När du får en chans i livet
Idag spelar Roma en av sina viktigaste matcher på länge. Trots flera möten som haft stor inverkan på fjärdeplatsen så känns det bara som derbyt kan mätas med det vi ska skåda ikväll. På planen ställer vi våra bästa spelare, de vi genom säsongen har gett vår tillit.
Jag minns själv en chans till åtminstone tillfällig framgång i mitt liv. Det var uttagning till klassiska TV-pucken för alla unga hockeyspelare och det hade spelats en längre match som dock såg ut att bli helt mållös, i matchens sista minut snappade dock jag upp pucken och åkte mot ett klart friläge. Det kan väl sägas att isen var i behov av spolning efter den långa kampen men om det är förklaring nog till den misslyckade dragningen låter jag vara osagt men för oss vanligt dödliga är chanser som dessa, så nära framgång vi kan komma.
Spelarna som Spalletti tagit ut för att inleda kampen mot Arsenal har alla på varsitt förtjänat sin chans. En chans till att vara en del av något magiskt, eller bara en chans att för en kväll stå i världens centrum. Vissa av spelare har dock mer att vinna respektive förlora.
Totti får återigen chansen att bevisa för fotbollseuropa utanför Italien eller kanske bara Rom vad han kan prestera när han är på topp. Mexes ska göra detsamma för sin framtida plats i det franska mittförsvaret. De Rossi ska visa, återigen må jag säga, att han inte blev upplockad i A-truppen för att han var romare.
Motta får sin första chans på den europeiska scenen samtidigt som Baptista återvänder till sin gamla. Riise kommer även han tillbaka till England, han får sin chans att visa att hans karriärval inte gjort honom sämre. Brighi ska visa att hösten inte var en tillfällighet medan Pizarro ska fortsätta med sin prestation att spela bort Aquilani till nordligare klubbar.
Perrotta får chansen att bevisa att som han påstår, bara blir bättre med åren samtidigt som Doni får chansen att om möjligt sudda ut sina mardrömmar om de sju målen.
Det finns dock en spelare som vars denna match utgång kommer avgöra hans totala framtid. För en spelare som Simone Loria kan detta vara början till slutet, eller början på något nytt.
Efter matchen borta mot Udinese såg vi alla vilken kapacitet Loria hade. Långsam och osäker är inte de två attribut man ska skriva på sitt CV som mittback men Loria hade gjort denna läxa i skolan och visste hur man kunde bedra sin framtida arbetsgivare.
Efter katastrofala hösten har de blivit mycket bänknötande för 32 åringen med sina rötter i Juventus. Spalletti har endast släppt in honom vid fåtal lägen, allt som oftast i ledning, vilken har visat sig vara odestigert. Han fick sin senaste chans borta mot Reggina och man kan säga att det tog inte en hel minut innan de tre poängen försvann.
Motta och Diamoutene köptes in under januarifönstret och fick även relativt snabbt speltid. Men nu står vi där i vägskälet, match borta mot Arsenal på Emirates Stadium, och tunga skador.
Låt oss inte ge upp det hela eller klandra ner på Loria innan matchen har spelat. Vi ger honom en chans, och ser vad han ger tillbaka. Även om du aldrig får en andra chans att ge ett första intryck, kan varje ny chans vara början till stora bedrifter
Trots artikeln i ära vägrar undertecknad fortfarande tro att Spalletti spelar med Loria...
