Mats Lerneby bloggar om italiensk fotboll: Mats Lerneby bloggar om italiensk fotboll: Bloggarkiv april -09
Mats Lerneby är frilansjournalist som bevakar italiensk fotboll för SvenskaFans.com. Läs allt om den italienska fotbollen här.
» BLOGGEN FORTSÄTTER I DEN HÄR ARTIKELN
2009-04-30 11:45 Kärlek trots allt
Italien är annorlunda.
För det finns alltid en motsats. Där det finns hopp finns det fara, och tvärtom.
I mitt förra inlägg skrev jag om Berlusconi. En man som är hatad av hälften av landets invånare och gillad av den andra hälften.
Den italienska fotbollen borde rent logiskt under Berlusconis styre ha dött ut. Under de drygt femton år som Silvio suttit vid makten har ekonomin stagnerat, den organiserade brottsligheten skjutit i höjden, mord och korruptionskandaler varit legio inom fotbollen. Åklagare och domare som varit hjältar i korruptionsutredningar som mani puliti har blivit skurkar när premiärministern (som tillika varit anklagad för korruption) förhalat utredningar, ändrat lagar för att slippa åtal. Samtidigt som hans tv-kanaler kallat åklagarna för öknamn (en domare kallades för Marxist-leninist vilket är ett mycket märkligt retoriskt argument år 2009 :)).
Nåväl, fotbollen borde vara död.
Men så är inte fallet.
I Italien finns det en folklig förankring i fotbollen på ett sätt som är unikt för Europa. Och trots alla dödsfall, dopingfall, korruption och skit, går folk fortfarande till arenan.
De unga tjejerna springer fortfarande med kameran i högsta hugg och plåtar den anländande spelarbussen under ystra tjut några timmar innan match. Föräldrar kommer fortfarande med sina barn klädda i lagets färger. Folk står fortfarande och språkar och skrattar utanför arenan. Trots allt som hänt så lever fotbollen i allra högsta grad. Kanske inte på den internationella nivån. Men definitivt på den folkliga.
Jag sitter vid Mussolini-obelisken vid Olimpico. Det är en stor marmorpelare där texten ”Mussolini Dux” speglar sig i solens strålar från Tibern. För många är det en naturlig mötesplats innan matchen, ungefär som Gunnar Gren statyn utanför Ullevi.
Jag tänker något om Italiens historia och det mycket komplicerade förhållandet många har till den, såväl Silvio, Fini som vanligt folk. Jag tänker att det finns en annan obelisk framför Vatikanen som är en symbol för kristendomen. Och så den här. Framför arenan.
Mussolini Dux.
Så sätter sig en kille framför mig. Han läser en matchtidning och väntar på sina vänner. Det är 45 minuter kvar till avspark. Jag blir glad när jag ser honom.
För han har Dedicata a te-tröjan på sig.
Tröjan alla lagspelare i Lazio skrev på i början av 2000-talet. Pengarna till försäljningen gick till barn som fötts av föräldrar drabbade i Tjernobyl.
Det var en tröja till fans, för laget, för någonting bra.
Och många bär den än varje söndag. Ungefär för att visa att de fortfarande tror.
Sådana saker värmer.
Det är ett bevis på att kärleken alltid finns där.
Men de blir färre och färre. För tio år sedan var det många fler som stod och väntade vid Mussolini Dux. Många känner sig svikna och bedragna.
Men inte av fotbollen. Inte av calcio.
Utan av de som styrt systemet kring det där underbara spelet som inbegriper 22 spelare, en grön doftande gräsmatta och en glansig läderboll som alla älskar att sparka på.
2009-04-29 10:25 Silvios nästa steg
Det pågår en debatt på forumet om italiensk fotboll kontra den i Europa.
Den debatten pågår också i Italien.
Under min senaste vistelse där nere var detta ett ämne som kom upp i varenda intervju jag gjorde.
Italien skiljer sig väldigt mycket från andra länder.
Fotboll är makt.
Och ingen annanstans blir det så tydligt om i Italien. Den nuvarande premiärministern har faktiskt byggt mycket av sin framgång på AC Milan.
Det är inte jag som säger det. Under min vecka därnere har jag pratat med professorer, journalister, fotbollsspelare, fans och tränare.
De säger alla samma sak.
Berlusconi skapade ett system. Ett system där annonser + fotboll + tv = pengar och makt.
Samtidigt har han ur ett ekonomiskt perspektiv aldrig varit intresserad av konkurrens, när Rai ville digitalisera sig välkomnade han som premiärminister beslutet samtidigt som han som företagsledare, köpte all den mark Rai ville bygga sina antenner på. Något som givetvis fördröjde Rais utbyggnads samtidigt som hans egna Tv kanaler fick försprång. Problemet var bara att Silvio ägde både Rai i egenskap av premiärminister och de andra kanalerna i egenskap av VD.
Det är svårt för utländska investerare att etablera sig i Italien. Silvio har gjort noll för att underlätta det.
Det är ett monopolsystem utan konkurrens. Som står still.
Det är i det perspektivet Serie A ska ses. Det är samma klubbar, samma ekonomi samma män (Rosella exkluderad) som år ut och år in styr efter samma koncept.
Ett koncept som man nu inser är föråldrat och som man nu har svårt att förändra.
Man ska alltid fråga sig varför. Varför händer något? Varför ser saker och ting ut som de gör?
Hur kan alla klubbar gå med minus, år efter år? Redan 2002 hade Roma 2,5 miljarder i skulder. Lazio hade 3 miljarder. Det är sju år sedan. Inter går med miljardförlust.
Varför tillåts detta?
Svaret är att klubbarna upprätthåller ett ekonomiskt system inte bara inom fotbollen, utan i hela Italien som är sjukt.
Nästa fråga: Vem har haft den politiska/ekonomiska makten under dessa år? Och vem har vunnit mest på denna utveckling?
Svaret på den frågan är Silvio.
Jag förstår om det är jobbigt för Milan fans att höra. Men det är svårt att undgå.
Nu går rykten om att Silvio vill sälja Milan. Det förnekas visserligen kraftigt. Men det är ändå logiskt.
Silvio håller på att planera sitt nästa steg i sin politiska karriär och fotbollen är inte längre den språngbräda den en gång var. Faktum är att Milan är som Italien. Ett gammalt, långsamt och lite halvtrött land.
Jo, jag vet att Milan är tvåa i ligan.
Och jag vet att det lite motsäger min liknelse. Men Milans lag är inget lag för framtiden. Det är min poäng. Och det är inte heller det system som driver Il calcio.
Det har nu alla klubbar insett. Och den klubb som insåg de sist av alla, var givetvis den klubb som för närvarande sitter på makten.
För Milans skull hoppas jag Silvio säljer.
Klubben kan då spela vidare utan att hela tiden veta att man utnyttjas i ett politiskt spel i syfte att konsolidera en företagsledares politiska makt.
2009-04-27 23:00
Pasquale Foggia slog sig i slang med en Atalanta-spelare efter matchen. De kom ut i den mixade zonen med sina små resväskor och började föra ett livligt samtal en bit bort från pressuppbådet. Fan vet vad de pratade om och jag kände inte igen Atalantaspelaren( om någon gör skriv gärna på forumet).
Kanske berättade Pasquale om hur riktig tomatsås smakar. Den från Neapel och inget halvfabrikat som finns i Bergamo.
Eller så pratade de om något annat. Helt oberörda stod de där i flera minuter i Olimpicos kulvertar och pratade. Mobilkameror ger en guldkorn ibland,
2009-04-27 Göteborg
Jag vill be alla läsare om ursäkt. Min tanke var att under min vistelse i Italien hinna med att live blogga från Olimpico. Jag ackrediterade mig och förberedde mig. Dock kollade jag aldrig hur det var med Internet. jag förutsatte helt enkelt att det fanns nät.
Väl på plats visade det sig vara helt fel.
Arenan som är värld för Champions League Finalen har åtminstone till dags dato inget nät.
Jo, det finns nät. Den olympiska kommittén coni har ett nätverk, men det är stängt.
Varför fick jag aldrig klarhet i. Till slut stod fem arrangörer runt min laptop och skrek på varandra och skyllde ifrån sig.
En vänlig radiojournalist lånade mig sitt mobila bredband i halvlek, men sen gick han.
Det borde jag med ha gjort, för matchen var usel.
Fansen ska dock ha en eloge, för de sjöng hela matchen.
Återkommer med lite mer anekdoter framöver. Nu måste jag tvätta.
2009-04-26 15:50, Olimpico
14.30, Olimpico.
Lagen börjar träna. Solen spricker fram och alla andra journalister tittar på mig som om jag är en idiot. Förmodligen har jag tagit någons plats.
14.45.
Jaha. Det finns alltså inget Internet på arenan. Alls.
Denna föga överraskande nyhet ställer ju till det aning minst sagt. Italienska journalister har löst det genom att sända sina texter på mobila uppkopplingar. Sådan har inte jag.
Jaha.
15.00
Jaha. 30 000 drygt. Lagen kommer in. Muslera i mål,. Verkar lite sprallig den gode Nestor.
15.05
Foggia är briljant. Hans formtopp är högre än Monte Mario just nu. Däremot spelar man som vanligt nonchalant i försvaret.
15.15 ( eller 14 minuten).
Ingen stor match så här långt, Tempot är lägre än lägst. Lecces mål mot Catania orsaker lite palaver på läktaren. Di vaios mol mot Genoa drar ner applåder.
18 minuten.
Jag börjar misstänka att laget har baksmälla efter segern i Onsdags. Meghni är usel. På alla sätt.
En vänlig italiensk journalist låter mig skicka en text redan i halvlek. Det var ju snällt.
23 minuten.
Atalanta gör mål. Lazio står som stenstoder och ser på när förre Laziospelaren Talamonti nickar in bollen på ett inlägg. Målet får kurvan att vakna. Men knappast lazio. Jag frågar mig återigen vad Meghni gör på pl
an
27 minuten.
Matchen är så usel att man börjar kolla plingen istället. Genoa sjunker ihop verkar det som. Eller så är det Bologna som hittat formen. Förmodligen båda. Hur som helst ser fjärdeplatsen alltmer nu ut som lila.
31 minuten.
Han glimmar till Zarate. Tar en löpning med bollen över halva plan och avslutar visserligen idiotiskt. Men alla ser vilken spelare det är.
32 minuten.
Nu gjorde nästan Atalanta 2-0. Delio Rossi har tagit av sig skjortan. Behövs mer än så är jag rädd.
34 minuten.
Hela pressläktaren är full. Men max 25 procent är här och jobbar.
37 minuten.
Lotito är tydligen här. Trodde han var i Qatar. Men där ser man. Kanske blir han lika glad som alla de andra över att se Lazios första riktiga chans på mål. Zarate igen. Verkar som laget börjar vakna nu. På tiden.
41 minuten.
Ledesma är lika snabb som en sköldpadda när han driver upp bollen. Meghni är usel, rädd och rent ut sagt kass. Saktfärdigheten straffar Lazios anfall gång på gång. Hemskt lätt för Atalanta att försvara sig.
2009-04-26 9:00
Allting som man som svensk är svag för finns i Italien. Visserligen är det klyscha på klyscha och det är så jävla förutsägbart men likt förbannat åker man dit, varenda jävla gång.
Jag sitter uppe vid Porta Pia och pratar med en källa. Vi har ett långt och mycket intressant samtal som är helt otryckbart för att inget av det går att bekräfta. Men allt är förmodligen sant.
Vi pratar om Lazio, om Roma, om Claudio, om Lorenzo, om Totti, om Duce, Il sistema, La mafia, vi täcker in det mesta.
Sen säger vi adjö.
Jag börjar dra mig ner mot City. Mest för att gå åt ett håll, vart jag egentligen har för mål vet jag inte jag riktigt.
Jag sätter på Ligabues Metti in circolo il tuo amore och solen går sakta ner. Luften är varm och vinden som blåser upp från Via Nazionale är varm och behaglig. Solens strålar får fasaderna att glöda och med Ligas musik stängs allt annat ljud ute. Jag hör inga bilar, inga tiggare, inga feta jävla ryssar och amerikaner som vill ha ketchup på pastan, inga skrik, inga rop.
Jag hör bara Ligas låt om kärlek och ser fasaderna glöda.
Som svensk har jag ingen chans.
Man blir så romantisk och sentimental att hälften vore nog. Jag upptäcker att ler mot de jag mötet, i synnerhet vackra kvinnor vilket inte uppskattas av deras män så jag börjar gå med blicken fäst i himlen. Måste ju se hemsk märklig ut.
Jag svänger upp mot Maria Maggiore. Inne på den irländska puben på hörnet visar de Fiorentina-Roma, jag hinner precis ta en pizza på L'Angolo Di Napoli, betala och svepa en kaffe innan matchen börjar.
Det är en mental kross modell gigantisk.
Fiorentina mangano il pallone, de äter bollen. De äter upp Roma helt enkelt. Roma visar ut sig själva genom att tafatt spel och sura miner. Min kollega är i Florens på matchen. Stämningen är hög. Men knappast om man håller på Roma.
Och jag tänker på mitt besök hos Lorenzo tidigare under dagen.
- Det krävs hela tiden en speciell mental styrka för att kunna spela här i den här staden, sa han.
Roma och Lazio har åkt berg och dalbana denna säsongen.
De har inte haft den där mentala styrkan. De Rossi håller med. I intervju efter matchen säger han:
- Den här säsongen har vi tappat fokus. Vi har inte varit koncentrerade.
Det är å andra sidan inte lätt.
För när solen ligger på de här husen, musiken spelar och hon du är kär i vrålar ” Julio, vänta, jag älskar dig!” över hela piazza Barberini är det svårt, för att inte säga omöjligt att stå emot.
Då är det svårt att tänka på sådana simpla saker som inkast, hörna och offsideregel.
Det finns olika sorters kärlek.
Men fan vet om inte den i Rom är störst.
2009-04-25 17:30
Romare sover aldrig. Trastevere igår var överbefolkat av drickande stollar ända tills klockan var 3 på natten.
Idag är det dagen för befrielsen så det mesta är stängt vilket kanske förklarar den uppsluppna stämning som rådde på stan igår kväll.
På förmiddagen åkte jag hem till Lorenzo Di Silvestri. Vi gick och skrotade i trädgården och pratade om en massa saker, en del kommer ni få läsa i olika tidningar framöver, en del kommer ni aldrig få läsa.
Lorenzo gjorde kaffe och pratade om utveckling. Om att arenavägen är den enda vägen att gå och om att han ser fram emot att få besöka Sverige med U21 i sommar. Vi lekte lite med hans två taxar innan jag åkte hem till hotellet för att skriva.
Idag smäller det i Florens.
För Roma är matchen helt avgörande. Faktum är att hela den här veckan känns avgörande för Roma. Att Mick och Muck vars intresse enligt CDS i fotboll består i att de känner till Luca Toni helt plötsligt skulle vara intresserade av Roma, är enligt mig inte logiskt. Mer logiskt är i så fall tanken att de två ingår i en grupp som kontrolleras från Rom. Vi får se.
Jag ska trampa Cavour ner mot spårvagnen och åka ut till Monteverdi och ta en kaffe med en god vän. Sen ska jag sitta ute och kolla på matchen. Om allt klaffar (vilket jag just nu inte vet) kommer den här bloggen imorgon sändas direkt från Olimpico. Tills dess.
Ciao
2009-04-24 9.30, Rom
Igår när jag gick av vid Cinecitta dundrade åskan. Blixtar skar över himlen och dova krevader gick längs med väggarna. Jag gick hem till min gode vän P för att se Inter-Samp.
- Vem håller du på? Frågade P mig.
- Inter givetvis, vinner de så är ju Lazio klara för Europa, svarade jag.
- Precis min åsikt, sa P och hämtade öl.
Vi satt där och såg Inter stångas och åka ut. Sen tog P mig ut till en Kebab som låg på en parkeringsplats långt ut i förorten. Arabisk musik slog emot oss när vi stängde bildörren och i den stora lokalen trängdes mest italienare men faktiskt folk från alla hörn av världen, jag träffade till och med en som sa han var från israel därinne vilket måste betecknas som ovanligt med tanke på att de som ägde Kebaben var från Syrien.
Det är det bästa kebab jag ätit.
Och jag måste dit igen.
På något sätt.
På hörnet här finns ett tidningsstånd. Mannen halar numera upp en CDS när jag närmar mig, men denna morgon var det lite annorlunda.
- Jag vill ha tio financial times! En liten uttorkad gubbe stod och skrek in i kiosken.
- Men den har inte kommit än, blev svaret.
- Men jag vill ha det ändå.
Dödläge i diskussionen.
Jag bröt in med mitt vänliga ”ursäkte mig så himla mycket jag är svensk skulle jag kunna få köpa en cds...”
Och den uttorkade gubben gav mig en blick. Sen gav han CDS rubriken en blick och utropade:
- Är du tysk?
Jag försäkrade att så inte var fallet.
Bröderna Flick (som här i Rom går under smeknamnet: Mick och Muck) pekas nämligen även idag ut som Romas nya ägare, eller delägare. De ska blivit intresserade av fotboll efter:
”Ha sett Bayern Munchen och i synnerhet Luca Toni spela” vilket låter ungefär lika troligt som om Lasse Berghagen skulle motivera sitt plötsliga intresse för dödsmetall.
Nej, här ligger en hund begraven.
Flick's står för en Scheiwisk-tysk grupp där det finns en Italienare med också (denne har för övrigt nära band med förra Laziopresidenten Cragnotti)....inte helt överraskande dyker även Mediobanca upp på ett hörn....således kan Roma i slutändan ägas av de personer som Rosella försöker undvika...det hela för Dallas att likna Bollibompa och röken kommer inte skingras förrän om nåpgra veckor. Mick och Muck känns just nu som fasader för något annat dock.
Övriga nyheter är att allas vår lille Claudio åkt till Qatar för att köpa Zarate, att Mou först stod och klappade om Cassano (endast iförd ett par kalsonger) efter matchen och sen skällde på domaren. Jag vet inte men Corriere har en rubrik på sidan 7 som liksom säger allt:
- Cassano vola in finale. Ma Ibra è sempre Ibra.
Zlatan var nämligen helt grym igår.
Solen skiner igen.
Idag ska jag kanske besöka Formello.
Eller kanske inte.
Vi får se.
2009-04-23 09:40 Dagen efter i Rom
2009-04-22 23:36 Vid Cavour
Det är en varm natt. 2009-03-27 12:00
När jag går ner mot Maria Maggiore känner jag hur det luktar apelsin. Jag ser upp och upptäcker att träden som kantar gatan är apelsinträd och att de är fulla av apelsiner.
Jag ler.
Min ena arm värker.
Min gode vän har kramat den hårt. När Zarate får bollen av Kolarov sitter armen i ett stenhårt grepp som utvecklas till en rejäl ryggdunk när bollen går i mål. Vilket mål.
Lazio är i final.
Och visst, Italienska cupen är inte Champions League direkt men när jag talar med en Laziale som står på arenan i Turin och bara skrattar av lycka när slutsignalen gått känns det hur stort som helst.
Man glömmer havererade intervjuer, tutande bilar och ett jävla Internet som ”idag inte fungerar, kanske imorgon”. Man glömmer folk som inte hör av sig man glömmer två anteckningsblock som kostar 8 euro och överfyllda tunnelbanevagnar. Man glömmer pundarna som sover över luftintaget till en bank på Via Settembre.
Man glömmer det.
Man minns istället den där kramande fingrarna runt armen, glädjetjuten i lokalen, kramarna från besökarna, kindpussarna, vinkningarna och ”a domani!” när man varm i hjärtat går hem genom en varm stad som aldrig sover i slutet i april.
Det glömmer man aldrig.
2009-04-22 14:20 (norr om Termini)
Romas följetong forsätter. Nu pekas Flick ut som ny ägare för klubben. Han samlar på modern konst och har väldigt mycket pengar. Han har ägt Mercedes på något sätt med.
Jag läser inte så noga. Jag noterar däremot att det händer.
Romas väl och ve betyder mycket för hela den här staden. Om det råder det inget tvivel om, lazialis kan mer liknas som ett hemligt frimurarsällskap som gjort sin minoritet till en styrka.
Men skulle Lazio försvinna skulle det skaka lite i Rom. Skulle Roma försvinna skulle det vara en katastrof.
Därför spekuleras det dagligen om hur Rosella ska lösa krisen. Och ju närmare man kommer den dag då den stora bankskulden ska vara betald, desto större är rubrikerna.
Om Flick bara är ännu en stor rubrik, återstår att se.
Igår norr om Porta Pia åt jag en fantastisk lax. Menyn lästes upp av aggressiv servitris. När jag bad om att själv få se, snappade hon åt sig papperet.
- Jag läser. Du beställer.
Så jag tog fisken. Och på det lilla träbordet tillhörande den lilla vinkrogen damp det ner en lax från himlen. Jag åt och la upp taktiken med kollegor och vänner. Den här veckan kan bli kul. Idag är det för övrigt Lazios natt enligt Cds.
Cupfinalen mot Juve är enligt en krönikör:” Modern av alla matcher”.
Sedan följer en lång intervju med Rossi som vill stanna kvar i klubben. Vilket jag tror vore det absolut bästa.
Till skillnad från Roma har Lazio de senaste åren aldrig haft en organisation. Klubben har skötts av en man som från början inte kunnat något om calcio (lotito).
Nu flyttar lille Claudio blicken mot den nya arenan och det är i det ljuset man ska se Tare som sportchef, exempelvis. En bättre tränare för de pengarna man betalar Rossi idag, finns inte att få.
Jag ska gå bort och förbereda en intervju nu. Äta en bit mat och sitta i solen. Det blir en lång kväll och en längre natt.
På Torsdag eller Fredag åker jag till Florens.
Men nu går jag ut i solen.
2009-19-21 17:32 (internet cafe vid Maria maggiore)
Det ligger åska i luften när tåget rullar in på Termini. Hotellägaren (som liksom hela sin personal håller på Roma och är expert på tråkningar) har fortfarande inte skaffat internet.
- Du har ju det i receptionen.
- Jo, jag vet men grejen är ju att jag måste lämna texter.
- Skaffa dig ett USB-kort så löser vi det, säger han ungefär som om jag aldrig hört talas om USB-kort.
Jag har hela väskan full med USB av just den anledningen....
Köper nötter, oliver, vatten, youghurt och en deo på snabbköpet i källaren. Samma procedur varenda år. Tjafs med kunder, tjafs om plastkassor, och mitt upp i det glada tillrop. Att handla där är alltid roligt.
Jag bor på samma rum. Faktum är att jag bott i detta rummet varenda gång sedan 1998. Fan det är över 10 år slår det mig.
Går ner till ståndet på hörnet och köper Corriere Dello Sport.
Tre sidor om Roma. Bland annat följetongen om den nya arenan Rosella inte har pengar till.
- Det kanske kommer en stor sponsor inom kort, står det i rubriken.
Om den sponsorn är IMG är det hemskt intressant.
Arenan har fyra hypotetiska platser enligt CDS. Värst är nog Magliana, ett område min hotellägare benämner som:
- Jävla skitställe, bara skurkar där.
Hotellägaren ska man ta med en nypa salt. Men jag har varit i Magliana ett par gånger och....öh....låt mig säga så här...de andra tre platserna är bättre.
Sen är det sex sidor om cupmatchen imorgon. 4000 laziofans väntas till Torino. En artikel går igenom historien lagen emellan. Sen följer en artikel där Tare säger att inget är klart med Catanias målvakt Bizarro (varför undrar man ju med Muslera i mål..) och sen tronar Lotito på en sida och halvförsäkrar att allt är klart med Zarate.
Om Foggia spelar imorgon är oklart.
Intressant är dock att Fabio Cannavaro tippas åter i Juve. Mannen som flydde fältet efter Calciopoli skandalen, kan nu återvända som om inget har hänt.
Men samtidigt får Juve spela med stängda dörrar efter rasistiska ramsor på Ballotelli. Ordförande Abete för ett tämligen förvirrat resonemang på PK:n där han anklagar alla egentligen utan FIGC som aldrig gjort något dumt. (FIGC har aldrig gjort något överhuvudtaget så det är ju lätt).
Det är svårt att koka ner allt som händer i det här landet. För det händer saker jämt. Och det händer aldrig saker.
Det tillståndet råder hela tiden.
Nu ska jag ut och träffa en vän.
2009-09-19
Jag minns en presskonferens med Mancini då han tränade Lazio. Han fick frågan om Simone Inzaghi ( som just då hade sin enda formtopp) kunde bli lika bra som sin storebror.
- Nej, det tror jag inte, svarade Mancio.
Ett litet mummel uppstod i lokalen på Formello. Det hände ju inte ofta att en tränare mer eller mindre sågade sin egna spelare. Men Mancio tog ett andetag och fortsatte:
- Filippo Inzaghi är unik. Jag tror helt enkelt inte att någon kan bli som han.
Det är snart 7 år sedan den där presskonferensen. Simone Inzaghis karriär är över. Ju snabbare han inser det själv, desto bättre för alla parter.
Jag sitter med datorn i knäet och förebereder min Italien-resa. Milan möter ett Torino i upplösning.
Det är en mumsbit.
Och Pippo Inzaghi gör tre mål.
På 65 minuter.
Mancinis ord har aldrig känts mer motiverade.
Fullständigt unik.
På alla sätt.
2009-04-17
I Italien är faxen helig. När jag ringer för att boka intervjuer inför resan på tisdag utspinner sig nästan alltid samma samtal.
- Jamen det låter väl intressant.
- Vad kul då syns vi, vill du jag ska skicka ett mail med lite info och sådant om intervjun?
- ja, det kan du göra, skicka ett fax.
- V..fax?
- Ja, skicka ett fax.
- Men jag har ingen fax, jag slängde min fax 2001.
- Det var tråkigt. Då går det nog inte att arrangera en intervju.
- Men ni har väl epost?
- Jo.
- Jaha...men alltså.....går det inte att skicka där då?
- Det har du rätt i, det kanske går. Men vi föredrar fax. Så skicka ett fax.
Sen börjar operation övertalning och efter några minuter har personen mycket motvilligt gått med på att öppna programmet för epost.
Italien är mig veterligt det enda land i världen där faxen spelar en så stor roll.
När jag frågar min gode vän om jag ska maila eller faxa till Roma och Lazio tas inga risker:
- Skicka både och.
Under avdelningen föga överraskande karriärer återknyter vi idag bekantskapen med den store Vieri. Han ska nu börja spela poker istället. Det är en sådan stor nyhet att till den till och med finns på svenska.
God helg på er!
2009-04-15 19:16
Italien är en mosaik. Jag vet det är en klyscha. Men det är sant. Faktum är att hela Italien är en klyscha. Samtidigt som det inte är det.
På Facebook postas artiklar upp att man istället för att ringa insamlingsnummer, ge pengar till böss-skramlare, helt enkelt ska kräva att den italienska staten tar sitt ansvar.
- Det italienska furbo systemet måste få ett slut! skriver en mycket upprörd skribent.
Det är en röst bland många. Och alla tycker egentligen olika.
Det tog mig 15 år att få ett grepp om den italienska fotbollens mekanismer, för att förstå den italienska politikens mekanismer krävs professur. Men jordbävningen har redan fått Fini, Silvio och de andra på banan.
Samtidigt har Repubblica räknat ut att årets serieseger har kostat Inter drygt 700 000 euro.
På noggranna kalkyler kan man se vad lagen investerat i år.
Och Zarate är på väg till Liverpool samtidigt kommer 2000 tifosi till Formello för att se laget träna. Det tillhör inte vanligheterna och Zarate poserar glatt framför kameran med leende fans som imorgon i ilska kan jaga honom genom Viterbo.
Ibland är det svårt att tyda tecknen.
I synnerhet när man jobbar mot en deadline med flera artiklar, har barn som diggar Hannah Montana och en tvättmaskin som trilskas.
Då är Italien detsamma som att sticka huvudet rakt in i en transistorradio samtidigt som någon frenetiskt snurrar på inställningsratten.
Då och bara då är faktiskt Allsvenskan ett alternativ.
2009-04-15 16:37
Åker till Rom på tisdag och har en miljon grejer att förbereda tills dess, bland annat en grej som kan bli kul här på SF, men inget är klart än.
Jag vill bara höja min hatt i hälsning till den gode Fjäll och hans kompanjon Byfors som gjort ett bra rep från Rom. Det känns som en naturlig utveckling av Svenska Fans och det är roligt att se en vän stå förvirrat på Piazza Navona (?) och försöka förklara var alla lazialis bor...
Ska skriva mer imorgon. Nu måste jag hitta passet.
2009-04-11 18:15
Det finns ingen logik.
Eller så finns det en alldeles speciell logik.
Den kallas Derbylogik (jag kom precis på det namnet..:) ).
Derbylogiken är endast förunnad derbyn i allmänhet och Romderbyn i synnerhet.
Som 1994 när vi slog oss ner på tribunen och Roma gjorde tre mål på en kvart.
Eller 1998 när Roma tog ledningen och Lazio gjorde tre mål men Roma kom tillbaka och gjorde två.
Eller som idag när man knappt hunnit sätta sig ner på en pizzeria i Brastad innan Pandev dundrar in 1-0 och sen har man knappt satt sig efter jublet förrän det står 2-0 på ett skott man inte trodde fanns.
Sen äger Roma matchen.
Men enligt Derbylogiken vinner Lazio.
Lazio har hela tiden det mentala övertaget. Vilket egentligen med tanke på lagets form och historia borde vara omöjligt. Men en vän som körde mig genom Roms gator en natt sade:
- För Laziale händer det då och då att det omöjliga blir möjligt.
Det låter ju inte klokt egentligen, men så var det.
Lägg därtill Spallettis handgemäng med Tare, Mexes kontra Matuzalem och en Panucci i obalans och alla ingredienser som krävs för att göra derbyt till ett fantastiskt skådespel finns där.
Ett derby som enligt min mening aldrig borde ha spelats.
Såväl Mazzone, Totti och flera andra hade uttryckt det olustiga att spela ett derby medan man begraver sina döda i jordbävningskatastrofen tiotalet mil bort.
Det är en gripande inledning på derbyt med den tysta minuten, alla banderoller som åker upp, folket som applåderar.
Och visst man kan som jag känna det felaktiga i att matchen går igång. Men sedan dras man obönhörligt in i derbyvirveln.
Och glömmer för en stund allt det hemska som har hänt.
2009-04- 09 15:15
Imorgon är sorgedag utlyst i Italien. Serie B ställer sin sina matcher.
Varför inte Serie A gör det dagen efter på påskafton orkar jag faktiskt inte ens spekulera om.
Men i mina ögon är det helt ointressant att spela fotboll samtidigt som man gräver fram döda människor ur rasmassorna. Hela grejen med fotboll känns meningslös.
Å ena sidan.
Å andra sidan tror jag många behöver en ligaomgång rent mentalt.
Några gamla Laziopolare jag känner organiserar en stor insamling redan imorgon på Piazza Vescovia, jag är helt hundra på att romafans gör likadant på någon annan piazza.
Nästa vecka ska jag skriva om hur illa Lazio hanterat den här katastrofen och hur veka jag anser FIGC vara.
Men inte nu.
Det enda jag hoppas nu är att derbyt på lördag blir en gemensam manfestation till minne av de som drabbats. För min del får de gärna spela oavgjort. Just den matchen får gärna vara uppgjord. För dess resultat är helt oviktigt.
Det enda viktiga är att folk får tillfälle att sörja tillsammans.
2009-04-08 13:45
Man är ju ljusblå och är man det så har man av tradition svårt för laget med röda tröjor, men medan Lazio försöker hålla paniken stången på ritirot i Norcia, talar Romas Daniele De Rossi om derbyt på lördag. Det är det vanliga dravlet om att matchen är viktig, bollen är rund och att man inte är favoriter. Men så:
- Det kommer att bli svårt att spela mot Lazio i ett sådant här läge. Vi får inte glömma bort den dramatiska olyckan i L'Abruzzo.
Dödssiffran stiger, över 250 döda och på lördag kommer i princip varenda arena ägna sig åt någon form av manifestation och insamling för jordbävningens offer.
Och fortfarande är det så att allt det där andra, Kakàs påstådda flytt till Real, Mancinis bredsida mot Mou, Adriano som pekas ut som en drinkare av en sambadansös, allt det där är som suddiga färger i bakgrunden.
Jag har vänner som kommer gå på arenan på lördag med sorg i sinnet.
Derbyt och omgången på lördag kommer inte handla så mycket om fotboll. Det kommer mer vara ett tillfälle för det Italienska folket att på alla sätt uttrycka sin sorg och vilja till att hjälpa.
Och det kanske är så det måste bli.
2009-04-07 14:15
Över 200 människor har mist sina liv i jordbävningen. Många är ännu inte identifierade.
Det är en enorm tragedi.
Att ställa om och se framemot påskaftons omgång med romderbyt som höjdpunkt är just nu helt omöjligt.
Jag har haft diskussioner med folk som tycker man borde ställa in alltsammans, jag har haft diskussioner med folk som tycker man ska spela.
Själv vet jag inte.
Omgången på lördag kommer präglas av sorg över hela Italien. Redan nu annonserar klubbar, supportergrupper och liknande att alla intäkter ska gå till jordbävningens offer.
En minuts tystnad på arenorna, sorgband och förstämning är det senaste jag läst.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Men derbyt på lördag har för mig åtminstone just nu mist magin.
Så känns det.
2009-04-06 16:30
Det är fruktansvärt. Antalet döda är nu över 90 och tusentals är hemlösa.
Detta får givetvis återverkningar på allt i Italien.
Redan nu har flera matcher och omgångar i ungdoms, amatör- och damfotboll ställts in.
Vad som händer med lördagens omgång är ännu osäkert. Något beslut om det blir match och derby på Påskafton är ännu inte fattat. Om det blir match kommer Roma- och Laziofans genomföra en stor pengainsamling för de drabbade i jordbävningskatastrofen.
2009-04-06 11:45
Siffran över döda stiger. Nu är det 31 döda. Men fortfarande saknas många.
Jordbävningen i L'Aquila kommer sätta sin prägel på livet i regionen en lång tid framöver.
Det är givetvis fruktansvärt.
I regionen kommer det spelas en fotbollsmatch på lördag. För många, säkerligen även för L'Aquilas invånare är det en av årets höjdpunkter. Ljusblåa Lazio har av tradition mer anhängare på landsbygden än Roma. Men idag är alla förenade i en förstummad sorg.
Jordbävning, påskafton, derby. Det ligger en slags makaber symbolik över den kombinationen.
Jag hoppas man hittar de som saknas och jag hoppas innerligt att efterhanteringen från myndigheternas sida går rätt till. Jag tror dock att derbyts traditionella lyskraft kommer mattas något i jämförelse med den oerhörda tragedi som idag har drabbat Italien och L'Aquila.
Gårdagens lätt raljerande blogg om källsortering känns lätt meningslös idag.
Idag finns det bara tomhet, hopp och sorg.
2009-04-05 18:00
Lazio förlorar mot Siena. Man har bollen 60 procent av matchen men skjuter typ fyra skott på mål.
Roma slår Bologna på straff.
Under veckan har det tuggats om Mou mot Ancelotti eller Mou mot Ranieri. En känsla av tomgång har infunnit sig.
Eller så är det bara jag som känner så.
Halvhjärtat försöker man haussa upp Udineses match mot Inter men ingen tror riktigt det kommer förändra någonting. Inter vann ligan redan i augusti. Det är helt enkelt ligans bästa lag. Att Chievo förmodligen lyckas hänga sig kvar är bara att beklaga. Chievo borde tvångsnedflyttas på grund av sin arena Bentegodi som är så ogästvänlig att klockorna stannar.
Arenafrågan är en av de mest märkliga i Italien.
Malena Johansson på den eminenta bloggen Junivallen berättar ur ett romaperspektiv om lazios president Loitos vedermödor för att få bygga en egen arena. Jag skulle ur ett lazioperspektiv kunna berätta om familjen Sensis vedermödor i ämnet, men avstår.
Jag tror derbyfebern kommer stiga ändå tills på lördag.
Olympiastadion ägs av Coni, den italienska olympiska kommittén. Roma och Lazio hyr arenan av dem.
Problemet är egentligen inte om Lazio eller Roma (om Roma nu någonsin får loss pengarna) kan bygga en arena.
Problemet är vem som ska betala Conis uteblivna hyresintäkter.
Så ser upplägget ut på många ställen. Istället för att se framåt, ser man om det går att bevara någonting som redan finns och som uppenbarligen inte fungerar.
Juventus är faktiskt den enda klubb som bygger.
När jag vid förra derbyt satt och tog några öl med mina vänner blev jag mer eller mindre lovad att Lazio skulle börja bygga sin arena redan i januari. Jag trodde dem inte. När vi syns i slutet av denna månaden har jag en del drinkar att inkassera. Det var ett enkelt vad att vinna.
Olimpico är en sliten arena. Att sitta på betongen och se en match mot Empoli, Reggina eller Cagliari är inte roligt. Men vid derbyn lever den upp.
När banderollen för Gabriele Sandri vecklades ut förra året av Roma och Laziofans var det ett sådant där ögonblick man aldrig glömmer. Det är större än själva matchminnet faktiskt.
Finalen i Champions League ska spelas i Rom i år.
Och istället för att renovera arenan har man bestämt att.....man ska börja källsortera.
Det är hedersamt men återigen en sådan där halvmesyr som bara putsar ytan. Det finns något komiskt över det.
Extra roligt blir det när Rocchi och Aquilani gör reklam för sopsorteringen som sedan ska bli standard över hela Italien. Som om det skulle förändra Bentegodis, San Paolos, Stadio Communales och alla andra arenors status.
Förändringen är i rörelse och den sker i Turin. Och ju längre Juventus kommer i sitt bygge, desto mer pressade kommer de andra lagen bli. Och till slut kommer väl gubbarna i FIGC och Coni helt enkelt inse att de får klara sig utan de där hyresintäkterna. Det är ju faktiskt för en god sak, nämligen den italienska fotbollen som de åtminstone på papperet säger sig jobba för.
2003-04-02 09:30
Jag såg inte matchen igår.
Jag spelade Football Manager Live istället. Men när man slår på datorn denna morgon möts man av samma rubriker man brukar mötas av när Italien eller Italienska lag spelar.
Domaren var dålig.
- Vi klagar på våra domare, men de utländska är värre, säger Lippi.
- Utvisningen var felaktig, säger Italienska fotbollförbundets ordförande Abete.
I Halvtid.
Alltså matchen är inte ens färdig förrän Abete ger sig på domaren.
Corriere har krigsrubriker om domaren, Gazzettan likaså, den gode företrädaren på den här bloggen pratar om en domarskandal och allting blir som vanligt. Den sjukliga fascination för domaren har jag skrivit om förut och jag ska inte fortsätta det resonemanget, men ingen tänker på att Irland är ett bra lag med en bra tränare.
Att spela 1-1 mot dem i Bari är något man borde vara nöjd med. Och det är ju inte så att landslaget ligger sist i sin tabell direkt.
Nä, mer intressanta saker nu.
En av de stora är på väg att sluta.
Jag fyller 37 i sommar. Vieri 36.
Under en stor del av mitt liv har han funnits där, Christian Vieri.
Man kan säga vad man vill om Vieri, men ingen kan ta ifrån honom hans mål.
Kolla denna sidan så fattar ni. Över 15 år och nästan 200 mål.
Vieri är en legend. En kraftig spelartyp man inte ser så ofta i Italien.
Han gick sina egna vägar.
Under EM i Portugal skällde han ut hela den italienska presskåren.
- Jag är mer man än ni någonsin kommer vara, sa han slog flatan i bordet och lämnade lokalen.
Under sin sejour i Fiorentina tog han tåget till träningen.
I den italienska fotbollsvärlden där framgång mäts i vilken modell du kör in genom träningsgrindarna med, var detta unikt.
Vieri ville alltid vinna.
Han spelade i en massa klubbar. Och det var inte hans teknik, snabbhet eller fot som i alla de där klubbarna satte hans signatur i målprotokollet. Det var hans skalle.
Hans mentalitet om att alltid vara först på bollen.
Min bror åkte ner i ett fåfängt hopp om att Lazio skulle vinna ligan 99. Sista matchen var mot Parma. Milan mötte Peruiga borta i samma omgång. Lazio behövde vinna, Milan förlora.
Perugia föll och Milan vann ligan. Men lazialis var ändå överlyckliga. Lazio kom tvåa och det hörde inte till vanligheterna och dessutom hade man vunnit Cupvinnarcupen. Alla var rätt nöjda egentligen.
Laget med Ärickson i spetsen sprang ärevarv.
Alla utom en.
Christian Vieri var sur som ett bi. Han hatade att förlora ligan till Milan och medan folk klippte av målnätet och tog med sig hem, lommade han med mörk uppsyn på löparbanan vid norra kurvan.
Ett laziofan hoppade fram och omfamnade honom.
Det skulle han inte gjort.
Med en snabb höger sänkte Vieri supportern som blev liggande några sekunder på kolstubben innan han i ett förvirrat tillstånd tog sig bort till de andra fansen som hoppade kring de mer normala i laget.
Vieri slet av sig tröjan och gick och duschade. Året efter skrev han på för Inter.
I en tid där fotbollsspelare uppmanas av sina agenter att inte tycka någonting, att hålla låg profil och säga att bollen är rund, har Vieri varit en befrielse.
Vilket lag man än håller på ( och han har ju nästan spelat i dem alla …) så har man en åsikt om Bobo.
Vieri förtjänar hyllningar och gator. Fler borde spela som han.
Det känns viktigare idag än att tjafsa om domaren igår.
Domare kommer och går.
Det är målen som räknas.
Och de gjorde alltid Vieri.
2003-04-01 10:05
Ett stort, stort grattis till Rosella Sensi som igår födde dottern Livia.
Dottern och modern mår bra.
Skicka din gratulation här.
2003-03-30 11:15
I år är det 60 år sedan Superga-tragedin.
Den 4 maj 1949 navigerade planet med det hemvändande Grande Torino fel och kraschade rakt in i en kyrka. Alla dog.
Efter det har Torino aldrig varit detsamma.
Grande Torino är lika mytomspunnen som Härskarringen i Italien. En anekdot från Foots bok Calcio Italia berättar om hur laget någonstans under efterkrigets år möter Roma borta och leder med 4 mål efter en kvart. Tränaren säger till laget i halvtid att spela klokt och vara gentlemänn. Det finns ingen anledning att förnedra Roma. Matchen slutar 4-2 till Torino som spelar en sådan bländande fotboll att de applåderas av rompubliken när de lämnar arenan.
Efter kraschen blev allt fel.
1967 omkom lagets stjärna Gigi Meroni i en bilolycka. Mannen som körde bilen blev sedermera president för klubben. Det gick inte bra.
2005 tog Urbano Cairo över. Han lovade en massa. Bland annat att man skulle renovera Filadelfia stadion i Turin, arenan som Grande Torino spelade på och som för att alla Granata-fans har en speciell plats i hjärtat.
Idag städar fansen själva området kring arenan. Någon renovering verkar det aldrig varit tal om.
Och så denna Mr X.
I februari skrev den utmärkte journalisten Olof Peronius en krönika om Raffaele Ciuccariello. Mannen som jobbade som gästarbetare i Tyskland och som sedan flyttade till Turin och köpte en lott och vann fem miljoner. Och som sen enligt uppgifter fick ut ett arv på 600 miljoner euro.
Denne man har pekats ut som Torinos nye ägare.
- Mitt Torino kommer skrämma alla lag, säger han.
Att det är just Torino som är föremål för den här typen av presidenter och ägare är liksom ingen slump. På något sätt har klubbens historia efter Superga varit lika osannolik som tragisk.
Torino är ett klassiskt lag. Faktiskt mer klassiskt än många av dagens storheter.
Att Urbano Cairos löften visade sig vara luftslott och att klubben nu kanske inom kort kommer ägas av en lottovinnare är egentligen en logisk utveckling.
Att vara Torini supporter är ett lidande. För lagets forna storhet har visat sig vara en tung börda att bära. Och är det någon som kan vända på det så kanske det är en lottovinnare.
Det är ju som slogan säger:
Någon gång händer det.
2009-03-29 21:20
11 april brakar det löst men på CDS kan man redan nu ta del av forna Laziospelare och forna Romaspelare och deras tankar och förhoppningar inför derbyt.
Kul är att Laziospelarna gillar Bruno Conti och Romaspelarna gillar Bruno Giordano, utom Balbo.
- Lazio har haft många trevliga argentinare, säger han.
Två veckor kvar.
I ett samhälle som styrs av familjer och dolda agendor finns det alltid motsägelse.
I Italien är detta legio.
Därför kan man aldrig säga att någonting är på ett sätt till 100 procent. Det finns alltid någonstans en motsats.
I Sverige målas exempelvis Lazio ut som ett lag med supportrar där alla bär armbindel och marscherar i takt och Livorno är ett lag där man offrar varje söndag till farbror Stalin.
Dessa föreställningar grundar sig på en liten och numera tämligen marginaliserad samling dårar, men bilden passar bra in i vår ibland ganska naiva inställning till att vår eget land är så himla bra.
Men i Italien finns det alltid en motsats. Min gode vän P som är ultra, bolsjevik, vinprovare, matskribent och ett brinnande laziofan är en sådan. Han passar inte in i bilden av enkelspåriga apfascister som slåss och dricker öl. Och P är inte ensam eller i minoritet. Snarare är minoriteten idioterna. Majoriteten är ett mångfacetterat lapptäcke som det för nordeuropeisk media många gånger är svårt att få någon ordning på.
Och sen kom jag idag att tänka på Igor Protti.
Igor Protti är en underbar motsats.
Igor Protti är spelaren som är en legend i Livorno.
Igor Protti är spelaren som är en legend i Lazio.
Jag har har suttit på extrema tillställningar med extrema människor som sade sig hålla på Lazio men som hade en agenda av gangstermetoder och sett hur de hyllat Protti från det röda Livorno.
Protti gjorde bara en säsong i Lazio. Men han vann derbyt mot Roma med sitt enda mål.
Och då blir man legend.
Sen tog han upp Livorno i Serie A.
Då blir man också legend.
Diego Fuser är en annan. Fuser var lazioikon under flera år på 90-talet. Sen såldes han, gjorde en sejour i Parma innan han kom tillbaka till Rom och....Roma.
Detta förbryllade fansen i såväl norra som södra kurvan.
Hur skulle man ställa sig till detta?
Svaret blev med respekt.
Fuser hade en speciell familjehistoria där pengar och bra vård behövdes, han fick det i Rom.
Visst, det var knappast någon ljusblå som applåderade, men ingen buade heller.
Eller som den där matchen mot Juventus 2001 (tror jag) när Pavel Nedved gjorde sin första match för Juve, ett lag föga populärt i Rom.
Hela Olimpico reste sig upp och applåderade Nedved som tårögd vinkade tillbaka,
En kvinnan bakom mig vrålade "Grazie Pavel" i flera minuter innan hon snöt sig.
I andra halvlek blev han fruktansvärt utbuad.
Italien är inte svart eller vitt. Inget land är det.
Men Italien är det enda land jag känner till där rätt många gånger kan vara fel.
Och tvärtom.
***
2009-03-24
(Nu med fungerande länkar...)
FIGC:s stora kontor ligger ett stenkast från Porta Pia i Rom.
Det är en modern mörkglasad byggnad som mer påminner om ett finansinstitut än en byggnad som härbärgerar fotboll.
För några år sedan försökte jag komma in där. Tanken var att intervjua Collina och prata med honom om hur domarsystemet skulle göras om.
Jag ringde. Ingen svarade.
Jag ringde igen. En arg man svarade i andra änden.
- Det är stängt här och även om det var öppet så tar vi inte emot journalister, blev svaret.
Jag skrev ett brev och bad en god vän gå bort med det till FIGC.
Det gjorde han.
När han kom dit på förmiddagen var den stora glasade entrédörren låst. Han knackade.
Han fick knacka flera gånger innan en uppenbart irriterad man i kostym gläntade på dörren och frågade vafan det var frågan om.
Han nappade åt sig mitt brev och sen hörde jag aldrig av FIGC mer.
Collina fick jag tag i ändå. Han avböjde vänligt.
När Calciopoli skandalen briserade skrev den utmärkte irländske och i Rom verksamme journalisten Paddy Agnew att Abete och Matarese ”blundade så hårt de kunde i hopp om att allt bara skulle försvinna”.
När Raciti och Sandri dog sa någon av dem något i stil med ”folk dör på arenor, det är sådant som händer”.
Om man stannar där och tänker efter. Tänk om Lars-Åke Lagrell eller FA:s Lord Triesman skulle säga en sådan sak. Eller om de helt enkelt bara skulle välja att hålla stängt.
I vilket annat land som helst så hade det varit oacceptabelt.
I Italien kan FIGC göra så. Nu har Abete blivit omvald. Han tackar för förtroendet. Förmodligen kommer han inte göra något. Eller inget drastiskt åtminstone.
När den förre ordföranden Carraro insåg att han skulle bli avsatt i efterdyningarna av Calciopoli, avgick han. Och blev FIGC:s representant i UEFA.
Det är helt obegripligt.
Någonstans där börjar min olust till att hålla på det italienska landslaget.
Men det handlar också om hur landslaget skötts och vilka som fått spela.
När Giuseppe Signori stod på toppen fick han spela vänsterytter. Till förmån för Milanspelaren Massaro som aldrig gjorde någon glad. När Italien spelade VM final 1994 vägrade Signori sonika att spela. Något som jag applåderade. Dåvarande förbundskaptenen Arrigo Sacchi gav jag inte en spänn för.
En av de bästa anfallarna under 06-07 var Livornos Lucarelli. Han uttalade sig kritiskt mot Silvio Berlusconi och fick trots sina 92 mål under 4 säsonger inte spela landslag i något större sammanhang. Lippi fegade ur och valde Iaquinta som inte heller gjorde någon glad.
Jag medger att mitt förhållande till Gli Azzurri är komplicerat. Men grundbulten i resonemanget är att landslaget och förbundet agerat på samma sätt. Fegt och undfallande. När Lippi avgick efter VM 06 verkade det logiskt. Han hade ju vunnit VM. Men egentligen avgick han för att hans son var inblandad i Calciopoli. Om detta sa FIGC inte ett knyst. Och istället för att utveckla landslaget, välja en ny förbundskapten med nya idéer valde man efter Donadonis vikariat att återinsätta Lippi.
Som om ingenting hade hänt.
Samtidigt älskar jag när de vinner. Eller när en laziospelare får chansen.
Men det där korta glädjeruset dör ut.
För mig är nämligen sättet Gli Azzurri sköts på en förlängning av en otymplig elefants nycker som gömmer sig i ett hus med mörka rutor vid Porta Pia.
2009-03-23 09:34
Förra veckan spelade Cavese mot Juve Stabia och gjorde ett jädra mål.
Denna veckan har de mött Sorrento och hela matchen slutar i ett slagsmål.
Vem som börjar bråket är oklart med Cavese verkar vara ett lag det onekligen stormar om.
På gott och ont.
2009-03-22 20:30
Napoli möter Milan.
Det norra rika Italien möter sin sydländska slagpåse. Det välordnade Milano möter det kaosartade Napoli.
Det finns i kvällens match så mycket symbolik som visserligen är klyschor men som samtidigt förkroppsligar den Italienska fotbollen.
Camorran tar liv varje år. Det har visat sig att folk i den nuvarande regeringen har haft samröre med Camorran. Det går att dra flera kriminella linjer mellan just Milano och Napoli.
Camorran är en del av ett system. Hade liknande brottslighet funnits i någon annan europeisk storstad hade man haft nationellt krisläge. Men inte Italien. Förklaringen måste helt enkelt vara att makten inte bryr sig.
Men folk bryr sig.
I helgen har det varit en stor demonstration i Napoli mot Camorran. Från hela Italien kom folk och protesterade mot våldet och krävde förändring.
Roberto Saviano dök upp och höll ett tal.
Den person som äger fotbollslaget Milan styr Italien. Han har haft in bas i Milano.
Han har blivit rik. Napoli har blivit fattigt.
Symboliken i den här matchen är som sagt enorm.
Man får antingen vara blind eller inte så förstår man ingenting om Italien och Serie A om man är kanalchef på en tv-kanal som trots att man har rättigheterna till en sådan match väljer att visa en amerikansk urvattnad advokatserie ingen vill se.
Kanal 9 borde faktiskt skämmas.
2009-03-20 07:55
Udinese går vidare i Europa. Som enda italienska lag. Det säger en del om Italien. Det säger bland annat att klubben anser europa-spel vara viktigt, att spel i Europa utvecklar klubb och lag på ett sätt som inte är möjligt i Italien.
Dessvärre säger det en del också om Milan och Sampdorias inställning till Europa.
För den tiden då man kunde sola sig i glansen från Serie A är över, man måste jobba för sin framgång. Det har Udinese gjort och de är värda all framgång.
För att den italienska fotbollen åter ska nå framgång måste systemet förändras.
Och då menar jag systemet som får landet att fungera. Det finns nämligen ingen skillnad på det systemet och systemet kring fotbollen.
Och det tror jag sker. Framförallt tror jag vi kommer läsa mer om det framöver nu när även Milan och dess ägares enorma media-apparat verkar ha insett verkligheten.
Men paradoxen är att det är de svarta fåren som leder utvecklingen.
Juventus som bara för några år sedan var en studie i fusk, bygger en ny arena med utländska aktörer. Lazio börjar snart med.
Udinese som egentligen ingen bryr sig om går vidare i UEFA.
Klubbar som vill lämna det som varit och blicka framåt.
Jag tror de andra följer.
Men systemet måste förändras. En effekt av Silvios regeringstid är lagarna som gjort det möjligt att bordlägga rättegångar. Detta innebär att det kan ta upp till 4 år innan en rättegång startar i Italien. För Silvios del har det inneburit att många åtal om korruption och maffiasamröre preskriberats.
För familjen Sandris del har det inneburit att såren aldrig läks. Så länge Gabriele Sandris död inte klaras ut kommer hatet mellan poliser och fans öka och därigenom våldet hela tiden vara bestående.
Nu kommer en bok om Gabriele Sandris sista dag, 11 november 2007.Och den ställer sig hela klubben Lazio bakom. Det är stort.
Och en tyst markering om att det tillstånd som råder i Italien måste förändras.
Samt en förhoppning om att familjen Sandri på något sätt får upprättelse.
