T minus tre-ish timmar
Det är knappa tre timmar kvar till avspark. Jag är nervös.
Japp, det är bara ungefär tre timmar kvar tills dess att UEFA-hymnen drar igång och spelarna äntrar planen. Amauri, Del Piero och co. kommer att marchera in på det gröna gräset och för ett par timmar kommer vi att leva och andas för Juventus. Det är så det känns.
Jag är så nervös. Jag är så nervös att den nervositet jag kände inför uppkörningen är en bagatell i sammanhanget. Jag lider av extrem tandläkarskräck, men jag är ändå mer nervös än inför den värsta lagningen. Jag pendlar mellan en euforisk känsla och den där stämningen som alltid infann sig i kroppen straxt innan någon stormatch i min handbollsungdom. Jag kissar nästan på mig. Det är en underbar känsla, man kan tro att det är detta man lever för.
Jag är inte nervös för att Juventus kommer att åka på stordäng, jag är inte nervös för att jag känner att Chelsea är ett så mycket bättre lag. Jag är nervös för att det räcker med en dålig match, en dålig match och det är "hej då, tack för denna gång".
Ranieri är nog lite nervös han också, även om han gör allt för att verka cool inför spelarna. Han har tydligen samlat till möte någon timma innan match. Det är då startelvan skall presenteras. Något säger mig att Mellberg kommer att få starta (något kanske är alla tillgängliga källor). Han vet hur engelsk fotboll funkar. Olof är en viking ikväll, en viking i en samling av fotbollskonstnärer. Vikingar var sin tids kungar i världen. "Rule brittiania"-folket kan slänga sig i väggen i jämförelse. Olof den Store skulle kunna inta England på egen hand, allt medan engelsmännen drack sitt afternoon tea: "Jolly good show!"
Min flickväns far kommer från England. Om jag berätta för honom om de känslor jag känner för den engelska fotbollen i detta nu, då skulle jag inte vara välkommen in i hans hus mer, jag skulle inte ens få hålla hans dotters hand något mer. I detta nu hatar jag Chelsea och engelsk fotboll. Hatar är ett stort ord.
Jag hatar!
