Italien i Europa: Så nära men ändå så långt borta
En dröm som sprack i Rom, en svensk mardröm i Manchester och en oturlig rygg i Turin. Så skulle man kunna sammanfatta veckan som gått.
Man skulle också kunna prata om marginaler, små marginaler som ofta avgör dessa Champions League-tillställningar. Dessa marginaler förtjänar man, man sliter med blod, svett och tårar för de marginalerna, men ibland räcker man ändå inte till, ty motståndarna har dem med sig.
Den mest oroväckande slutsats man kan dra efter denna vecka är Premier Leagues totala dominans i turneringen. Det plågar mitt Italienhjärta att se engelsmännen slå sig fram på bred front och naturligtvis på de italienska lagens bekostnad. Dominansen är på inget sätt en tillfällighet. Adriano Galliani i Milan är inne på samma linje då han tar upp ägandefrågan av arenorna, vv-pengar och rika finansiärer som skillnader mellan Serie A och Premier League.
Sanningen är ju att Premier League har gjort en medveten satsning ända sedan den ligan startade i början av 90-talet. Vid det tillfället var det den italienska ligan som hade allt det som Premier League har nu - stjärnorna, arenorna, pengarna, fansen och momentumet. Alla ville dit och ser man bara på VM -94 kan man se var de flesta spelarna hörde hemma. Till och med USA:s stjärna Alexi Lalas spelade i lilla Padova...
Det är inte så att jag vill glorifiera Premier League eller den kulturen och fotbollen som den ligan står för. I ett land där kvinnoförtryck och alkoholism kommer med modersmjölken har man mycket att arbeta med, men jag hävdar ändå att ligan sett till både bredd och topp är överlägsen. Här kan man i Italien lära sig mycket när det kommer till arenor, säkerhet, marknadsföring och dylikt.
Internazionale gjorde en bra match borta mot Manchester United, även om det kändes som om engelsmännen bara tog i när det behövdes (alltså i ca 3 minuter). Jämför man Inters match i onsdags mot den man spelade mot Liverpool förra året så stod man upp mycket bättre denna gång och var väl så bra som opponenterna.
Styrkan och svagheten i Inters spel handlar ju så klart om Zlatan Ibrahimovic. Allt skall gå genom honom, och han har mandat i varje beslut som görs ute på planen. Resultatet blir att om Inter skall vinna matcher som desa så måste han göra mål eller vara inblandad i målet. Nu fick han sina chanser men missade, alltså förlorade Inter.
Nu skall det sägas att jag tyckte Zlatan var bra i targetspelet och självklart är han Inters viktigaste och bästa spelare, inget snack om saken. Men frågan är om han inte skall dela med sig eller om Mourinho behöver avlasta underbarnet från Limhamn (nuvarande bostad).
Markeringsmissar som den Patrick Vieira gör mot Nemanja Vidic får inte hända på den här nivån och om någon vet det så är det fransmannen själv. Jag tror inte att den en gång så underbara spindelman någonsin återfinner den form han hade i Arsenal då han enligt mig var både först i den kategori mittfältare och även bäst i Premier League. Han är tyvärr för skadebenägen och liksom med Luis Figo så är man helt enkelt för svaga år 2009.
Återigen, hade Zlatan gjort mål på sitt nickläge hade matchen kunnat ta en intressant vändning, oj så han måste gräma sig över den missen.
Om Inter hade det motigt i Manchester så hade nog Roma det ännu värre hemma i Rom. Motigt kanske inte är rätt ord snarare oskicklighet, men sannerligen så var man minst lika bra som Arsenal över två matcher och båda lagen hade chansen att avgöra hemma men misslyckades. Det hela slutade med straffsparksläggning, där naturligtvis Arsenal vann för man har en oändligt mycket bättre och stabilare målvakt än vad Roma har.
Det var pinsamt att se Doni i mål och även om han kan flaxa till och göra fantastiska räddningar besitter han varken lugn eller tryggheten en världsmålvakt skall ha samt att han enligt mig ser ut som en utespelare i mål, långt ifrån killar som föddes till att bli målvakter där hela kroppen är synkad såsom Buffon, Van der sar och Casillas. Nä, jag har sagt det tidigare och säger det igen, Roma måste köpa en ny målvakt.
Det var verkligen små marginaler i Rom. Totti grät och insåg att den den drömmen om Champions League nog aldrig kommer att bli sann. Roma är ett älskvärt lag och spelar en trevlig och skicklig fotboll och hade jag fått bestämma så skall såna lag premieras. Många tycker att straffsparksläggning är som lottning, vilket är helt fel då laget med de bästa skyttarna och den bästa målvakten vinner. Var finns lottningsmomentet?
Juan visar vilken klasspelare han är, trots den korta speltiden. Totti visar vilken stor spelare och människa han är, och trots skadad så är han ändå avgörande för laget, klubben, staden och kanske världen.
Roma-fansen kan trösta sig med att Arsenal inte kommer vinna Champions League i år, inte en chans. Dock spelar man likt Roma en trevlig och intressant fotboll, men är tyvärr alldeles för naiva och saknar cynsimen som krävs.
Eftersom veckans ord är små marginaler så finns det nog ingen match som kan definiera det ordet så som Juventus–Chelsea i tisdags. Juventus gör ett fantastiskt mål och kontrollerar matchen på ett så stabilt sätt så jag börjar tro att vi har tagit oss tio år tillbaka i tiden och att gubbar som Montero, Di Livio och Ferrara huserade i laget.
Men eftersom ingenting går Italiens väg just nu så är det klart att matchens spelare Tiago får ett skott i ryggen som styrs upp i ribban och att Essien med sina sista syreansträngningar lyckas hinna först och peta in kvitteringen. Fy fan vad fotbollen kan vara orättvis ibland.
Att sedan Chiellini visas ut i hans försök att tända gnistan som slocknat i laget, och att man trots detta spelar bra och sätter lite press är trots allt bara parenteser, matchen avgjordes av ett skott som skulle hamnat på norra stå.
Det är trots allt underbart att se Juventus i Europa den här säsongen. Man spelar med ett lag som just nu på pappret inte skall kunna spela jämnt och bättre än Chelsea. Men man är vinnare, man är ett lag som vet vad det handlar om och med spelare som Del Piero och Chiellini kan man slå alla lag. Det sitter i väggarna brukar man säga, ingenting kunde vara mer träffande när man talar om Juventus.
Olof Mellberg är årets värvning i Serie A. Kom gratis och är återigen felfri, sköter sina defensiva uppgifter med bravur.
Jag är väldigt optimistisk inför Juventus framtid. Ny arena, nya visioner, sund ekonomi, sunda ledare och en mycket bra tränare i sympatiska Ranieri. Juventus kommer redan nästa säsong gå mycket längre i Champions League än vad man gjorde i år, inget snack om saken. Bra jobbat Juve!
För alla som tror att Real Madrid är ett storlag kan jag bara hålla med till hälften, alltså att man är stor men inte ett lag. Liverpool som för övrigt borde adla Benitez är så jävla taktiskt disciplinerade att till och med Fabio Capello kommer lite i byxan när han ser dem spela. När laget dessutom har Torres och Gerrard i form så är man kanske världens bästa lag, alla vet exakt vad det skall göra.
Serie A och Italien är på rätt väg men vi är ännu inte ikapp de allra bästa klubbarna i Europa, varken bredden eller toppen. Nya arenor som klubbarna äger och som är byggda för fotboll är på gång. Flera klubbar har insett nackdelarna med ekonomisk dopning och satsar på egna talanger som både är billigare och ofta bättre än legoknektar från typ Brasilien, dessutom i högre grad med huvudet på axlarna i stället för mellan benen.
Mitt i helvetesveckan händer något som få en att känna nytt hopp, om så bara för en liten stund. Udinese tvålar dit de regerande Uefacupmästarna Zenit med 2-0, efter mål av Quagliarella och Di Natale. Zenit är ett klasslag även om man inte är så bra som alla vill tro, och Udinese visar återigen att man kan slå precis vilket lag som helst när allt stämmer. En mycket spännande outsider som kan vinna hela skiten om nu man inte faller igenom totalt bara för att jag tror på dem.
Hade jag varit sportchef i en toppklubb i Italien hade jag köpt i tur och ordning Zapata, Inler och Quagliarella, vilka spelare!
Kikar man på Udineses startelva och vilka spelare man har så är frågan om man inte borde ligga på en Champions League-plats, jag menar att på pappret är man bättre än till exempel Milan.
För alla Italienvänner så gäller det att sätta dagens tuffa motgångar i ett historiskt perspektiv, och alla ligor har upp och nedgångar så även Serie A. Glöm inte att även vi så sent som 2002 hade tre lag i semifinal i den ädlaste av turneringar. Riktiga supportrar ställer upp oavsett väder, och som någon vis man/kvinna en gång sade: ”Efter regn kommer solsken”
PS: Vad ska hända med fotbollen nu när gentlemän som Maldini lägger av och svin som Ashley Cole tar över? Usch...
