Den gråa vardagen
Tisdag. Det är tyst från Serie A. Var är fotbollen? Rädda mig och sträck ut en hand.
Tisdagar. Vad är det egentligen för fel på tisdagar? Fotbollen är icke-existerande. Jag ser inget bakom den gråa och förhållandevis trötta varrdagshorisonten. Ge mig ett tecken. Ge mig något att greppa.
Jag tänker tillbaka på matchen mot Roma. Jag märker att mitt ansikte får ett annorlunda utseende. Kan det vara ett leende som tittar fram? Jag tror fanimej det. Le din sate, dansa och le hela dagen. Tisdag försvinn.
Leendet försvinner och min själ känner fortfarande att det är tomt och något som tynger mig. Kan det vara en lätt vårdepression som hägrar? Är det obalans i Serie A-sinnet?
Tisdag. Tick tack. Klockan tickar. Jag leker "Earth minute". Tänder. Släcker. Tänder. Släcker. Nu jävlar ska jag rädda världen. Nej. Rädda mig. Räck ut en hand.
TV:n visar Reinfeldt. Jag spyr. Jag slår på DVD;n och där ligger Roma-Juventus sparad. Jag spolar fram till Mellbergs nick. Jag fortsätter till Nedveds volley. Jag spolar fram och tillbaka. Jag tittar och leendet återvänder.
Tisdag. Klockan är mycket. Nu ska jag avsluta min fantastiska tisdag genom att läsa "Bitterfittan".
Imorgon går jag till jobbet. Det blir onsdag. Imorgon är det någon form av fotboll. Ett litet ljus i mörkret och en hand som räcks ut. Helgen kommer närmare. Om en vecka är det tisdag igen.