Vinnarna skriver historien
De italienska lagen är ute ur Champions League och röster börjar höjas om att det ser mörkt ut.
Jag är nedstämd men ler på insidan. Jag hör omgivningen men lyssnar inte. För jag vet att vinnarna skriver historien, och den här gången vann Premier League.
Vi är ute ur Champions League. Ursäkter? Jag personligen kan inte rättfärdiga några. Ja, visst kunde jag nämna saker som Zlatans nick som borde suttit, Adrianos stolpboll som blåste en kyss till mållinjen innan den gav sig av, Romas ”oturliga” (tur är inte vad som avgjorde den gången) straffuttåg eller varför inte Juventus oförtjänta 2-2-resultat på Olimpico.
Men varför? Förlorarna skriver inte historien, just det, vinnarna gör.
Vi beger oss till VM 2006, Italien är hårt tillbakapressade av ett duktigt Australien och är på gränsen till att släppa in vad som skulle varit en spark i magen för Italiensk fotboll, ett avgörande mål mot Australien och ett uttåg ur en till synes enkel åttondelsfinal. Istället skänker Gud den elegant klumpige vänsterbacken Grosso förmågan att falla vid rätt tillfälle. Totti kliver fram och resten är historia, skriven av Italien.
Poängen är att Italien i överlag inte spelade vidare bra den turneringen, men de vann och det är vad som räknas. Det är precis vad som räknas, både för historieböckerna och för allmänheten.
Skulle Australien tagit sig vidare hade man efteråt talat om ett heroiskt lag fyllt av gula hjältar som slog ut en av världens fotbollsgiganter. Vidare skulle man tala om ett Italien i kris, uträknat för miljonte gången och som tappat jämfört med andra jättar. Nu talar vi om ett Italien som tack vare kollektivet hela tiden reste sig och vann, oavsett hur bra eller dåligt de spelade. Vinnarna skriver historien.
Historien i år skrivs av Premier League och England. Hur hade du förväntat dig att den såg ut? Precis som den gör. Tre svaga italienska så kallade jättar utslagna och England dominerar världsfotbollen. Serie A är i kris! Vinner du ser alla dina styrkor, förlorar du, dina svagheter. Vi vet alla hur den mänskliga hjärnan fungerar.
Skulle Italien tagit sig vidare ur dessa matcher, med matchbilder exakt likadana som de som utspelade sig, skulle man inte tala om en liga i kris. Man skulle tala om en stark liga som slog tillbaka, kanske utan att imponera, men som spände sina muskler när det gällde i den finaste av turneringar.
Varför ler jag då?
Pressen, eller media - vad de nu vill kallas - är asätare. Lämnar någon ett öppet sår är de där inom timmar, ibland minuter, och börjar rota runt. Det är vad de gör och det är inget fel med det, men det är ett faktum. Därför tar jag dem aldrig på allvar. De är bara ute efter nästa rubrik.
Jag ler eftersom jag vet att ligan klarar av det här. Italien är ett samhälle byggt på kaos och konspiration, detta är vardagsmat.
Något måste dock göras, men jag fortsätter le. Juventus kommer dominera världsfotbollen inom fem år. Du läste rätt. Juventus är en pionjär vad gäller Italien och världen. Truppen har en bra grund, världens starkaste mentalitet och en drös ungdomar som är otroligt talangfulla. Klubben producerar otroligt många fantastiska spelare just nu och det ser inte ut som det kommer få ett stopp snart. Mängden talang klubben besitter är den inte ensam om men skillnaden mellan många andra klubbar och Juventus är att de svartvita nu fått för vana att ge ungdomarna chansen. Sakta, men säkert.
Uttalanden från presidenten antyder att Juventus kommer att satsa än mer på ungdomar i framtiden. Detta får mig att tro på att ett Juventus spelandes på Italiens första arena värd en jätte (under konstruktion) om några år kommer att underhålla världen med en trupp baserad på egna produkter. Sommaren är viktig dock.
Det är i sommar det gäller att ta det första steget. Hämta in en nyckelspelare på framförallt mittfältet som tränare Ranieri sa, och sedan börja spela in de yngre lirarna i truppen. Juventus kommer att kunna liknas vid ett nytt Arsenal, med skillnaderna att Juventus spelare kommer att ha klubbkänsla, majoriteten kommer att vara italienare, och att de kommer att tillgå mentaliteten som krävs för att bli bäst.
Den sista pusselbiten kommer att vara lagets grund, som alltid kommer att bestå av lite mer erfarna spelare, något som skapar en vinnande kombination och förövrigt något som Arsenal borde insett vid det här laget.
Erfarna behöver inte alltid betyda gamla. Men för att kunna bygga ett lag baserat på unga grundpelare krävs det spelare som har det där lilla extra mentalt sett. Mentalt erfarna är en bra term. Men ibland räcker inte ens det då rutin är det bästa och mest användbara mentala attributet.
Roma kommer att fortsätta sväva i livsfara ekonomiskt sett. Men med lite tur och smart agerande kan man stanna kvar i toppen. Fortsätter man producera Tottis, De Rossis och Aquilanis så ser det rent utav bra ut, på planen. Någon titel lär det inte bli på ett tag dock, annat än en Coppa och en Supercup då och då.
Milan är en sovande jätte, men kommer resa sig. Jag är inte ett dugg orolig. Ancelotti ska sparkas dock, det är fan inget snack om saken. Milan behöver någon som är villig att ge de yngre en chans, för tro det eller ej, Milan har några riktiga supertalanger som väntar på att få skina. Agerar ledningen rätt i sommar har man tagit ett stort kliv framåt och Milan är med i leken på allvar igen. Personligen tror jag på Milan som vinnare av Europas finaste turnering nästa säsong.
Lillebror Inter har en förlorarmentalitet, tyvärr. Vad som behövs är kreativitet på mittfältet plus snabba spelare som ger understöd till Mr. Ibrahimovic. Handlar de rätt i sommar och behåller Mourinho så kan ett Inter utan riktig vinnarmentalitet och tradition, gå långt på ren vilja och individuella insatser.
Ovanstående lag bildar den grupp många väljer att kalla de stora fyra. Men då glömmer vi lag som till exempel Fiorentina, som just nu är på väg att bryta sig in i toppen. Laget behöver några år till för att ses som en riktig tungviktare men är ett praktexempel på hur man tar en klubb från inget till allt. Fiorentina är tillsammans med Genoa och Roma, med Palermo som joker, Italiens roligaste lag att se på, och de har alla en sak gemensamt; de utvecklas konstant och är byggda kring ung talang med erfarna grundpelare. En kombination som visat sig vara framgångsrik.
Genoa, som just nu är innehavare av fjärdeplatsen, är ett fantastiskt lag men ligger just nu där de ligger på grund av Romas pissiga säsong och Fiorentinas formsvacka. Behåller Genoa sin grundidé och fortsätter bygga vidare så kan man bli en rejäl utmanare om några år.
Dessa sex är starkast just nu. Men vi får heller inte glömma fantastiska lag som Napoli, Udinese, Lazio, Sampdoria, Palermo och så vidare. Alla med råa trupper. Och med det menar jag att de är oslipade och behöver ytterligare nötning.
De har trupper byggda kring spetslirare, vilket gör dem sårbara.
-Alla lag har spetslirare, säger du då.
Självklart har de det. Den största skillnaden på tungviktarna och de under dem är oftast kvaliteten på spelarna som inte är så kallade spetsar. "Maskinen". Även breddens kvalité är avgörande.
Vad dessa fem (Napoli, Udinese, Lazio, Sampdoria, Palermo) och de jag inte nämnt framförallt saknar är förmågan att prestera på en jämn nivå sett över en säsong eller längre. Detta har att göra med en hel del faktorer, som truppbredd och rutin (något storlagen har då de vet hur man ska spela och agera i de flesta lägen och matcher).
Rutin kommer dock med tiden och tas klubbarna hela tiden framåt samlar trupperna i sin tur på sig mer rutin för varje år. Och tro mig när jag säger det, männen bakom kulisserna i respektive klubbar jobbar flitigt.
Leendet är intakt, jättarna vilar upp sig och uppstickarna växer sig starkare. Var så säkra.
Det fortsätter regna men jag blir inte blöt.
Röster har höjts angående Serie A och ett påstått kvalitetstapp bland storlagen. Detta sägs vara anledningen till att skrällar är vanliga i ligan. Skitsnack. Anledningen är sportchefer som Corvino, Marino och tränare som Prandelli och Gasperini. Personer som arbetar med vad de har att tillgå på makalösa sätt och ständigt tar sina projekt framåt. Trollkarlar inom det vackra spelet som hittar juveler förbisedda av stjärnfixerade storklubbar. Juveler som sedan blir grundpelare eller säljs vidare.
Det senaste jag hörde var något om att Italien-frälste Marcus Birro tagit upp ligans tempo, ett mer taktiskt sådant, som en svaghet för ligan i Europa. Något som skapat diskussioner då Birro annars predikar på om Serie A för fulla muggar. Faktum är att ligan alltid varit den långsammaste av de tre största, det är inget nytt. De italienska lagen hänger med i Europa tempomässigt, det har de alltid gjort. Återigen, står du som förlorare ser man svagheter, vinnare - styrkor.
Jag tittar upp och ser solen flörta, om bara alla kunde se den. Vad Italien måste göra är att bygga nya arenor, ägda av klubbarna, vilket generar mer pengar. Dagens sanning är att arenorna inte är upp till standard, något som bland annat påverkar publiksiffrorna. Planer är uppritade för i princip varenda klubb i Serie A och en hel drös i Serie B, realisering är nästa steg.
Juventus hann först, vems tur är det härnäst?
För någon vecka sedan klargjorde landslagets president Abete att man tänker ansöka om att anordna EM 2016, kort därefter verifierade UEFA detta. I mina ögon är detta en perfekt knuff i baken för att klubbarna ska gå från ritbord till konstruktionsplats.
Slutklämmen får bli att Italien och Serie A är går att jämföras med mig, vi gör allt i sista sekunden. Landet och ligan ställer just nu in siktet, när du räknar ut dem, knockar de dig. Det kommer att bli på håret, men arenorna kommer att komma i tid och mitt leende kommer återigen att vara synligt för världen. Rynkan i min panna kommer att ha blivit djupare, men jag skulle gått igenom allt igen utan att tveka. Det enda sättet att ta tronen är att slå ur underläge.
