Drömmen om den förlorade våren
Det är dags att dra igång matcherna som verkligen betyder något. Det är dags att välkomna våren med ett flertal sprakande möten mellan de allra största. Det är dags för Italien mot England. Det är dags för Juventus att ta sig an Chelsea.
För fyra år sedan bodde jag i en stad mitt i den svenska urskogen, i en stad som låg närmre den norska huvudstaden än den svenska. Jag är född och uppvuxen i den delen av Sverige där E4:an är det naturliga sättet att ta sig någon vart, jag har inget emot de andra delarna, men denna stad var inget för mig. Det var i denna stad jag i månt och mycket fann mitt Juventus.
I december 2004 åkte jag för första gången ner till Turin. Tillsammans med Matteo Lomanto, Magnus Holmstam och Stefano Petralia skulle sätta min fot inne i Juventus-land. Inte nog med att jag för första gången skulle besöka Turin och se Juventus spela, nej, vi var där för att starta upp ”Juventus Club Svezia”.
Efter att, på plats, ha upplevt Juventus spela 0-0 mot Milan var jag helt betuttad. I början på mars packade jag återigen väskorna för att sätta mig på flyget ner mot Bergamo. Capellos Juventus, med Cannavaro och Thuram i backlinjen tillsammans med Zambrotta och Zebina på var sin kant, med Camo, Tacchi och Emerson på mittfältet och med Del Piero, Zalayeta och Ibrahimovic i anfallet, skulle hämta in ett 0-1-underläge från Madrid. Juventus mot Real Madrid den 9:e mars 2005 är fortfarande en höjdpunkt i mitt liv. Zalayeta är kung.
Lika lycklig och full av optimism som jag var efter den matchen, lika tom och nedstämd var jag endast några veckor senare. Efter att ha visat vad det innebär att representera Juventus gjorde laget den säsongens kanske allra sämsta två matcher i ett läge där en dålig match är en för mycket. Efter att ha åkt på däng i Liverpool med 2-1 som var ett resultat i underkant för de röda skulle Juventus återigen lyckas vända det hemma på Delle Alpi. 1-0 skulle räcka för avancemang, ett mål på hemmaplan i en kvartsfinal var ett måste.
Det blev inga Juventus-mål. Efter en insats där allt annat än lagmoral och hjärta syntes var Juventus utslaget av Liverpool. De som känner mig tycker nog att jag är en lugn och behärskad människa som har svårt för att brusa upp. I min lilla studentetta i staden i skogen flög ett flertal glas in i väggen. Jag har aldrig varit mer förbannad över ett fotbollsresultat. Det kändes som om spelarna personligen hade pissat på mig och min passion och mina förhoppningar. De kunde inte ha varit mer likgiltiga.
I morgon är det återigen dags för slutspel i Champions League. Efter ett år i Serie B och ytterligare ett utan CL borde Juventus ha så otroligt mycket mer motivation och anledning att verkligen kämpa detta år. Återupprättelse. Passande nog är det just ett lag från de engelska öarna som står för motståndet. Ett av de andra London-lagen, det blåa, tar i det första mötet emot hemma på Stamford Bridge.
Precis som alltid slår de som håller på de engelska lagen sig för bröstet: ”världens bästa liga, världens bästa spelare och världens bästa i allt!!” Det engelska fotbollsfolket är mästare på en sak, dumhet. Det engelska landslaget är, enligt dem själva, alltid världsmästare mellan alla VM. Att de däremot aldrig lyckas när det väl ska spelas om saken det är aldrig deras eget fel. Med tanke på allt det kapital som kastas över engelsk klubblagsfotboll är det förvånande att framgångarna inte har varit större. Tittade i ren nyfikenhet in på Chelsea-forumet: ”Juventus har bara en spelare som kan avgöra en match på egen hand, han är dessutom för gammal och håller inte på högsta nivå längre”, Hur många världsmästare ställer Chelsea på planen imorgon? Jag vet att det faktum att de är världsmästare inte säger något om hur de presterar i detta nu, men att glömma bort att nämna spelare som Camoranesi och Buffon, ja, då vet man inte mycket om fotboll.
Ibland tror jag att det är så, generellt, att de som håller på ett engelskt lag av hävd inte har lika mycket koll på det som händer utanför öarna än vice versa. Chelsea har ett storlag med världsstjärnor på i stort sett varje position. Juventus har Chiellini, Legrottaglie, Sissoko, Tiago, Amauri och ett flertal fler vars prestationsnivå absolut är på samma nivå som Chelseaspelarna.
Jag hoppas att även spelarna i London-laget ser på det likadant, att de har dålig koll på vilka som spelar i Juventus och hur bra de verkligen är. Arrogans och underskattning har fällt större lag än Chelsea. Det viktigaste är dock inte att vinna den första matchen på bortaplan. Det viktigaste är att vinna sett till de båda matcherna. Ett gott resultat på bortaplan är A-O i detta sammanhang. De spelare som följer med till London är följande:
1 Buffon
3 Chiellini
4 Mellberg
7 Salihamidzic
8 Amauri
9 Iaquinta
10 Del Piero
11 Nedved
12 Chimenti
13 Manninger
16 Camoranesi
17 Trezeguet
18 Poulsen
19 Marchisio
20 Giovinco
21 Grygera
22 Sissoko
28 Molinaro
30 Tiago
32 Marchionni
33 Legrottaglie
Det har spekulerats i ett flertal spelares fysiska kondition. Molinaro hade tydligen ont i en ljumske, Tiago tränade endast på gym häromdagen och om Grygera kan komma till start återstår att se. De finns alla med i truppen i vart fall. Vilka två som får starta på topp är en annan stor fråga. Får Trezeguet och Del Piero chans att visa att deras samlade rutin är viktigare än Amauris fina höst?
Imorgon smäller det, Chelsea – Juventus på Stamford Bridge. ”Forza Juve, facci un gol”, eller två. Snälla, gör denna vår till vad våren 2005 borde ha blivit.
