Lazio – Milan: Oavgjort - men ett styrkebevis av Lazio!
Matchen slutar som den alltid tycks göra mellan dessa lag på Olimpico: 1-1. Fast med kraftig mersmak åt Lazio. Ett som vanligt ifrågasatt Lazio rätar än en gång ut de frågetecken som fotbollsintelligentsian vill ställa på laget.
Motsvarande möte mellan Lazio-Milan i ligaspelet har de senaste tre säsongerna slutat oavgjort. Så nu även denna säsong. Fast visst borde Lazio ha vunnit denna match om nu någon slags högre rättvisa fanns?
Mancini fick som vanligt möblera om startelvan innan match. Saknades gjorde nu Simeone (anledning okänd). Men eventuella farhågor kunde snart avfärdas. Lazio är denna säsong ett lag som spelar med betydligt mer hjärta och struktur, vilket gör att laget ”får” så oerhört mycket mer per automatik. Förra säsongen skulle nya skador bara ha inneburit osäkerhet. Nu kommer istället spelare in som vågar ta chansen.
Lazio dominerar den första halvleken tämligen fullständigt. Ändå är det Milan som gör halvlekens enda mål på sin enda chans värd namnet. Ett bra frisparksläge; Rivaldos vänsterfot och en vältajmad löpning av den omöjlige målskytten(återigen!) Maldini. Egentligen mer en bra prestation av Milan, snarare än en dålig av Lazio. Det är svårt att försvara sig mot så här bra frisparkskyttar.
Men sedan; Lazio tar ett stort spelövertag resten av halvleken. Med ett aggressivt mittfält pressar man Milan när läge ges. Milan får sällan chansen att bygga upp spel och slå djupledsbollar på Inzaghi (som för dagen - ska erkännas - är en skugga av den Inzaghi som spelade mot Deportivo, men sådan är spelets natur). Samtidigt spelar Lazio smart taktiskt sätt. När Milan får grepp och struktur på spelet drar Lazio sig tillbaka och ger synbart bort halva den egna planhalvan utan att pressa. Milan får rulla som man är så bra på, men bara där man är ofarliga. Lazio påstådda svaga mittlås i form av Couto och Mihajlovic ställs därför aldrig inför de man-man löpningar som bör vara dess svaghet. Istället kan mittlåset nu koncentrera sig på att stå rätt - vilket man också gör.
Offensivt är spelet av blandad kaliber för Lazios del. Man skapar målchanser. Problemet är att man inte kan sätta någon av de många chanser som skapas. Lillebror Inzaghi är för dagen olycklig. Han har minst tre ypperliga lägen matchen igenom - men lyckas inte trycka till bolljäveln! Tyvärr tar Simone felbeslut vid ett antal tillfällen nära mål, vilket är olikt en spelare med Inzaghi som efternamn. När man har läge att dra till innanför straffområde spelar man inte markerad medspelare! Synd för Simone som skulle ha mått bra av att sätta dit ett eller annat självklart mål.
Kreativ sett är Lazio mil bättre än förra säsongen. Kantspelet fungerar både på vänster- och högerflanken. Fiore (för dagen vänsterytter), Pancaro, Castroman och Stam är alla med beröm godkända. Att Stam fungerar så helgjutet som högerback är kul, men ändå lite oroande; vad blir det nu av Oddo? Inte kan väl Mancini flytta kraftfulle Stam nu när han spelar så suveränt (även offensivt! Vilka initiativ!). Under matchen visar sig annars Milans vänsterkant vara den svagare. Ofta lyckas skicklige Fiore, pigge Pancaro och idag lyckade Stankovic ”såga” sig igenom Milanförsvaret ända in i straffområdet.
Fasta situationer är trevliga för Lazio när frågetecknet (som inte är ett frågetecken?) Mihajlovic finns på plan. Man får så oerhört mycket gratis med en fot som Mihajlovics. Hörnor, frisparkar – allt blir farligt. Nu lyckas tyvärr inte Lazio utnyttja detta denna match. Men Frisparken denna match, Frisparken med stort F, den dundrar Stam i mitten av första halvlek i Didas vänstra stolpe. Egentligen borde antingen bollen eller stolpen ha behövts kasseras efter detta skamliga övergrepp - nu avslöjade dock inte tv-bilderna något sådant.
Om första halvlek är en paradox såtillvida att Milan tar ledningen när Lazio spelat och skapat chanserna, så kommer Lazios kvittering faktiskt ganska ologiskt. I början av andra halvleken kommer ett till en början ”nytt” Milan ut på plan. Med ett lite högre bolltempo och mer offensiva initiativ pressar man Lazio som inte än hunnit organiserat sig. Men istället kan Lazio kontraslå och där en omarkerad Lopez äntligen kan trycka in kvitteringen. Sammantaget sett minst sagt rättvist.
Efter kvitteringen är matchen återigen Lazios. Man släpper inte till just något av värde åt Milanesarna – den senare utvisade Ambosinis giftiga nick oräknad - samtidigt som man fortsätter att skapa en hel del bra lägen som man tyvärr inte lyckas utnyttja denna kväll. Inzaghi schabblar å det grövsta vid ytterligare ett tillfälle där han bara åtminstone ska få bollen på mål.
Sammanfattningsvis gör Lazio en riktigt stabil insats mot ett riktigt kvalificerat motstånd. Man släpper till lite (tre riktiga chanser inklusive Maldinis mål). Samtidigt skapar Lazio mångdubbelt mer än Milan i chansväg, runt tio kvalificerade avslut (då inklusive kvalificerade halvchanser, mest då de lägen Inzaghi med större skor borde ha gjort ett par mål på). Om Lazio denna match hade bytt Simone Inzaghi mot Filippo Inzaghi hade Lazio vunnit klart vågar jag nästan garantera. Fast nu fungerar det ju inte riktigt så - jag vet. Men om bara Lazios centrar lyckas ställa in siktet lite bättre så blir Lazio ett riktigt, riktigt bra lag återigen.
Mittfältet fungerar kanonbra i bägge riktningarna. Trots att annars givne Simeone saknas fungerar balansen mellan defensiv/offensiv väl. Backlinjen skyddas, samtidigt som offensiven får understöd av främst löpvilliga yttrar i form av Fiore och den så lovande Castroman. Stankovic övertygar (faktiskt) denna match som central vikarierande regista (på Liveranis plats). Stankovic ligger bakom målet och skapar en hel del annat. Även defensivt ligger han rätt i position.
Matchen som helhet får ett överbetyg. Stundtals håller matchen en mycket hög teknisk och underhållningsmässig nivå. Framförallt Lazio är anledningen till detta med sin respektlösa inställning och en under förra säsongen aldrig skådad entusiasm. Första halvlek är dock bättre än halvlek två, då slutet är något avvaktande från bägge håll samtidigt som domare Rosetti är något pigg i att blåsa i tveksamma situationer. Denna Italienska domarsjuka!
Nu ser det ljust ut, vi kan se framtiden an!
Nestas återkomst?
Nestas återkomst? Föga oväntat blev det känslomässig ”Tilt” på många håll på läktarna (Curva Nord framförallt). Tråkigt, men även hördes applåder från mer rationella delar av publiken. Spelmässigt var Nesta så bra han brukar vara. Faktiskt gick han ganska oväntat på offensiven vid ett par tillfällen. Han gick ut med kramp i slutet av andra halvlek. Givetvis var det Laziospelare som hjälpte Nesta sträcka ut vadmuskeln.
Referatet får tyvärr bli lite ostrukturerat. Hoppas (och tror) ni har överseende med detta. En trött skribent med sömn- och (imorgon) tidsbrist är anledningen.
