Gästkrönika: Vår nummer NIO
"Den här gången behövs inga Fenomen. Den här gången behöver vi MÄN... Riktiga män!"
Men vänta, det är ju HAN... Som tjuvade fyra meter i Myiagi och kvitterade och fick nån mindre ädel kroppsdel hos Hedman såpass ur funktion att Camarà kunde lyckas med sitt fruntimmerstrix i åttondelen. Och där är ju HAN... Som dansade balett inne i Senegals straffområde med Golden Goal i blicken. I det Stora Ögat. Bägge med nummer 9 på ryggen. Det snurrar märkligt inne i själen, men det skiter jag i. En sommar är förbi med en VM-baksmälla som aldrig tycks vilja lägga sig. Inte förrän ikväll. Och för att bli säker på saken har jag satt A Little Less Conversation med Elvis på repeat medan jag skriver det här. Sången som fick adrenalinet att rusa och som inspirerade mig till en hetsig debatt med chefredaktören på Argentinska sporttidningen Olé. På den tiden det begav sig. Det är glömt nu. Jag ÄLSKAR numer Argentina.
För tre dagar sedan började påannonseringen av matchen i Femman (en av Berlusconis kanaler, märkligt nog), och den löd så här:
Questa volta non ci vuole Fenomeni. Questa volta abbiamo bisogno di uomini... Uomini veri!
Den här gången behövs inga Fenomen. Den här gången behöver vi MÄN... Riktiga män!
Det är så bra. Det är så rätt att det sänder kalla kårar längs ryggraden.
Strejk
Andreas och jag har blivit garanterade att lokaltrafiken ska fungera. Ännu en av dessa meningslösa strejker har paralyserat stan under hela dagen, och ute på gatan såg jag tidigare 10 spårvagnar på rad som helt sonika hade parkerat och blockerat hela kvarteret. Sydländskt kaos när det är som bäst.
Därför beger vi oss inte från kontoret förrän klockan 8. Kvart över 8 fortfarande ingen vagn och vi bestämmer oss för att ta det säkra före det osäkra. Garantierna har kommit på skam.
Och nu går det undan. Det är första dan idag som jag har höstskor och dom sitter lite ovant efter 5 månader i sandaler. Men, trots detta och trots vårt tveksamma leverne som nog mången friskvårdsexpert skulle haft en del att anmärka på, så märker vi hur killen som vill börja prångla på oss biljetter 500 meter innan stadion snabbt blir anfådd och svett och får svårt att prata, medan vi fortfarande är pigga och fina. Lite kakafoni blir det när vi anländer i det riktiga svartabörsträsket och vi förklarar att vår kompis spelar i Ajax och vi vill ha biljetter nere vid plan så vi kan snacka med honom. Efter lite rabalder och gnäll, så hittar man två stycken i en byxficka tillhörandes en gentleman från Napoli. Språngmarsch och toalettbesök...
”Andreas, för helvete öka, nu kör dom!” We are the champions dånar ut over stadion och jag är inte säker på att vi hunnit stänga gylfen, men armarna är i sträckta i luften och där är den gigantiska fotbollen i mittcirkeln. Kameran visar spelarnas ansikten på storbildsskärmarna och det regnar ner nån bengalisk eld bredvid oss.
För dom som aldrig sett en Champions League-match på San Siro: Missa INTE signaturen när ni väl kommer dit. Det är fetaste rock n’roll.
Turkisk spelöppning
Jag vet inte om Cúper spelar schack, men det är kanske nånting han kan ta upp när han pensionerat sig. Jag hoppas det dröjer. Laguppställningen känns helt rätt. 11 MÄN på banan. Det finns inga primadonnor i dagens Inter. Dom spelar nämligen numer till övervägande delen i Real Madrid.
Och vi ser från vår position bakom Inters mål att matchen i matchen blir mellan Materazzi och den ANDRE nummer 9. Det är fajt, gruff och riktigt hårda tag. Zlatan är inte heller någon primadonna. Han ramlar inte en gång. Bägge står upp som... MÄN.
Ajax är bra. Mycket bättre bakåt än väntat. Faktiskt världsklass. Därför blir första halvlek mest kamp. Ofta förlagd till Inters planhalva.
En argentisk famn
När spelarna kommer ut i andra halvlek händer något. Någonstans har något legat och glödit, och nu tar det eld. Det är Crespos hjärta. Stort som Pampas, hett som en tango på ett litet torg någonstans djupt inne i Buenos Aires.
Efter ett par minuter får han en halvchans som han inte KAN sätta, men han gör sitt yttersta eftersom, kanske... Och sen lägger han ner sin själ framför våra fötter. Han vänder sig mot oss och sträcker ut armarna som om han vill omfamna oss alla och skriker: ”Andiamo!”, med ett ansiktsuttryck som man bara kan älska. Sen springer han tillbaka, som en orkan. För att försvara det egna straffområdet. Läktaren går i spinn.
Om det fanns någon som innan den här matchen hade tvivlat på vilket lag som gjort årets bästa transfersäsong, så måste dom tvivlen vara borta nu. Att Crespo sen får göra matchens enda mål är så rättvist att jag nästan blir religiös.
Fenomenet rör sig inte ur depån.
VÅR nummer 9 låter sitt blod pulsera genom San Siro. E viva Hérnan Crespo!
