Inför 2002/2003 - Del 2. Fortsättning
Vad vet vi då egentligen om den ekonomiska situationen i Lazio?
Föresatsen inför säsongen var att truppen skulle bantas från 31 spelare till 25 - just det antal spelare man får anmäla till UEFA för deltagande i de europeiska cuperna. Detta var givetvis även ett led i det officiella åtgärdsprogrammet för att skära i truppens oskäligt höga lönekostnader. Det fastslagna målet var att minska de årliga lönekostnaderna från 110 miljoner € (!) till 77,5 miljoner €.
Men idag är faktum så att endast fyra spelare lämnat laget, och då har två - Poborsky och De La Pena - lämnat laget med utlöpta kontrakt. Därtill har Lazio värvat ett par spelare (Cheisa och Manfredini) plus att man därutöver försöker knyta till sig de spelare (Oddo och Sorin) som Lega Calcio nyligen rev upp de redan genomförda övergångarna för. Ingen minskning av truppen här inte.
Mendieta och Pesaresi är således den enda spelare som Lazio hittills aktivt kunnat göra sig av med, och då har förra årets tokdyra förvärv Mendieta bara kunnat lånats ut till Barcelona, medan Pesaresi ingick som delbetalning i den nyligen avslutade övergången av Manfredini från Chevio. Det krävs inget snille för att förstå att lönekostnaderna inte kunnat reducerats som tänkt var.
Klubbledningen har därför under en längre tid försökt förmå spelarna att omförhandla sina kontrakt (det vill säga; sänka sina löner) för att åstadkomma en lättnad i klubbkassan. Men detta har det varit svårare än svårt att få gehör för hitintills. I dagsläget har endast Stefano Fiore och Roberto Baronio gått med på denna vädjan och hjälpt klubben (och dess finanser) på detta sätt. Ansvarstagande som går ut över den egna lönechecken är inget etablerat begrepp bland fotbollsproffs. Inte än i varje fall.
Detta lämnar frågan öppen; kan Lazio gå vidare in i säsongen utan att sälja av spelare? Denna sommar är intresset för spelarköp nästintill obefintligt - ingen vill ju spendera pengar i onödan. Så det som ska erbjudas av Lazio måste nog vara riktigt intressant för att locka fram hugade spekulanter. Nesta, Crespo, Sorin, och Stam kan kanske locka fram en köpare i form av en storklubb som trots allt måste stärka upp en lagdel. Men om Lazio är i sådant desperat behov av pengar; varför har man då inte redan försäkrat sig om inkomster genom att sälja t ex Nesta där flera konkreta bud redan förekommit?
Att värderingen av världsbacken är den stora stöttestenen i de förhandlingar som ägt rum är nog klart. Men om Lazio behöver pengar i sådan desperat grad som det emellanåt påstås, varför är då inte Nesta redan såld för att säkra klubbens fortlevnad? Detta måste ju ändå vara viktigare än en enskild spelares vara eller inte vara?
En värderingsfråga är ingen enkel sak, men Cragnotti (med styrelse) måste väl inse att ingen spelare är värd idag vad han var värd för ett år sedan? Eller; är ryktena om Lazios snart förestående död överdrivna som så mycket annat? En hel del vad som förefaller som ren osanning om Lazio och dess ekonomi har spritts bland främst norditaliensk sportpress (läs: av framförallt den tidigare så ärevördiga Gazetta Dello Sport, som idag mest är en ren skvallertidning av rena anglosaxiska mått).
Bilden av Lazios finansiella kris kompliceras ytterligare när Lazio istället för att som förmodat sälja spelare ur sin redan överdådigt stora trupp, skriver nya kontrakt med spelare som Chiesa och Manfredini. Eller är ledningen sådana komplett ekonomiska analfabeter att man inte begriper att den finansiella krisen är ett faktum? Eller är kanske verkligheten en annan än vad framförallt medier vill påskina?
Bolaget Lazio har under sommaren genomfört en nyemission vilken inbringat klubben friskt kapital och därmed en viss rörelsefrihet. Cragnottis bolag Cirio och finansiella institutioner ska vara de som tecknat de nyemitterade aktierna, vilka i princip innebär att nya pengar tillförts Lazios kassa. Kan det månne vara så att man kallt räknar med att en försäljning av spelare, åtminstone i det just nu rådande läget, är en riktigt dålig affär? Kanske är det då åtminstone vettigare att vänta ut marknaden tills den återhämtat sig något? Ja, om man nu alltså verkligen vill sälja spelare.
Att Lazio inte gjort rätt för sig i ett antal av de senaste årens spelarövergångar är givetvis allvarligt på flera sätt – inte minst moraliskt – men jag är övertygad om att anledningen till detta till syvende och sist beror på att man istället har skaffat sig en viss handlingsfrihet. Att Lega Calcio skulle riva upp ett par av dessa övergångar (viktiga sådana dessutom) ingick knappast i beräkningarna, men faktum är att Lazio inte enbart förlorade på detta. Nu kunde man på ett helt legalt och riktigt sätt krångla sig ur Eribertos övergång.
Det är givetvis omöjligt att veta svaret på alla dessa hypoteser, men jag tror att vi trots alla Cragnottis brister (vilka idag är ganska väldokumenterade) kan vara rätt säkra på att han och styrelse inser allvaret i den ekonomiska situationen. Vi lär dock få fortsätta att leva med frågor, rykten och rena osakligheter om Lazios ekonomiska situation. Men försök att ta alla så kallade nyheter med en viss nypa salt: Cragnotti är en dramatisk herre. Ibland önskar man verkligen att Lazio sportchef skulle få dra ett tyngre lass.
Kommande vecka när transferfönstret har stängs dissekerar vi truppen och går igenom vad vi kan förvänta oss av denna.
