Laget

Det hade spekulerats mycket i hur Cúper skulle disponera trupperna den här säsongen. Faktum är att det är helt fruktlöst (men ganska roligt) att göra detta. Han har åtminstone ett 10-tal alternativ, och han kommer att utnyttja dem alla beroende på vilket lag som står på andra sidan. Idag var det Torino. Ett gäng som påminner om nåt gammalt rumänskt landslag från början av 80-talet. Stängt, hårt och trångt på hela den egna planhalvan. Och en eller kanske två avslutare som allt som oftast sätter de få chanser som erbjuds.

För uppdraget krävdes alltså ett manskap som har alla nycklarna i fickan. Som kan dyrka upp och trolla. Då hade inte slaktartrion - DiBiagio, C. Zanetti, Almeyda - varit speciellt rätt. Tvärtom. Och mycket riktigt är det bara Gigi som får gå på från start. Det är i detta sammanhang intressant att notera hur ohyggligt mer komplett dagens Inter känns jämfört med de två-tre tidigare årgångarna. Det finns minst tre spelare av världsklass på samtliga positioner. Naturligtvis kommer detta att fälla avgörandet redan om ett par månader när skador och avtängningar börjar trilla in. Lika säkert som ett majestätiskt Amen efter söndagens Angelus i Domen.


Barbesök med blandade känslor

Trots att jag är lite sen efter en vådlig spaghettitallrik och diverse klunkar vin ur den stora flaskan, är jag tillräckligt skrockfull för att inse att här är det bäst att inte bryta några vanemönster. Sålunda avlägger jag det obligatoriska besöket på "Bar del Trotto" omedelbart vid ankomst till stadionområdet. För övrigt det enda utskänkningsställe inom någorlunda gångavstånd som fortfarande får tillhandahålla alkoholhaltig öl vid match. Jag noterar med vämjelse att hans förbannade tröja nummer 9 fortfarande hänger där under Heineken-skylten i grön neon. Jag vågar inte fråga varför, men ölen gör en kvick saltomortal i nånstans i strupen och jag tycker att det är bäst att lämna stället med min enorma plastmugg i näven. 100 meter kö på rekordtid och första klippet i säsongskortet. Sen är jag inne.

Det var längesen jag slutade känna den där mäktiga överväldigande känslan när man tar de sista trappstegen upp på läktarn och planen och det mörka branta publikhavet breder ut sig framför en. Nu är det mer... Tryggt. Hemma.

Jag inser omedelbart att idag blir det bar överkropp. Solen ligger på och det är riktigt varmt.

Match
Det ska sägas direkt: Det blev ingen stor match alls. Men mot Torino finns det bara ett lag som, av naturliga skäl, brukar lyckas prestera färgsprakande fyrverkerier: Juventus.

Å andra sidan får vi se spel mot ett mål i 80 minuter. När Toldo i 2:a halvlek hamnar på min kant kan jag observera hur två duvor promenerar omkring strax utanför mållinjen. Hela halvleken. Fast ibland verkar det nästan som de somnat. De har förmodligen inte lyft ännu.

Alltså: Inte bländande på något vis, men... Bra. Till och med mycket bra på sina håll.

Dalmat kommer, för att citera viss(a) förbundskapten(er) i ett liknande sammanhang, att "explodera" i år. Han har en fot med i stort sett allting spännande och farligt som händer på plan. Ibland även bakåt...

Sedan: De som var oroliga för Vieris form, för Vieris psyke eller för någonting annat i samband med Vieri... Tjäna! Och glöm det! Ni kan vara lugna nu. Den mannen har ingen form. Han kan inte riktigt förklara vad psyke är för nånting. Och han har inte problem med någon, allra minst sig själv. Han ska bara göra mål var 100:e spelminut eller så, och sen basta. Kraften med vilken Bobogol möter Dalmats underbara soloprestation vid 1-0, finns kanske inte i en enda kropp eller huvud i resten av fotbollsvärlden. Han är alltså... Precis som vanligt.

Det är också Iván Córdoba. Det finns ingen backlinje på den här planeten där han inte hade varit ordinarie.

Det borde kunnat bli 5-0 i den här matchen. Men vi nöjer oss med 1-0. Vi ska inte behöva leda serien från start till mål, va? Det räcker med att vi redan ligger 3 poäng före Roma.


Början till slutet
Efter slutsignalen springer jag fram och ställer mig så nära spelargången jag kan. Först av plan går just Córdoba. Han knyter näven mot oss. Han också. I år jävlar!

Jag tar, trots allt, promenadvägen hem. Det är fortfarande sommar. Det är, konstigt nog, lördag...

Och någonstans i höjd med Leonardos världsberömda häststaty, mitt bland alla lyckliga människor slår det mig att jag är säkrare än någonsin. Den långa vandringen börjar lida mot sitt slut. Vi står äntligen vid vägens slut.

0 kommentarer