Att förlora med värdighet
Ett drömmål, flera hårresande misstag, Nedveds skada, Giovincos bollmottagningar, Molinaros syndrom, Sporting Lissabon... Det finns mycket att kommentera när det spelats Champions League.
Engelskt motstånd igen, och förlust igen. 2005 skulle Juve hämta in 1-2 hemma mot Liverpool. Spelarna promenerade runt "disciplinerat" matchen igenom, och spelade 0-0 utan vare sig vare sig hjärta eller intensitet. 2006 skulle vi hämta in 0-2 hemma mot Arsenal. Återigen 0-0 och en undermålig insats. Efter tre års frånvaro var det så dags att försöka hämta in 0-1 mot Chelsea. Resultatmässigt blev det ännu ett misslyckande, men OJ vilken skillnad!
Juventus kommer till spel med en uppställning designad för att gå till attack. Man gör ett osannolikt mål efter ett drömanfall där sluggern Iaquinta klackar bollen till den normalt föga passningsskicklige Trezeguet, får en perfekt genomskärare i retur och sedan svarar för ett perfekt avslut - allt på ett tillslag. Ren fotbollserotik! Trots en man mindre lyckas Juve skapa spänning och pressa Chelsea till matchens slutskede, och alla spelare kämpade som om det inte fanns nån morgondag. Det finns inget skamligt i att förlora mot ett av Europas bästa lag, och den här gången kunde spelarna lämna planen med högt huvud.
Misstag misstag misstag
Massor av högklassiga fotbollsspelare och en kompetent domartrio fanns på plats i Turin. Då händer följande:
* Chiellini ger bort bollen gratis till motståndarna som sista man (efter en poänglös passning från Del Piero).
* Molinaro upphäver en offside med en hel meter, vilket lämnar Anelka frispelad. Domaren struntar i det och blåser av spelet ändå.
* Domaren dömer en helt felaktig hands på Tiago, och korrigerar sedan detta genom att döma bort målet som Drogba slår in på frisparken. Jag såg ingen reprisbild som var helt definitiv, men nog var åtminstone känslan att bollen var över linjen. (I ärlighetens namn ska väl sägas att det är mycket begärt att domaren på ett ögonblick i pågående spel ska kunna göra kliniska milimeterbedömninar av situationer som är svåra att avgöra på reprisbilder.)
* Chiellini återvänder till sitt gamla jag och tar två gula kort efter orimligt vårdslösa tacklingar. Kan ingen skaffa pojken en psykoterapeut!
* Belletti gör en volleybollblockering i straffområdet. Därefter protesterar sex Chelsea-spelare mot domslutet. Psykoterapeut, som sagt...
* Tiago får en helt felaktig frispark, som sedan leder fram till Juventus straff (jag tvivlar på att den här domartrion dömer mer i årets Champions League).
Inte ofta man presenteras en sån meny av grova misstag när det spelas Champions League.
Skador skador skador
Låt säga att du före säsongen hade fått den här gåtan:
Juventus kommer i mars att spela mot Chelsea i Champions League. De kommer bara att spela med tre renodlade mittfältare. Vilka spelar minst 75 minuter av matchen?
"Skitenkelt", hade du då svarat. "Det blir högerbacksreserven Salihamidzic, den vandrande neurosen Tiago och spolingen Marchisio. Nästa fråga tack!" Skulle inte tro det! För egen del hade det låtit ungefär såhär:
- Camoranesi, Zanetti och Nedved.
- Nej, ingen av dem.
- Nähä, då blir det väl Marchionni, Sissoko och Poulsen.
- Nej, inte dom heller.
- Giovinco...?
- Näpp.
- De Ceglie...? Ekdal...?
- Nej nej nej...
Jag vet faktiskt inte om det gått någon period på ens 14 dagar den här säsongen utan att Juve fått en ny mittfältsskada. Med den journalen är det svårt att vinna Champions League. Att Nedved fick lämna planen i sin sista Champions League-match känns som en symbol för Juventus säsong 08-09 och en symbol för Nedved, oavsett årtal. Sorgligt!
Molinaros syndrom
I vanliga ligamatcher kan Christian Molinaro emellanåt se så nervös ut att man oroar sig för att han ska svimma. Felträffar, felpass och andra tilltag på temat fel brukar prägla uppträdandet, och omgivningen brukar slita sitt hår. Men ställ ett riktigt tufft Champions League-motstånd på planen, och Molinaro spelar plötsligt som en självsäker demon. Lobbpassning i trängt läge...? Inga problem!
Jämför med Linus Thörnblad, som ser ut som en blivande världsrekordhoppare i skräptävlingar, men som knappt tar sig upp på en stol när det blir mästerskap. Jag föredrar Molinaro.
Giovincos bollbehandling
Andra spelare tar först emot bollen, sen börjar de spela med den. För Giovinco smälter momenten samman till en enda mjuk rörelse. Om Giovinco blir den stjärna vi hoppas på får framtiden utvisa, som fotbollsspelare har han fortfarande mycket att lära. Som artist är han oöverträffad redan idag.
Sporting Lissabon
Kan avslutningsvis inte låta bli att kommentera Sporting... TOLV insläppta mål på två matcher!!! På bilderna gick det inte ens att urskilja vilka som spelade försvar och vilka som spelade anfall. Jag såg sekvens efter sekvens där åtta spelare (tre vita, fyra gröna och en målvakt) gemensamt gjorde allt för att forcera bollen i mål. Ibland passades bollen mellan de gröna och vita spelarna innan avslut. Om bollen föstes mot målvakten, så knuffade han omedelbart fram den till en vit spelare som kunde rulla den i mål. Vid ett tillfälle hamnade en grön spelare i bollbanan, och slog då kraftfullt och obekymrat bollen i nät, till synes med samma beslutsamhet som de vitklädda spelarna. Har aldrig sett något liknande!
Det finns många olika sätt att bli utslagen ur en fotbollscup. Jag tycker Juventus och Sporting representerade varsin ytterlighet den här gången.
