in alla sina offensiva kort i jakt på ett mål eller två. Förstå att jag då blev mäkta förvånad när Giovinco fick kliva in efter 45, på bekostnad av den defensiva innermittfältaren. Ja, du läste rätt, ut med den mest defensiva kraften, och in med en riktigt offensiv. Take that all you Ranieri haters.
Även i den andra halvleken var det Juventus som sett till helheten skapade mest och bäst. Sampdoria lyckades ibland spela upp bollen på Juventus planhalva och, eftersom halvleken gick, skapa bättre och bättre chanser. Molinaro hade det stundtals riktigt jobbigt på sin kant, Grygera likaså.
Kvitteringen skulle dock komma. Efter ett inlägg, slaget av Giovinco, hittade Amauri äntligen rätt med sin skalle. Det första målet efter juluppehållet och Juventus var tillbaka i matchen. Efter detta lyckades Del Piero att sätta en frispark som endast nekades av ribban samt stolpen. Att marginalerna inte var på Juves sida denna eftermiddag är ingen underdrift. Jag kunde räkna till inte mindre än fyra ramträffar där bollen i samtliga fall valde att studsa ut istället för att studsa in.
En märkbart trött Camoranesi fick efter 68 minuter checka ut, in kom istället Marchionni. I och med det bytet försvann Juventus för dagen bästa spelare och offensiven tappade kraft. I den 89:e hade även Tiago sprungit färdigt och Marchisio gjorde comeback.
Det blev inga fler mål och eftersom Inter, tack vare Adrianos hand, lyckades slå Milan är det nu nio poäng upp till toppen. Det är i sig ingen omöjlighet, men för vart tappat poäng ser ”scudetton” allt mer avlägsen ut.