Reus Deportiu - Alcorcón
0 - 0

Montenegro-Italien 0-2: Bekväm framgång på Balkan

Montenegro släckte ljuset tidigt för sig själva genom att bjuda på en straff. Italien kunde sedan utan överdrivna svettningar säkra de tre poängen. Debuterande inhopparen Pazzini satte spiken i kistan.

Iaquinta ser ut som Toni, Quagliarella ser ut som Di Natale, Pepe ser ut som Perrotta. Okej, nu kör vi.

1-45
Italiens väntade startelva hade bra kontroll på händelserna. De enda montenegrinska farligheterna kom till efter regelrätt slarv av de italienska gossarna. Då hjälpte det inte hur väl De Rossi och Palombo än skyddade backlinjen.

Pirlo spelade nonchalant volley till en rödklädd på egen planhalva med farlig frispark och gult kort till Palombo för att han gick för tidigt på densamma.

Samp-motorn misslyckades senare totalt med en tillbakaläggning till Cannavaro, som halkade och utan att tveka sparkade ner en fri Jovetic. Rött kort - domare Atkinson valde gult. Om tur inte existerar i fotboll vet jag inte vad man ska kalla det här. Alla protester var fullständigt befogade. Jag tvivlar på att det varit samma färg på kortet om Italien varit hemmalag och Cannavaro spelat för Montenegro.

En stund tidigare hade en montenegrin fått ett oemotståndligt sug för volleyboll med straff för Italien som följd. Pirlo var återigen nonchalant och chippade in bollen i krysset. Det kallas naturligtvis bara nonchalans när man misslyckas, när man gör som Pirlo kallas det kyla.

Italiens övriga chanser är inte svårräknade. Några ordentliga chanser existerade inte. Man tog sig bekvämt fram till straffområdet men lyckades inte få ordning på de avgörande momenten. Pepe var närmast med en luftvärnsavfyrning på hög boll i friläge.

Montenegro hade samma problem. Italiens försvar lyckades väl med sina uppgifter efter de inledande tabbarna och Buffon ryckte ut när larmet gick.

Halvlekens tråkigaste var utan tvekan Di Natales tidiga skada. Vi som sett korsbandsskador kan befara en lång frånvarotid. Med foten fast i backen, den andra foten glidande utåt och tyngdpunkten någonstans där emellan kan det gå illa. Synd om Di Natale, synd om Udinese. Pepe ersatte.

45-93
Pepe sätter upp Iaquinta som får ankfot och totalmissar från straffpunkten efter fem minuter. Inga byten mer än någon enstaka skjorta.

Iaquinta stämplas på knät mittcirkeln. Det ser illa ut. han går av. Pazzini gör sig redo. Lippi byter. Med nummer 18 gör nationens hetaste prima punta debut. Efter fyra sekunder förser han med en skarvning Pepe med en halvchans.

Hemmalaget pressar mer och mer i takt med att klockan går. Buffon avvärjer ett friläge med en mäktig enhandsdask.

Med 74 minuter gångna blir drömmen verklighet. Pepe lägger in bollen till Pazzini som med skallen och via målvakten sätter tvåan. Det kan inte finnas någon som följer italiensk fotboll som inte jublar lite inombords för målskyttens skull. Pazzini är vårt hopp.

Fler goda nyheter när Brighi ersätter Pirlo. Ännu ett förtjänt inhopp. Lippi säkrar upp med 9+ kvar.

Palombo behöver stressa ner. Det är på gränsen till grönt alldeles för ofta.

Montenegros näst vassaste chans i andra halvlek har Zambrotta när han skallar till hörna. 3 minuter och 15 sekunder över 90 minuter blåser britten av. Uppdraget avklarat.

Epilog
Jag börjar bli irriterande less på Pirlos ständiga sökande efter att få visa sin briljans. Han pajar mer än han tillför. De stora spelarna använder sina talanger i rätt lägen, inte i alla lägen. Pirlo har blivit yngre med åren.

Cannavaro ser mindre och mindre inspirerad ut för varje dag som går. Hade han inte varit den han är hade han varit mer ifrågasatt. Att det saknas konkurrens hjälper ju naturligtvis också. Gamberini har få supportrar, Santacroce är inte där än.

Yttrarna Quagliarella och Pepe gav inte direkt Lippi nya argument i kampen mot media rörande Cassano, och till viss del Del Piero. Ett råd till journalister som vill se Cassano i landslaget: Fråga inte om det. För varje fråga kommer Cassano längre från Coverciano. Don't mention the war.

De positiva bitarna heter De Rossi, Buffon och Chiellini. De spelar som sig själva, en förklaring som räcker. Buffon är en fantom. Grosso är alltid trevlig i landslaget. Han steppar in i en annan dimension. Den här gången var han emellertid långt ifrån sagolik.

Första halvlek var en fortsättning på samma livlösa italienska landslag som vi sett under Lippi 2. Det kommer aldrig någonsin att hålla i längden. Gli Azzurri är fortfarande tragiskt oengagerande. Tur att det inte är VM i morgon.

Tre nya poäng. Det känns förmätet att gnälla. Jag saknar fortfarande Trap.