Mötet med "Il Barone"
"Efter att ha gått vilse några gånger kom vi fram till mötesplatsen. Vi bad receptionisten meddela Liedholm att vi väntade i lobbyn och strax därefter mötte han upp oss, stilig som alltid."
För två år sedan började jag på en ettårig reportagekurs på Tollare Folkhögskola. I utbildningen ingick det en reportageresa under våren till valfritt land i Europa. Jag och en klasskompis vid namn Jenny bestämde oss tidigt för Rom. Vi hade båda besökt staden tidigare och Jenny kunde även lite italienska. Eftersom vi båda älskar fotboll och det visade sig att Jenny är Romasupporter med en stor svaghet för Totti, så beslutade vi oss för att skriva saftiga fotbollsreportage om Lazio kontra Roma.
Vi började ta kontakt med supportrar, faxade Lazios och Romas kansli med förfrågningar om besök och eventuella intervjuer, kollade upp biljettpriser och matcher och jag skickade iväg ett brev till Nils Liedholm där jag bad om en intervju. Men veckorna gick och ingen hörde av sig. Vid det här laget hade vi krympt vårt uppdrag till endast AS Roma. Det kändes ganska hopplöst men vi kämpade vidare med vår research och så plötsligt en dag kom vår belöning då telefonen ringde en sen kväll hemma hos mig. Chockad insåg jag att det var självaste Nils Liedholm på tråden.
Lyckligtvis blev jag inte stum utan babblade på rätt bra. Jag vet inte riktigt vad jag sa, men han började med att ursäkta sig för att inte ha ringt tidigare och han avslutade med att tala om att han lätt kunde ställa upp på en intervju nere i Rom. Och så fick jag hans telefonnummer och vi sa adjö. Efter det samtalet måste jag ha fallit i djup koma, för jag har inte några minnen från de efterföljande timmarna. Vindarna hade vänt för mig och Jenny. Några dagar senare tog jag kontakt med min mors kusin som jobbar som politisk journalist vid senaten i Rom. Han hade tidigare hjälpt oss med gratis boende vid torget Campo de’ Fiori i centrala Rom, men jag tänkte vara så fräck och be honom om ytterligare några tjänster, bland annat att köpa ut matchbiljetter åt oss.
Det skulle dock visa sig att hans vän och kollega, Carlo Zampa, kunde fixa in oss på Olympiastadions pressläktare. Något jag och Jenny försökte ta med en nypa salt i ett misslyckat försök att inte ha för höga förhoppningar. I våra tankar var vi redan på pressläktarsektionen; Tribuna Stampa. Vem Carlo Zampa egentligen var hade vi ingen aning om men vi blev tillsagda att ringa honom så fort vi kommit ner till Rom. Fram till avresan svävade vi på små förväntansfulla moln.
Jag och Jenny var rörande överens om att Italien är ett fantastiskt land. I början av mars flög vi så ner till Rom. Vi hade ett rätt stressigt schema då vi redan första dagen skulle se Roma möta Brescia. Vi stämde träff med Carlo Zampa i centala Rom men de bristande språkkunskaperna lade grund för ett missförstånd oss emellan och det visade sig att vi tagit fel på tiden och var nu en timme för sena till mötet. Ensamma fick vi försöka orientera oss fram till pressens biljettlucka vid Olympiastadion. Väl där fick vi ett otroligt ovänligt och misstänksamt bemötande av gubben i luckan. Han trodde inte en sekund på att vi hade förbokade biljetter och viftade iväg oss som flugor. Förtvivlade och förödmjukade gick vi och ringde upp herr Zampa som sa åt oss att gå tillbaka till luckan. Vi återvände som små lydiga robotar och så fort den lille mannen där inne såg oss började han vifta frenetiskt med armarna. Åh nej, han vill att vi ska dra åt helvete, tänkte vi, men icke! Mannen såg till att vi fick gå före alla i kön, vi fick våra biljetter och eskort fram till pressläktarn och slutligen fick vi ett nästan varmt leende av den tidigare så buttre karln. Maken till personlighetsförändring hade jag nog aldrig tidigare sett.
Det var också då vi förstod att Carlo Zampa inte var vem som helst... Efter att ha passerat två extra biljettkontroller var vi äntligen inne på läktaren. Jag kände mig nästan kriminell och hade en känsla av att vi kunde bli utkastade vilken sekund som helst. Efter ett akut toalettbesök började jakten på våra sittplatser. Ett nästan omöjligt uppdrag eftersom biljetterna bara märkte ut vilken rad vi skulle sitta på. Efter att ha frågat oss fram lite bland journalisterna förstod vi att det var fritt fram att sätta sig där det fanns plats. Lättade gjorde vi det bekvämt för oss framför två TV-monitorer.
Under tiden frågade vi våra grannar om de visste vem Carlo Zampa var och utan förvarning sa en av herrarna; ”Här kommer han”. Kvickt kom vi på fötter och rusade fram till en välklädd och stilig äldre herre. Vi förklarade vilka vi var och skakade tacksamt hand med honom varefter han stressat försvann upp till sin speakerhytt, från vilken han bland annat skulle presentera spelarna för Olympiastadions besökare. Innan matchen hunnit börja, stretade jag med att försöka få upp mitt kamerastativ på gången bakom oss. Först bör jag nämna att raden vi satt på var överbefolkad av olika tevebolag och de hade smällt upp sina stora kameror bredvid oss.
Mitt bland dessa monstruösa skapelser stod jag. Stolt som en tupp, utåt sett alltså, monterade jag upp mitt lilla stativ och fotokamera. Jag fick utstå diverse skrattsalvor och roade leenden från journalisterna omkring mig men skam den som ger sig. Jag tog ett djupt andetag och bad en liten bön om att stativet, som var oroväckande vingligt, inte skulle kollapsa inför ögonen på herrarna. Jag gjorde mitt jobb och tog ett flertal vackra bilder på Romasupportrarnas tifo, vilket mestadels bestod av hemgjorda flaggor. Det verkade som om varenda supporter hade sytt, klippt och klistrat ihop flaggor och plakat med personliga budskap till landet, klubben eller den enskilde spelaren. Man såg alla varianter och synen var mäktig.
Läs fortsättningen här
