Matchkrönika: Säsongen är räddad!
Olimpico var soligt och ljusblått. Curva Nord skanderade ”Vogliamo undici leoni” när Laziospelarna äntrade planen. Och elva lejon, det fick vi!
En uppladdning innan ett Romderby är förknippat med så mycket ängslan och förväntan att det gör ont i själen. Det liksom svider och värker.
En vinst i ett derby är däremot förknippat med den mest ärliga kärlek och glädje som finns. Sanna mina ord, detta blev en påskafton med bara kärlek och glädje!
Så här dagen efter är det mycket som känns så där helt underbart och matchen kunde inte utvecklat sig bättre än vad den gjorde.
Detta var verkligen en galen match, till och med för att vara ett Romderby!
Matchen hade en känslosam inledning, på alla sätt och vis.
Laziospelarna, varav många hade sin sista chans att bevisa sitt värde i mina ögon, ställde upp tillsammans med Romaspelarna i en vänskaplig och ärofylld gest under den tysta minuten för att hedra offren i Abruzzo.
Denna minut var så tyst, så underbart tyst.
Visst är det märkligt hur en tystnad under 60sek kan te sig mäktigare än vad en ”Non mollare mai” eller en ”Vola Lazio Vola” någonsin kan göra…?
Den slöt sig kring soliga Olimpico som en svart mantel och ett tungt moln lade sig över Rom.
Tankarna kring matchen och dess betydelse skingrades under 60sek och fanns istället hos vänner och bland offren med familjer.
Roma och Fransesco ”den ständigt småskadade derbykungen” Totti tog avsparken men blev snabbt nertryckt av den fantastiske Matuzalem. Oerhört mäktigt att se hur en inlånad spelare i den ljusblå tröjan bara går upp och tar hand om den smutsiga bandieran med detsamma.
Efter det dröjde det inte mer än två minuter innan ett inlägg från Brocchi, fantastisk idag, nådde en fristående makedon som mycket behärskat gör 1-0 för Lazio.
En helt otrolig start som fick mig att ta en chockartad rusch som jag inte kommer ihåg men som tydligen slutade med en öppen dörr på andra våningen och nersparkade vattenflaskor.
Jag hinner inte mer än sätta mig i fåtöljen innan planens skickligaste spelare, Mauro Zaraté, gör sina sedvanliga dribblingar innan ett overkligt skott sitter i överskattade Donis kryss.
Intressant fakta under detta målfirande var beslutet att ta ett skrikande varv på gatan där många påskfirande grannar med totalt förskräckta småbarn argt rynkade på ögonbrynen.
Ma, il derby é il derby…
Sedan var det slut på glädje i en si sådär 50 minuter.
Istället led man. Varenda hörna och frispark från Romas del var totalt livsfarlig och just på en sådan kvitterar mannen/kvinnan med den fulaste frisyren någonsin, Mexés.
Markeringen är obefintlig och fysiken underlägsen de storväxta löshundarna.
Muslera, ni vet han som hela Italien en gång skrattade åt, gör ett par mycket bra och framförallt säkra ingripanden till skillnad mot mannen i Romas mål som istället tvekar när Foggia leker fotboll på högerkanten innan den osannolika målskytten Lichtsteiner vinner en nickduell mot skämtet Mexés, enligt ”i romanisti” landslagsaktuella Brighi(som endast syntes i matchen vid de situationer Lazio gjorde mål och när han blev utbytt) och drömvärvningen Riise.
På tal om värvningar; Lazio införskaffade Zaraté. Roma satsade på supertalangen Menéz.
Faktumet att förlorarmentalitet är lika med Roma känns bara onödigt att kommentera.
Nerverna kom tillbaka in i matchen efter när Romas mest respektingivande spelare, De Rossi, lyckades kvittera på Romas enda(!) målchans i andra halvlek.
Sedan försvann de lika snabbt som Kolarov sprang när Romas spelare inte orkade springa för klubbens färger längre och Doni såg ut som Balotta gällande reaktionsförmåga.
Målet är otroligt sjukt.
Observera att i situationen har Kolarov tre andra Laziospelare i potentiellt friläge men ändå väljer han att skjuta utanför straffområdet. Med fel fot…
Solo in la Lazio, sola in la Lazio!
Under matchen sista döende minuter har Lazio väldigt fina chanser att göra 5-2 utan att lyckas.
Jag tror att det var många framför TV-apparaterna som liksom publiken jublade/hånade Roma för varje passning som gick fram när de ljusblå definerade hem en seger som räddade säsongen. Ett avancemang i Coppa Italia och jag vill kalla säsongen för lyckad.
Livet som lazialé är sjukt, galet, oförutsägbart och helt jävla underbart!
Mexés gjorde vinsten ändå skönare.
Efter Lazios 3-1 mål sprang han runt som en omogen barnunge och muckade bråk mest hela tiden och när han måttade ett knytnävsslag mot den oerhörda krigaren Matuzalem var det slut för mannen som får Manfredini att se ut som en stilikon.
Matuzalem hinner inte mer än att gå ifrån situationen innan nästa man vars kön en gång i tiden också var svårt att avgöra kommer för att bråka, Totti, och ger Matuzalem 2-3 stenhårda knuffar i bröstet.
Resultatet?
Matuzalem(!) och Mexés får båda rött kort medan Totti, som efter det går runt och ber spelare att lugna ner sig framför domarens ögon, klarar sig utan varning.
Vilken kapten han är Totti!
Dessutom så ifrågasätter jag faktumet om han var med i matchen under andra halvlek eller inte?
Än en gång skanderar vi laziali; Vilken kapten han är Totti!
Påskafton 09 blir sannerligen en dag att minnas.
Genoa och Fiorentina vann och lämnar därmed Roma med uppdraget att ta in åtta poäng på sju matcher. Ett lag som Roma fixar aldrig det.
Champions League GAME OVER!
NOI SIAMO I BIANCOBLU, NOI SIAMO I BIANCOBLU!
LA LAZIO AMIAMO, LA ROMA ODIAMO!
NOI SIAMO I BIANCOBLU!
