Il Tridente - nypremiär
Panelen härmar solen och är tillbaka med eftertryck. Den permanenta anfallstrion med Magnus Sundberg, Lorenzo Medici och John Zanchi ger sin syn på landslagets anfallare, hemlagat och ligans fyra.
Toni, Gilardino, Del Piero, Rossi, Quagliarella, Iaquinta, och nu också Pazzini... Vilka ska starta på topp i Gli Azzurri, och varför?
Magnus: Jag tycker att Cassano och Rossi ska spela till vänster respektive till höger i en anfallstrio. Den som spelar i mitten ska stå mellan Gilardino, Iaquinta och Pazzini. Själv föredrar jag Gilardino, men jag tycker att man ska gå mycket på dagsform här. Toni har aldrig imponerat på mig i landslaget. Cassano och Rossi är två tekniska spelare som kan hålla i bollen och göra sin gubbe.
Det känns överlag som att Italien inte har så många kvicka och tekniska spelare som gillar att utmana. Ja, men jag säger Cassano-Gilardino-Rossi med viss reservation för dagsformen hos Gilardino. Är Gilardino ur form kan man lätt slänga in Iaquinta eller Pazzini.
Lorenzo: Jag saknar mod. En förbundskapten som vågar bryta det tradionella mönstret. En förbundskapten som inte bara vill ha "taktiskt skickliga" anfallare utan en som vågar kasta sig in i det okända och bemästra galenskap och genialitet. Jag vill se Cassano i Azzurri. Eftersom jag till och med har skrivit en egen hyllningsartikel här på Svenska Fans i höstas om Pazzini, som handlade om hur mycket mål han skulle göra om han bytte klubb så är han min nummer nio. Giovinco, Balotelli och Rossi får göra upp om den tredje anfallsplatsen.
John: Luca Toni, för att han objektivt är det bästa Lippi har att mönstra. Bakom honom kommer ett koppel habila spelare. Iaquinta, Gilardino och Pazzini är där och nosar, utan att någon riktigt sticker ut framför de andra.
Sen finns framtiden i form av Giovinco och Balotelli att ta med i beräkningen, även om det är för tidigt att slå fast vilka som är nästa genereations landslagsanfallare. Floccari är underskattad, om än lite för lik Toni i sin spelstil. Quagliarella och Di Natale är förstås duktiga, men överskattade. Med risk för att häda skulle jag också lämna Del Piero hemma.
Men en SuperPippo att slänga in i panik när vi söker sena kvitteringar på uddamålsledningar (vilket kommer hända, vi är Italien) skulle jag inte säga nej till. Som ordinarie bredvid Toni väljer jag dock Pazzini, mest av emotionella blåsvarta skäl.
Inters tränare Mourinho vill ha "en mer italiensk trupp", och framhäver vikten av att satsa på ungdomarna. Tycker du generellt sett att storlagen satsar för lite på sina egna förmågor?
Magnus: Ja. Det finns en drös med talangfulla spelare i ungdomslagen, som inte får en ärlig chans. Så har det varit ett bra tag, tycker jag. För att ungdomslagen ska fylla någon riktig funktion – och inte stå som några pepparkakshus som ingen får äta av – så måste tränarna ha modet att släppa fram ynglingarna. Ungdomarna å andra sidan måste spela moget, lägga band på en ibland pysande kaxighet och kämpa på likt en irländsk hamnarbetare.
Det är symbolerna och de egna produkterna som gör fotbollen till något mer än en pengastint karusell. Banden mellan spelare och supportrar riskerar att tunnas ut om det inte finns några egna talanger i truppen. Spelare som Santon och Giovinco är framtiden. De har djärvheten och viljan att lyckas. Ett tag trodde jag att Giovinco skulle hinna odla ett Gustav Vasa-skägg innan han fick chansen. Nu är det upp till Mourinho, Ranieri och deras tränarkollegor att visa upp en annan form av djärvhet; att släppa fram talangerna ut i allvaret.
Lorenzo: Absolut. Det finns ett inrotat förhållningsätt i Italien att man ska lånas ut i tre-fyra år till Serie B innan man är redo för större uppgifter. Detta gäller inte bara storlagen. För storlagen råder det även alltid så hård press på att vinna att man sällan vågar satsa på unga talanger. Men jag tror att detta är på väg att ändras något, dels för att utvecklingen går åt det hållet och för att dom unga spelarna håller så hög klass numera.
Mourinho är rätt ute, det lustiga är bara att Inters fyra, fem största talanger från Primavera laget inte är italienare (dessutom kommer brasilianske supertalangen Coutinio nästa år). Dom tre kanske största talangerna är dock italienare, Destro (Primavera) och Fossati, Natalino (Allievi). Men jag tror att framtiden lovar gott då talangerna är många och bra, dessutom bör det ekonomiska läget tvinga lagen att satsa mer på egna spelare. Det kan också bli aktuellt i framtiden för den så kallade 6+5 lagen (6 inhemska spelare och 5 utländska) vilket skulle gynna lag med bra ungdomsverksamhet.
John: Sent ska syndaren vakna. Det är klart att det satsas för lite på kidsen. Inter är ett skräckexempel. Och inte är det omtänksamhet om italiensk fotbolls framtid som fått de tre stora, och kanske framförallt Milanolagen, att avisera botgöring och kika i de egna skafferierna innan man ger sig ut på mer exotisk shopping. Det är förstås prislappen som styr. Det är billigare med hemlagat.
Primavera-verksamheten har däremot paradoxalt nog aldrig varit eftersatt. Tvärtom. Det är möjligheten till avancemang till A-truppen som saknats. Fotbollen behöver, av tusen skäl, fanbärare som Maldini, Totti och Del Piero. Därför kan det inte vara annat än positivt om fler spelare fostrade i storklubbarna också får möjlighet att representera den såsom Giovinco, Santon och Balotelli fått göra den här säsongen. Ofta dessutom med större framgång än de äldre spelare de ersatt. Tänk bara på Santons insats i Inters Champions Leauge-match mot Man U.
För småklubbarna kommer det fortfarande vara som vanligt. Det vill säga försöka producera på gården hemmavid, billigt, för att sälja uppåt i näringskedjan, dyrt.
Frågan om det där med en mer italiensk trupp är delvis en annan. Inter är en främlingslegion och misslyckas. Liverpool och Chelsea är knappast några genomengelska skapelser men misslyckas inte. Det som behövs är klubbanda och lagkänsla. Om det sitter i passet låter jag vara osagt.
De tre första platserna verkar vara klara, men vem tar den sista Champions League-platsen och varför?
Magnus: Det blir ett stångande, frustande och nagelbitande epos mellan Genoa, Fiorentina och Roma. Svåra matcher väntar för de tre kämparna, och skador kan i det här läget ses som lika önskvärt som Kronfågels glasprydda kyckling.
På de fem senaste matcherna har Genoa tre vinster, en oavgjord och en förlust. Fiorentina har två vinster, en oavgjord och två förluster. Romas har en vinst, tre oavgjorda och en förlust. Värt att nämna är att Genoa för tillfället innehar fjärdeplatsen och Fiorentina ligger två poäng bakom och frustar dem i nacken. Roma å andra sidan har en haltande form, ett skadedrabbat lag och fem poäng upp till Genoa.. Genoas form kan dock komma att påverkas avsevärt av Militos skadefrånvaro. Mål-Milito är Genoas Akilles (lätt överdrivet). Om målen trillar in utan Milito återstår att se. Fiorentina har svajat lite den senaste tiden, men har chans att rätta till det.
Som hängiven romanista måste jag tyvärr säga, att det känns som en halv ocean står i vägen för att vi ska nå den åtråvärda fjärdeplatsen. Men jag är inte bitter. Jag är hoppfull. Roma måste sno poäng som om de skulle knycka karameller ur den ondes godisskål. Det här är Die Hard. Jag säger att Roma tar den sista Champions League-platsen. Tro, hopp och kärlek. Vad mer behöver man?
Lorenzo: Genoa spelar i medvind och har inget att förlora men har ett ganska tufft spelprogram kvar. Roma och Fiorentina spelar i besvikelsens skugga och har mycket att förlora men har kanske något lättare spelprogram. Genoa har lättare att ersätta Milito än vad Roma har att ersätta sin vägvisare (Totti) och Fiorentina sin matchvinnare (Mutu). Genoa vågar spela offensivt i alla lägen så jag chansar på att dom grejar det, men det kommer bli stentufft och det avgörs nog inte förrän i sista omgången.
John: Egentligen för tidigt att säga. Å ena sidan talar tabelläget och i viss mån resterande spelprogram för Genoa som har på pappret lätta Chievo, Lecce, Bologna och Reggina kvar att möta. Å andra sidan brukar streckstriden leda till skrällresultat. Traditionens makt är dock svår att bryta. Speciellt i Italien. Både Fiorentina och Roma har mer av den varan. Makt alltså. Genoas traditioner är det inget fel på.
Såväl Fiorentina som Roma möter dessutom både varandra och jagande Milan. Hugget som stucket. Sticker ut huvudet och säger Genoa.
