11/4
Mycket kan man förknippa med siffran 11, man kanske har en son eller en dotter som är född den 11:e, man kanske har haft 11 rätt på tipset 11 gånger. Man kan också ha tillbringat 11 säsonger i Serie B.
Ett derby mellan Roma och Lazio är en match som är helt omöjlig att jämföra med andra matcher. Jag har fått höra flera gånger att matcher som Celtic-Rangers, Liverpool-Manchester och Barca-Real Madrid är derbyn som smäller högre. Ok, om de mot all förmodan nu smäller högre, så går mötena ändå inte att jämföra med Il Derby della Capitale.
Ur supporterperspektiv ser man inte fram emot Roma-Lazio. När derbyveckan inleds så maler man historiska möten om och om igen. Till exempel när jag uträttat mina behov denna vecka har mina tankar konstigt nog fladdrat iväg till när Alberto Zaccheroni bytte ut Nesta i halvlek. Jag kan inte förklara det på något sätt, men sedan i måndags morse har jag tänkt på det varje gång. Olika derby-bilder som när Lazio tog sin scudetto 99/00 och Roma pumpade Lazio med 4-1 har också spelats upp i mitt huvud.
Sen, återigen, när jag kom att tänka på datumet för vårens målades ett derby upp i mitt huvud. 11. Rodrigo Taddei och Alberto Aquilani, vet inte om jag behöver säga mer men PE' NOI SO' UNDICI LE VITTORIE!
Sen finns det derbyn som inte slutat lika tillfredställande, som till exempel det undertecknad bevittnade. Därför tänker jag inte behandla det sportsligt. Men för att försöka ge en bild på situationen Roma kontra Lazio i den eviga staden skall jag berätta en mycket rolig historia från just den matchen.
Det var i december, 06, en söndag. En gammal vän kom ner till den eviga för att hälsa på mig och bevittna världens största drabbning. Matchen började 20.30, dagen innan gick vi till sängs vid midnatt för att vakna framåt 9-tiden. Bodde c:a 40 minuter från Olimpico med kommunala färdmedel, vid 12.30 drog vi. Framåt 14.00 började folket strömma till, undertecknad hade givetvis stadens färger på sig, men eftersom det var derby döljde man dem sådär försiktigt till en början då man inte ville hamna på sjukan när man hade Curva Sud-biljett.
Vid fjorton-tiden tog jag och min vän ett bord, beställde dagens första öl, inte långt senare kommer en pinnsmal kille in på puben, med sig har han en man med olycklig akne och ett par kilo för mycket. Duon bär en t-shirt med en text som förknippas med en svensk huligan-grupp.
Undertecknad ropar grabbarna till sitt bord för att snacka lite då jag förstod de var svenskar.
Efter en stunds "trevligt att träffas"-tugg tar mannen med den olyckliga aknen på sig en Lazio-mössa, vi tänkte ok. Sa att vi var romanisti men inga sura miner utbyttes. Ett par öl senare samlas c:a 10 st "hårda grabbar" utanför puben. De får syn på Lazio-mössan (jag döljer fortfarande min mundering), och kallar ut oss. Givetvis går ingen av oss ut då vi förstod vad det handlade om. 20 minuter senare stormar några av falangen in på puben, med sig har de en tändare och börjar slita i Lazio-mössan.
Jag tänker; va fan, jag är på väg att få stryk för några lazialis skull. Tar av mig min jacka, börjar snacka med de adrenalinstinna romanisti och förklarar att vi är svenskar och inte vill bråka, det löser sig till sist. Grabbarna från den svenska huligan-firman är livrädda och ber mig följa dem in till deras plats på Tribuna Tevere, jag avböjer artigt.
Matchen slutade 3-0 till Lazio och i efterhand ångrade jag att jag var så vänlig.
Låt lördagen bjuda på en sjuhelvetes fest, låt lördagen ge oss vår andra derbyseger den här säsongen. Låt lördagen sluta i Roms färger.
(Detta är ingen artikel som uppmanar till våld, det är bara en känslomässig sann historia)
LAZIO MERDA
