- -
Genoa-Juve 3-2: Den suddiga paragrafen
Gasperinis gäng tog fullt rättvist alla poäng mot ett lojt och segt Juventus. Att diskutera förlusten är meningslöst, att grubbla lite över domare Rocchis förehavande vid en situation i första halvlek är desto mer motiverat.
I Italien kan man se det mesta. Fotbollen är inget undantag. Domarna får ofta skit. Inte sällan obefogat, ibland helt i onödan. Problemet brukar vara felbedömningar. Dem får vi faktiskt leva med. Domare är lika ofelfria som oss andra fegisar.
Nu har det dock dykt upp en ny sak att oroa sig för - spontana nytolkningar av regelboken. En av fotbollens mest fundamentala regler innebär att när domaren blåser stoppas spelet. Alltid. Inga undantag.
Gianluca Rocchi uppfann den 11 april 2009 en ny variant som riskerar att skaka om fotbollen i dess grundvalar, bombastiskt uttryckt. Han brydde sig inte om att han hade blåst. När han insett att han blåst för tidigt annullerade han sitt eget beslut och lät Thiago Mottas mål gälla. Spelet var avblåst, Motta sköt, Rocchi godkände. Finn fem fel. Det räcker att finna ett.
Om Collina eller någon annan inte tar tag i det här riskerar det att urarta. Folk kommer börja skjuta efter avblåsningar, bara för att chansen finns. Prejudikatet finns ju. Det kommer bli som i basket. Nej, det kommer naturligtvis inte hända någonting. Huvuden kommer stoppas i sanden.
Jag gnäller inte som dålig förlorare. Rocchi gjorde ju fel i förstaläget då han blåste, så det blev rätt ändå. Men rätt ska väl vara rätt, på rätt sätt? På reprisen är det ju fullständigt uppenbart att Juve-spelarna slutar spela då de hör signalen. Inte konstigt att de blir förbannade. Men som sagt, målet var rätt, trots felet.
Det kunde varit värre. Genoa kunde varit Inter. Juve kunde varit Roma. Det hade blivit för jobbigt.
Genoa var för snabba, för aggressiva. Juves utflugna ungdomar överglänste sina äldre syskon. Poulsen förstärkte sin position som meningslös. Två bollar till ingen alls, 40 minuters genomskinlighet. Secco har gjort en sport av att kasta pengar i sjön för odugliga mittfältare. Vem blir det i sommar?
Vem tränar mest biceps, triceps och underarmar i gymmet på Vinovo? Garanterat Legrottaglie. Ingen lyckas ha armarna där bollen dyker upp så ofta. Tyvärr alltid i straffområdet. De måste vara enorma. Det kan gå illa oftare.
Hur många gånger varje söndag tar tyckare chansen att hoppa på en domare för ett felbeslut? För många. Alltid efter att själva ha granskar reprisen fem gånger ur lika många vinklar. Hur många gånger visar reprisen att domaren gjorde rätt, när det i verkligheten såg ut att vara helt fel? Högst noll. Nu har det hänt.
Ferrari tacklade klockrent på bollen och tog sedan Del Piero. Såg det ut som. Rocchi blåste straff. Vilken idiot. Sen visades reprisen. Ferrari tog inte bollen. Del Piero tog bollen. Ferrari tog Del Piero. Rocchi hade rätt. Skam åt Genoaspelarna som protesterade. Det ser illa ut att protestera när man har fel.
Rubinho gick för tidigt på straffen. Han hade inte tagit den hur han än gjort.
Skolpolisen Motta nickar in 2-1 med en nanosekund kvar. Inte ett dugg förvånande. Poulsen fixade hörnan. Jag vet, jag tar chansen att hoppa på honom. Det var inte hans fel. Vad skulle han göra? Gå upp i rök? Det hade han förvisso gjort bra dittills.
Önskvärt byte i paus: Giovinco för Poulsen. Det hände inte.
Ranieri skällde ut spelarna medan de försökte ta igen sig i omklädningsrummet. Trodde jag. Det kan omöjligen ha hänt.
Genoa fortsatte kuta i fina krumelurer runt de svartvita pensionärerna. Buffon som skulle behöva vara lite mer omänsklig lite fler gånger än han varit på sistone stod för en rymdräddning på nick från en spelare jag inte lade på minnet. Det kan kvitta, Buffon räddade oss temporärt. Det var inte i går.
Vad kan en eller tre förlorade poäng vara värda i pengar? Det finns säkert en formel för det. Oavsett summan bör Camoranesi böta den för sin inte särskilt genomtänkta attack på Sculli. Tur att han knappt träffade. Det kunde blivit mer än en match, för båda två. Stort av Camo att acceptera det röda kortet, även om jag snarare ser det som total likgiltighet från hans sida. Han ska ju vara purken, då är han som bäst.
När Genoa som bäst försöker spika sin trea spelar tjeckerna biljard med de rödblå gubbarna och Iaquinta kvitterar med en Batistuta-avslutning. Smått otroligt, nära på chockerande. Inget talade för det, inget förutom Iaquintas ständiga bett i straffområdet. Han kunde gjort fler om solen lyst på honom, trots kvällstid.
Säg den glädje som varar. Mister linjeman tappar synen för ett ögonblick och Rossi sätter upp Palladino till 3-2 i två mot noll. Ännu en klapp i ryggen för domarkåren – linjemannen hade koll. Det var inte mer fel att låta bli att vinka än att göra det. Grattis Genoa, må ni nå långt. Segern var fullständigt välförtjänt. Att motivation slår klass är bara förnamnet.
Juventus har uppenbarligen slutat bry sig om vad man sysslar med fram till semestern. Ingen får godkänt. Jo, några. Problemet är bara att det inte räcker, de flesta måste upp på väl godkänt eller mer i en sån här match. Kanske har Ranieri problem med att motivera spelarna. Kanske har spelarna problem att motivera sig själva. Jämför man lagens situationer är det inte konstigt att Genoa vann. Det har så mycket mer att spela för, de kan verkligen åstadkomma något. Juve kan på sin höjd bli första förlorare. Det kan inte locka så mycket för en gubbe som Nedved.
Kvällens värsta: Mesto som skräckfilmsoffer. Blod i hela huvudet efter Nedveds armbåge. Hade det varit film hade det varit insidan av skallen som hamnat på utsidan.
Kvällens bästa: Genoa. Hoppas ni tar er till Champions League. Det vore lattjo. Se till att skaffa en partner till Thiago Motta bara. Vi har säkert någon vi kan undvara.
Kvällens faktum: När Inter tappar en poäng tappar Juve två. Det är åt det hållet världen snurrar sedan några år tillbaka. Nu är det bara heder och prestige som står på spel nästa helg. Det brukar räcka för alla andra.