Logik eller pessimism?
Efter Juves matcher mot Inter och Lazio senast har jag fått en sak klar för mig. Nu är det Juve som ser ovana ut i sin roll. Jag vet att många läsare fattat tycke för lagets nya unga, italienska profil men saknar ingen ”det gamla Juve”?
Jag såg en repris av en match mellan Juventus-Inter häromdagen. Uppskattade och respekterade herrar som Ferrara, Tacchinardi, Davids och Pessotto spelade för Juventus. Även lirare från dagens trupp fanns på planen, varav Trezeguet, Nedved, Buffon och Camoranesi startade matchen. Mötet lämnade ett särskilt avtryck efter slutsignalen utöver resultatet 3-0 till Juventus favör. Juventusspelarna såg starka, hungriga och aggressiva ut. En skönlitterär författare hade jämfört laget med ”slagskämpar som känner sig påtagligt förolämpade av att ett annat lag ställt upp för kamp mot dem”. Hos några Juvespelare påminde blicken om en rasande dobbermans när obehöriga närmar sig ett avskilt område. Interspelarna å sin sida såg mest osäkra och ovana ut. Rädda för vad odjuret härnäst skall hitta på.
Efter Juves matcher mot Inter och Lazio senast har jag fått en sak klar för mig. Nu är det Juve som ser ovana ut i sin roll. Mot Inter senast påminde Juventus om en pojke som fått för sig att utmana traktens värsting men plötsligt insett att han är chanslös mot en sådan gormande, stor och förbannad hårding. Mot Lazio liknade spelet ett juniorlags (att använda ordet ”spel” må vara en överdrift men bristen på synonymer ger mig inga alternativ till lagets loja uppträdande).
Den här säsongen har Juventus märkbara oförmåga att vända matcher där laget ligger under varit påtagligare än på flera år. Kan det helt enkelt vara så att spelarna känner sig otillräckliga inför uppgiften att bygga upp ”det nya Juventus”? När laget ständigt jämförs med tidigare års upplagor känns inte frågan obefogat ställt.
Jag vet att många läsare fattat tycke för lagets nya unga, italienska profil men saknar ingen ”det gamla Juve”? Misstolka mig inte nu, jag syftar enbart på vinnarmentalitet och inställningen till matcher som profilerade den gamla Juventus-varianten. Av lagets 180 senaste minuter på plan, verkar spelarna liggiltiga inför en förlust. ”Vad spelar det för roll om vi förlorar? Inter lär vi ändå inte komma ikapp. Dessutom möter vi nåt skitlag nästa vecka som vi säkert kan slå. Det blir fansen säkert glada av, och förlorar vi kan vi alltid skylla på att laget är under uppbyggnad.”
Efter Saudiarabiens 8-0 förlust mot Tyskland i VM-2002, gick lagets dåvarande tränare ut och förklarade att saudierna saknade rutin av stora mästerskap i VM: s kaliber. En smått förbannad saudiskjournalist ställde sig i sin tur upp och frågade hur länge ledningen tänkte ta till det svaret som tillflykt efter varje förlust. Just den frågan ställer jag till Juventusledningen just nu. Förvisso har klubben inte på långa vägar varit nära några 8-0 förluster, och kanske är det för tidigt att döma ut laget efter två säsonger men när är det dags att börja utvärdera klubben på riktigt?
Innan vi går vidare vill jag klargöra att bristen på rätt inställning till matcherna är problemet som retar gallfeber på folk och inte att laget förlorar sina matcher. Med rätt inställning menar jag kämparandra, viljan att vinna och stolthet över att spela för Juventus. En scudettotitel redan första året var bortom rimlig logik (inte för att fotbollen skulle vara logisk) och ingen utöver några hopplösa drömmare förväntade sig en final i Champions League i säsong två. Men är lite jävlar anamma för mycket att kräva av ett lag som Juventus?
Med ovan sagt ska man trots allt inte vara alltför hård mot spelarna (där somliga faktiskt gjort riktigt bra ifrån sig). Däremot ska man se helheten i bedömningen av resultaten. Personligen anser jag att Ranieris sedvanliga uttalanden ”vi gjorde bra ifrån oss” leder klubben bakåt istället för framåt. Förvisso behövs uppmuntran efter ett svårsmält nederlag men vilka signaler sänder en sådan kommentar till spelarna?
En annan sak som stör mig är stjärnspelarnas filmkarriärer. Kapten Del Piero har under säsongen medverkat i fler reklamfilmer än han gjort spelmål. Andra profilstarka spelare i laget som testat på filmkarriärer är bland andra Amauri, Buffon, Camoranesi, Sissoko och Legrottalie. Visserligen har dessa spelare gått skadade under en tid men fokus på fotbollen verkar vara andrahandsprioriterat i år. Inför nästa säsong hoppas jag att ledningen tar hårdare tag i frågan. Själv hoppas jag att alla sådana aktiviteter förbjuds.
Avslutningsvis hoppas jag att Ranieri får ett sista år på sig för att verkligen visa vad han går för. Jag ber er läsare att tillämpa fler faktorer i kalkyleringen, än att Juve gör sin andra säsong när ni börjar summera säsongen så småningom.
