Inför 2002/2003. Del 1 - Tillbakablick
Lazio har under det senaste året varit en storklubb i kraftig gungning. Både sportsligt och ekonomiskt har resultaten gått i helt motsatt riktning än avsett. Här följer i denna inledande del en rekapitulation av föregående säsong.
Föregående säsong var som en enda lång pina för Lazio och dess supportrar. Inget av de mål som avsetts klarades av. Först en tidig respass ur Champions League efter ett antal pinsamma tillställningar där den ena svaga insatsen bara överträffades utav nästa än mer penibla insats. Detta följdes också av ett förvånansvärt karaktärslöst spel i ligan under merparten av säsongen (främst på bortaplan där segrarna var lätträknade, endast 12 mål gjordes utanför Olimpico). Saknaden efter de sålda dominanterna, initiativtagarna och kreatörerna Nedved och Veròn lyste ofta på ett uppenbart sätt igenom i Lazios krampaktiga försök till spel.
De nytillkomna ersättarna för dessa potentater, Fiore och Mendieta, lyckades inte alls motsvara de massiva förväntningar som följaktligen ställdes på dem. Fiore var under hösten långt från den form han tidigare år visat i Udinese (han verkade helt ur form och såg ut att ha funnit sig alltför väl tillrätta bland Roms högklassiga gastronomiska utbud). Mendieta, däremot, verkade mest sakna inspiration, självförtroende och vana av nu tilldelad position på plan i sitt nya lag.
I backlinjen stängdes den tänkta förstärkningen Stam av för dopning nästan i samma stund han landade i Italien, medan den vanligen så suveräne Nesta aldrig kom upp i närheten av sin vanliga kapacitet. Anfallet präglades under säsongen mest av skador. Ofta fanns under säsongen bara EN någorlunda hel forward att tillgå. De matcher när Crespo, Inzaghi och Lopez alla var skadefria var lätträknade.
Särskilt Crespo var rejält utsatt för skador; ofta hann han inte mer än komma tillbaka från en rehabiliteringsperiod innan det var dags för en ny. Den stora anledningen till Crespos tillkortakommande i målproduktionen (endast 13 mål, varav 2 straffar, är betydligt mindre än vad Crespo normalt ska prestera) finns givetvis att finna i de skador han åsamkades under säsongen. Ett antal mer eller mindre genomtänkta (?) uttalanden från Crespo om klubben i negativa ordalag hjälpte sedan till att skapa förbittring med laziosupportrar som än lever kvar.
Resultatet efter säsongen lämnade därmed mycket att önska. En slutlig sjätteplats var en besvikelse efter de tidigare säsongernas återupprepade framgångar. Samtidigt kan (och ska) frågan ställas hur realistiskt det är att omdana laget så radikalt utan avkall på framgång på kort sikt. När flera Etablerade Riktiga Nyckelspelare går ut ur laget, förväntade nya spelförare går in i laget, nytt spelsystem introduceras och dessutom en ny tränare tillkommer under säsongen; är det då realistiskt att tro att förra årets tabellplacering kan bibehållas?
Det är kanske naivt att säga detta idag - snart ett år efter - men låt detta bli en läxa för framtiden. Det finns många bra lag i Italien. Det går inte att garantera framgång. Särskilt om inte värdet av kontinuitet i trupp och organisation beaktas. I dag tycker jag faktiskt att en sjätteplats får vara ett med nöd och näppe godkänt resultat med tanke på de förutsättningarna som de facto omgärdade förra säsongen. Marginalen upp till fjärdeplats (och därmed Champions League-kval) var i slutändan faktiskt bara ynkliga två poäng. Med andra - bättre - förutsättningar hade Lazio klarat detta mål. Det är min övertygelse.
Nästa vecka återkommer vi med den andra delen av vår genomgång inför säsongstarten. Där tar vi avstamp i Lazios trassliga ekonomi. I den tredje och avslutande delen tittar vi igenom spelartruppen och allt som omgärdar denna.
