Wennbergs vecka
Efter det oavgjorda resultatet mot Parma fick nog sig många en riktig tankeställare, laget så trött och viljelöst ut i 87 minuter. Då steg Igor Tudor fram.
Förra veckan ledde min krönika till många upprörda känslor och en himla massa feedback, positiv som negativ både i min E-postlåda och på sidans forum. Övervägande var det dock positiv respons av läsare som fattade vinken, att jag inte enbart rackade ner på andra ligor utan vill få alla att inse att Milan och Juventus har gjort en helomvändning och är på väg till något stort.
Jag tänker till viss del spinna vidare på detta även den här veckan för de båda laget bjöd än en gång på bländande fotboll i Champions League, och lagen leddes till segrarna av de två mest formstarka spelarna i världen just nu.
Jag börjar dock i lördags, jag satt hemma framför datorn och var ganska så säker på en Juveseger. Parma hade visserligen imponerat spelmässigt i inledningen men orutinen som genomsyrar truppen hade fällt avgörande i de tidigare matcherna och Juventus var solklart det bästa laget som stött på hittills.
Parma överraskade dock mig stort. Man spelade kvick och bra och utnyttjade Juventus svagheter. Dock ska väl tilläggas att Juveförsvaret inte hade någon större dag, att Nakata kan få ta den position som han får när han gör 1-0 är en gåta. Han ska markeras bort där, samma sak gäller egentligen 2-0 också. Till och med Thuram gjorde en slät figur. Det såg lojt ut på sina håll, till dess att veckans frälsare insåg att det blir förlust om inte laget skärper sig. För första gången förstod jag i lördags varför Lippi envisas med att spela Igor Tudor på mittfältet. Han vaknade till liv och spelade storartat den sista kvarten eller så, utan honom hade Juventus inte vänt matchen. 24 år gammal är han redan en stor ledare på planen och det syns att även medspelarna har respekt för honom, när Igor talar så lyssnar alla! Ge honom en säsong, en skadefri sådan så kommer han att vara en av världens bästa på den positionen. Men jag anser dock fortfarande att han är bättre i försvaret, och där kommer han säkerligen att hamna så småningom då den lagdelen inte direkt blir yngre och snart behöver förnyas lite grann.
Tudor gjorde mycket riktigt 1-2 och var sedan i högsta grad delaktig i Del Pieros kvittering i på övertid. Del Piero visade prov på grottmansstyrka när han trots att Ferrari låg på hans rygg stod upp, och dunkade in bollen i mål. Visst bollen tar på handen, men målet känns ändå inte det minsta tveksamt. Det var inte domaren utan spelarnas orutin som fällde Parma, övertiden är rättfärdigad för domaren ska bland annat lägga till 30 sekunder för varje byte och så vidare. Bara Lamouchis utvisning i den 88 minuten rättfärdigade tillägget. Parma spelade inte fotboll till dess att domaren blåste och det kostade dem en seger som de kanske var värda.
Parma matchen blev nog ändå en liten tankeställare, Lippi stuvade om lite i laget inför matchen mot Newcastle (dock tycker jag att han borde låta ännu fler spelare rotera för att hålla igång truppp) och vi fick delvis se ett annat Juve. Ett lag som spelade kompakt och blixtrande snabbt, Kung Del Piero såg till att matchen slutade 2-0 till Juventus som fortsätter segertåget i Europa.
Några saker tog dock uppmärksamheten från matchen lite grann, Di Vaios kollision såg otäck ut. Att se honom falla handlöst och sedan när läkarna försöker hitta hans tunga var inte mysigt. Di Vaio blir väl borta några veckor nu kanske och jag önskar honom ett snabbt tillfrisknande för hans inledning har lovat mycket. Han vill och kan och borde kanske även gjort ett mål igår under den korta tiden han var på planen.
Men hans skada beredde väg för den största av de största, David Trezeguet kom in och var väldigt bra. Bara en fantastiskt spelande Shay Given hindrade honom från att göra minst ett mål. Trezeguet ser het ut och verkar vara på god väg tillbaks, kanske spelar han från start redan på Söndag mot Como.
Lippi visade mot Newcastle att hans Juve kan anpassa sig efter motståndet på ett mycket bra sätt. Newcastle skapade chanser men hade inte på det stora hela en chans att slå Juve, det såg säkert ut. Har man sedan en Del Piero som gör mål på allt så kan det bara gå på ett sätt, Alex är utan tvekan i sitt livs form och när han återförenades med Trez igår så såg han ännu bättre ut. De båda känner varandra så bra, kan rörelsemönster och så vidare. När Trez är i full form besitter Juve världens bästa anfallspar.
Sen så måste jag även ägna domarna i Serie A en tanke, äntligen har de antagit en tuffare linje. Visserligen verkar det råda lite osäkerhet på vilken nivå man ska hålla på sina håll, det har lätt till en hel rad av väldigt tveksamt dömda straffar. De som dömdes i matchen Brescia – Roma och förra helgen i Bologna – Atalanta är bara några exempel. Superpositivt är dock att tjafs och filmningar bestraffas hårt. Panucci, Lamouchi och Conceicao har redan fått känna på vad som händer när man skäller på domaren. Detta är bra för det är precis sådana här saker som dragit ner ligans rykte. Att till exempel inte Parma åkte på fler straff för tjafs med domaren tycker jag är otroligt då de i matchen mot Juventus bildade ring runt domaren så fort det hände något.
+++ Alessandro Del Piero: Världens just nu bästa spelare i min mening, Del Piero är hur het som helst och hans magiska högerfot är vägvinnande för Juve just nu.
++ Domarna i Serie A: Som äntligen vågar bestraffa snack och filmningar på ett bra sätt.
+ Parma: Det finns så mycket talang i laget att det bara måste bli något stort, men inte ännu.
- Alla som inte inser att Serie A är en väldigt bra liga
-- Davide Baiocco: En spelare med så lite offensiv begåvning kommer inte att bli långvarig i Juve. Det luktar ”Bachini” och ”Blanchard” syndrom lång väg. Men jag har inte gett upp hoppet ännu.
--- Franci Sensi: Varvar de ena dumma uttalandet med det andra, när ska någon säga ifrån?
