Superpippo slog Atalanta
Milan slog Atalanta med 3-0 på San Siro. Men bakom tennissiffrorna döljer sig en dålig insats av det rödsvarta hemmalaget och en inte helt igenom rutten insats av vårt skadedrabbade Atalanta.
Båda lagen kom till match liknandes två Schweizerostar och båda lagens främsta spelare var skadade. Kaká och Ronaldinho saknades i Milan och Doni och Floccari i Atalanta.
Milan startar piggast och Superpippo Inzaghi visar redan efter sju minuter att han inte är nostalgiskt lagd när han gör sitt första av dagens tre mål mot sitt gamla Atalanta.
Uppförsbacken efter det inledande målet är oerhört brant för stackars Atalanta men istället släpper Milan in Atalanta i matchen. Atalanta försöker spela sitt kortpassningsspel man är van vid och det fungerar, åtminstone på två tredjedelar av planen, då Milanspelarna är oerhört passiva och stillastående.
Beckham är bästa Milanspelare på plan och det säger så oerhört mycket. Nästan lika mycket som Curva Suds banderoll med texten "förr var ni drömmarnas lag - Nu är ni en kringvandrande cirkus". Milan känns verkligen som Jurrasic Park, något som förstärks av att de spelare som verkar visa mest hjärta är just Beckham och farbröderna Maldini och Inzaghi. Pato är en katastrof och långt från den form han visade i till exempel derbyt några veckor tidigare.
Men trots sina uppenbara motivationsproblem har Milan förstås kvaliteter som Atalantas A-lag bara kan drömma om. Och eftersom vi startar med spelare som Plasmati, Valdes och Peluso istället för Doni, Floccari och Talamonti kan resultatet bara bli ett: Atalanta trummar på, kommer till ett par lägen som duktige Abbiati tar hand om men så fort man visar lite distraktion slår reptilen Superpippo till, något som händer igen i 70:e och 73:e minuterna.
Och förlusten är ett faktum.
3-0 och busvisslingarna från Milanklacken övergår i ett ljummet applåderande. Allt medan den 2100 man starka Atalantaklacken sjunger "siete sempre un pubblico di merda". Något Atalantaredaktionen förstås inte kan hålla med om, annat än vad gäller de 100-talet Milansupportrar på första ring precis under Curva Sud som tyvärr hade en hel del högerextremt inspirerade flaggor. Trist, och inte likt Milan.
Positivt att ta med sig är att kortpassingsspelet fungerade någorlunda och att spelet var betydligt bättre nu än sist mot Chievo. Och att Plasmati, enligt Del Neri, om två, tre år kommer sätta de chanser han nu missade. Negativt är att Ferreira Pinto skadade sig och förstås att vi återigen försuttit chansen till Europaspel.
Elaka tungor talar om att det är märkligt att vi alltid bromsar in i det här läget på säsongen år efter år, nästan av oss själva. Vi väljer att inte tro på de elaka tungor som säger att föreningen inte vill spela i Europa innan den nya arenan är färdig, utan nöjer oss med att bli besvikna på att vårt lag helt enkelt inte räcker till.
Nu gäller nya tag mot Torino strax.
