Mötet med "Il Barone", fortsättning
Matchen drog så igång och medan vi lekte professionella journalister gav Roma Brescia en lektion i fotboll. Jag vet att Roma segrade med 3-1, men det krävs verkligen att jag tittar i anteckningarna för att minnas matchen tydligt, för hela upplevelsen kan lätt klassas som en utomkroppslig upplevelse. En sak sitter ändå fast på näthinnan och det är hur stämningen var på pressläktaren. Här snackar vi inlevelse. Åt vilket håll det än anfölls jublades det eller förbannades. En enorm kontrast till de svenska dödligt tysta pressläktarna, där man kan bli åthutad för spontana applåder.
Dagen efter matchen stämde vi möte med Nils Liedholm på hans hotell i centrala Rom. Efter att ha gått vilse några gånger kom vi fram till mötesplatsen. Vi bad receptionisten meddela Liedholm att vi väntade i lobbyn och strax därefter mötte han upp oss, stilig som alltid. Med omgivningens blickar på oss satte vi oss i en avskild vrå och efter att Liedholm beställt in kaffe åt oss började intervjun. Trots nervositet, våta handflator och supportrar som avbröt oss för Liedholms autograf, gick allt bra.
Efter ett tag blev vi avbrutna av Thomas Nordahl som på italienska förklarade för Liedholm att hans fru skulle bli sur om han inte kom och åt lunch. Eftersom jag hade frågor kvar var Liedholm så snäll att han lovade att komma tillbaka efter lunch och fortsätta intervjun. När intervjun senare var avslutad, frågade Jenny om Roma skulle ha någon öppen träning under veckan. Efter att ha funderat lite svarade Liedholm: "Jaa, om ni är här klockan tio på onsdag morgon så kan ni få följa med mig ut till träningen, om ni inte har något annat för er." 'Hmm, onsdag morgon? Nja, vi tänkte kolla in Colosseum då eller kanske bada i Fontana di Trevi...' Klockan tio prick, onsdag morgon, satt vi och väntade på Il Barone i hotellobbyn. Nervösa är inte ens förnamnet om jag får uttrycka mig så fånigt.
Så kom han då glidande, för det är nämligen precis vad han gjorde, han gled fram och så strålade det ett himmelskt ljus omkring honom. Ok, lite överdrivet kanske men just då var han min gud. Vi tre satt sedan i lobbyn och småpratade lite om söndagens match medan vi väntade på hans chaufför. Bilresan tog sin tid men det var vi bara tacksamma över. Väl framme på Trigoria visade Liedholm oss runt. Vi fördes in i ett stort sällskapsrum med bar vid vilken Liedholm började presentera mig och Jenny för den ene efter den andre.
Inga spelare dock men presidentens fru och hennes tvillingsyster, och någon pressansvarig och jag vet inte vad men kul var det. Då träningen skulle börja följde vi med Liedholm ut på terrassen. Bakom oss stod det en massa journalister och fotografer på en balkong och flera av dem ropade; ”Ciao Signor Liedholm!”. Liedholm tog fram tre stolar åt oss och där satt vi. Spelarna passerade oss på sin väg till träningen; Delvecchio, Candela, Zago och Cafu. Jag satt bara och myste. Jag kan egentligen inte i ord beskriva känslan av att sitta på Trigorias terrass och småsnacka om allt mellan himmel och jord med Nils Liedholm, samtidigt som Batistuta sitter och blir intervjuad av TV några få meter ifrån och Roma har förmiddagsträning rakt framför en.
Jag kan bara säga att jag har rosor på kinderna, en stor klump i halsen och hjärtklappning medan jag skriver detta och då har det ändå passerat ett och ett halvt år sedan dess. Men just där och då kände jag mig ganska lugn och trygg tack vare Liedholms närvaro. Han tog god hand om oss och visade sig vara en riktigt cool kille. När träningen led mot sitt slut och de flesta spelarna sökt sig tillbaka till omklädningsrummet, började Assuncao träna frisparkar alldeles själv framför en konstgjord mur. Hur häftigt som helst och han satte varenda en. Det var det sista jag såg från träningen för sedan var det dags att sakta börja ge sig av hemåt.
Liedholm lämnade mig och Jenny ensamma ett litet tag och under tiden passerade Totti oss och för en kort stund var jag orolig att Jenny skulle få en hjärtattack och dö. I slow motion gick vi sedan förbi Delvecchio som pressade fram ett litet ”ciao” som gjorde mig salig, och Candela och Capello som skulle intervjuas av diverse italienska medier. Strax utanför ingången ”råkade” jag blicka rakt in i Romaspelarnas omklädningsrum och fick en lektion i vacker anatomi… Röd om kinderna satte jag mig i Liedholms bil och vi begav oss hemåt. Efter att Liedholm förhört oss om vad vi hunnit se i Rom, bad han chauffören åka en liten sightseeingtur genom Rom. Vi passerade bland annat EUR, Vatikanen och Colosseum innan vi blev avsläppta vid Campo de’ Fiori. Rörda till tårar tackade vi Liedholm från hjärtat med all den värme vi kunde uppbringa. Jag hade en stark känsla av att han mycket väl förstod vad dagen hade betytt för oss, när han leende tog avsked med orden; ”Det är bara att höra av er om ni vill något. Ni vet ju var jag bor.”
Jag och Jenny kommer för alltid att vara varmt tacksamma mot Nils Liedholm och Carlo Zampa för att de gav oss vackra Romaminnen för livet!
