Mats Lerneby bloggar om italiensk fotboll: Mats Lerneby bloggar om italiensk fotboll: Bloggarkiv maj -09

Mats Lerneby är frilansjournalist som bevakar italiensk fotboll för SvenskaFans.com. Läs allt om den italienska fotbollen här.

2005-05-31....Nu är det slut

Så var det slut.
En svensk vinner skytteligan för första gången sedan filmen var svartvit.
Det är stort.
Zlatan är ett fenomen. Han är fantastiskt bra.
Torino åker ur. Bologna blir kvar.
Ancelotti avgår, Leonardo gör entré.
Nu börjar spelarkarusellen, tränarkarusellen och de galna spekulationerna.
Jag borde kanske göra någon slags utvärdering. Förklara varför och varför inte.

Men jag låter faktiskt bli.
Det har varit en bra säsong, basta.
Kanske inte rent fotbollsmässigt. Definitivt inte spelmässigt. Absolut inte publikmässigt.
Men det är här härifrån det blir bättre.
Inter har ett fantastisk lag om de värvar och bygger rätt. Romlagen vill kliva av berg- och dalbanan och slåss i toppen. I Genoa finns två lag med revansch i blicken. Juventus skriver redan historia, Milan vill känna sig fräscha igen.

Jag kopplar ur sladdarna, stänger av datorn och öppnar dörren till altanen och dricker en kopp kaffe under skuggan av äppelträdet.
Det kommer en tid av nya resor, nya intervjuer, nya projekt. Någon gång när säsongen börjar.
Det har varit en rolig vår även för mig som bloggare här på Svenska Fans. Jag har läst alla mail, bra som dåliga och imponeras av det engagemang som finns här.
Vi syns igen.
När signalen ljuder för avspark.

2005-05-31.....Sista dagen

Idag går Serie A i mål.
Det har varit en famlande, förvirrad, fantastisk säsong. Precis som vanligt.
En av höjdpunkterna var givetvis Mou:s utbrott på Spalletti, journalister, en annan var Zarates fantastiska mål i derbyt.

Det har talats mycket om förändring. Att Serie A måste förändra sig för att hålla sig kvar i toppen av Europa. Till skillnad från  de som i absurdum försvarar Serie A, håller jag med.
Jag är heller inte orolig.
Efter en intervju i våras vid Ottaviano tog jag och en kollega bussen mot tågstationen. Vi var på väg mot  termini för tåget mot Firenze. Vi hade intervjuat en advokat för ett kommande projekt.
Nåväl, min kollega uttryckte en oro för förändringen inom fotbollen. Hon menade att kommers och globalisering på sikt skulle utarma den lokala särprägel som den italienska fotbollen har. Ungefär som om den lokale tobakshandlaren skulle tvingas slå igen för att ge plats åt Seven Eleven.
Jag höll inte med utan menade att den italienska kulturen, traditionen och historien också är en del. Något gör engelsmän engelska, något gör svenskar svenska, något gör romare till romare, etc,etc.
Just med tanke på att man så länge haft en svag stat man aldrig kunnat lita på, är de lokala banden mycket starka i Italien. På ett helt annat sätt än i Sverige och övriga Europa.
Om ordningen i Italien är familj, gatan, kvarteret, staden, landsändan, nationen är ordningen i Sverige en annan. Men i Sverige har vi en helt annan nationell känsla än vad man har i Italien.
- Jag är i första hand romare, säger en god vän till mig jämt när vi pratar om detta.
Den starka lokala förankringen kommer alltid stå som motvikt till globala krafter.
Nåväl, vi började bråka på bussen. Rejält. Diskussionen som började i fotboll slutade i ekonmisk och historisk analys.
Enda gången Italien hade en riktigt stark stat var för övrigt under Duce vilket komplicerar det hela ytterligare.
Italien behöver förändring. Folk vill ha förändring. Ställ dig utanför en tågstation var som helst i landet och fråga och du får det svaret.
Och möjligt är att det som nu händer med Berlusconi är början på ett systems svanesång.
Fast man kan aldrig riktigt veta.
Jag skrev om Geronzi här för ett tag sedan. Mannen som äger Mediobanca, företaget som äger typ allting. Malena på Eurosport skriver bra om det och mycket träffande om när vi pratade med P den där kvällen.
Nu ser Geronzi ut som "räddaren" av Roma.
Geronzi är det gamla italienska systemet. Romafans bör alltså vara lite oroade över de här uppgifterna (om de nu stämmer).
För oss här uppe Norden spelar det roll, men för Italienaren är det ointressant om vilken liga som är bäst. Man kommer alltid älska sin fotboll ändå. Men man vill ha bort skiten runtomkring.
Man vill kunna gå på en match utan den där magkänslan av att det är uppgjort, utan stressen som blir av att hela tiden vara på sin vakt om det skulle bli bråk, utan känslan av att känna sig lurad.
Man vill njuta av ett skådespel.
Det är ur det perspektivet ropen på förändring ska ses.
Det är rop som aldrig tystnar.
Och det är bra.

2009-05-29.....San Siro Epilog

Rickard Johanssons krönika om Milan förtjänar att uppmärksammas.
Helt enkelt för att den är bra.
Den spricka som växt sig allt djupare mellan en alltmer desperat ägare och Milans fans åskådliggörs på ett bra sätt i texten. Rickard skriver om ett mycket komplext problem som jag sedan 90-talets början fascinerats av.
Ultras i Italien är en maktfaktor. Idag är framtiden på många sätt oviss för dem. Och man har faktiskt satt sig där själva.
Dels genom våld och våldshyllningar. Vespor, avbrutna derbyn, hyllningar till Arkan, referenser till ugnar i koncentrationsläger har ökat distansen mellan ”vanliga” tifosi och ultrasgrupperna. När sedan grupperna började ägna sig åt bizniz och IRR föll ihop och det saknades en affärsmässig ledstjärna har riktningen för grupperna inte längre varit lika utstakad.
Lägg därtill ombyggnad av arenor, nya lagar (visserligen tvivelaktiga ut medborgarrättslig synpunkt) och hårdare kontroller och man inser att förutsättningarna för ultrasgrupperna kommer förändras framöver.
Det är helt enkelt en grupp som riskerar att minimeras och försvinna.

Paolo Maldinis avsked blir då den perfekta arenan. Det bästa skyltfönstret. All världens kameror är riktade mot arenan. Stjärnan (Maldini) är där liksom den för närvarande mycket pressade Berlusconi.
Maldini som tidigare uttryckt sin beundran för Silvio står inte högt i kurs i ultrasgrupperna, för att han precis som Rickard Johansson säger uttryckt sitt stöd för förändring. Han har även varit pro-Berlusconi och kallat honom en stor man.
Man buar således ut Maldini och vet att man får maximalt med uppmärksamhet. Budskapet är tydligt.
”Vi är fortfarande att räkna med” säger man.
Den här taktiken är inte ny. IRR körde den under hela 90-talet och mest slående var deras samarbete med Romafansen vid derbyt 2004 då man fick derbyt avbrutet. Vid tillfället låg ett lagförslag om att ändra på försäljningen av biljetter för bortamatcher och gruppernas aktion den där marskvällen var också ett budskap.
”Ge fan i att lägga näsan i blöt. Kolla på oss, vi är så starka att vi kan få matcher stoppade”.

Problemet med den här taktiken är att man skjuter sig själva i foten. Epilogen från i söndags handlar ju inte om försämrade villkor för Ultras utan snarare om hur man ska göra för att befria arenorna från slöddret en gång för alla.
Man utsätter sig alltså bara för mer granskning, mer lagar, mer kontroller och man kommer till slut marginaliseras helt. Vare sig man vill eller inte.

För att ultras ska lyckas överleva, krävs det att man lockar tillbaka de vanliga fansen.
Det sker på sina håll. I Firenze är ATF ett bra exempel. Torino är ett annat.
Det är bara så denna tradition kan överleva. Det är bara så denna tradition faktiskt kan bli en del av Il Calcio Moderno.

2009-05-27 ....hatten av
När jag för en månad sedan var på och runt i Olympiastadion var inget färdigt. Tomma salar, tomma rum och inget internet. Men med hjälp av lite rött tyg och pappskärmar kan man göra underverk.
Jag tror inte det varit så mycket folk på Olimpico sedan derbyt 93.....
Och Barcelona är värdiga mästare.
Hatten av!


2009-04-25 ...storken i sanden
Jag borde inte bli upprörd. Men jag kan inte låta bli. Att Maldinis avsked igår förstördes av några idioter är inget nytt. Att milankurvan häcklat Berlusconi och Galliani är heller inget nytt. Att det viftas med flaggor som får Sverigedemokraterna att framstå som vänster i Milans kurva på sistone, är heller inget nytt.
Att man ger sig på Maldini är korkat men följer den logik en extrem uppåtsträvande grupp har.
Man vet att man får total uppmärksamhet.
Inget nytt det heller. I synnerhet inte i Italien.
För några år sedan slängdes en vespa ner en sektion av Interfans något som i dessa understundom skruvade kretsar, ansågs som en bedrift.
Men idag talar FIGC:s Abete.
För honom är allt en nyhet. Mannen som blev tagen på sängen av reaktionerna efter Sandris död, som ”begravt” Calciopoli och som försöker smyga undan på frågor om årets domarinsaster säger så här om buandet mot Maldini:
- Detta är omöjligt att förstå.
Abete har jobbat inom förbundet sedan urminnes tider. Han har sett den här utvecklingen.
När han säger att det saknar logik förpassar han sig själv till silverfiskarnas land där man inte behöver använda insidan av skallbenet.
Abete vet nämligen mycket väl varför det gick som det gick igår. Han vet mycket väl vilka grupper som tagit över efter Fossa dei leoni. Han vet mycket väl att San Siro inte ansågs vara en säker arena efter Racitis död och skulle stängas. Men han sa inget då heller, för hur hade det sett ut om han hade kritiserat den makt som faktiskt gjort honom till ordförande inom FIGC?
Därför väljer han som vanligt att säga dumma saker. Dumma saker verkar nämligen vara en säker taktik. Med klyscor klarar han en kanditatur till.
- Hur som helst. Vi planerar en avskedsmatch för att hedra honom.
Istället för att under säsongen jobba bort den här promillehalten av idioter och extremister, sopar man allt under mattan och försöker igen. Som om ingenting hade hänt.
Paolo Maldini hyllades igår. Att det fanns idioter på arenan är inte hans fel, utan det är folk som Abetes skuld.
Att de nu försöker skyla över sin tafatthet genom att arrangera en uppvisningsmatch är patetiskt.

Jag hoppas Maldini slutar om en vecka och aldrig ger förbundet möjlighet att arrangerar den där uppvisningsmatchen.

2009-04-24 ...dåre eller geni
Det var ett skott från flera meter.
Rätt upp i taket.
Nätet dallrade som en gelépudding efteråt.
Det andra laget jublade men målvakten reste sig upp, kastade handskarna och sprang mycket upprörd ut mot domaren, viftandes med ett pekfinger i luften.
Målet var inte alls mål hävdade han.
Han var verkligen jättearg.
Problemet var bara att han var helt ensam i sina protester. Lagkamraterna var redan på väg att lägga upp bollen för avspel. Guldkedjan dansade runt halsen på honom när han viftade upp och ner med händerna i protest. Men mål var dömt.
Till slut resignerade Walter Zenga och gjorde paraplygesten innan han lommade tillbaka till målet.

Han hade kvar guldkedjan runt halsen när jag träffade honom i Sampdoria 1996. Om han har det Idag vet jag inte. Under hans tränarkarriär i östeuropa var han lika eldig på bänken som han var på plan. Presskonferenser som spårade ur, beskyllningar av motståndare och domare.
En väldigt brokig karriär som tränare var det hur som helst.
Och så kom han till Catania. Ska jag vara ärlig trodde jag inte det skulle bli långvarigt.
Men Walter Zenga har slagit rekord för Catania. Laget har aldrig tagit så många poäng i Serie som man gjort under hans ledning.

Och Walter går som vanligt efter sin egen logik och väljer att sluta som tränare.
Efter segern mot Napoli idag sade han:
- Det är bäst att sluta när man är på topp.
Det är givetvis ett vågspel.
Zenga blir nu högvilt på marknaden och redan nu ryktas det om Lazio, Inter och Sampdoria, någon har på hans Wiki-sida åter placerat honom i Bucharest.
Men Zenga har hett blod. Och den hettan har passat på Sicilien. Frågan är om den passar någon annanstans.
Det vet nog bara Zenga själv.
Han har hela tiden balanserat på gränsen mellan geni och stolle.
Och gjort det med stolthet.
Man kan inte låta bli att imponeras.



2009-04-24 En tyst minut för Bortolon
Paolo Maldini spelar sista hemmamatchen idag. Eugenio Bortolon dog igår.
Paolo Maldini är ikonen för italiensk fotboll som idag gör sin sista match mot ännu en dalande ikon i Romas Totti.
Det finns stor symbolik i den matchen. Det gamla Milan, det gamla synsättet mot Roma som står på tröskeln inför förändring. Att Maldini gör sin sista match just mot Roma ser mer ut som en tanke än den slump det faktiskt är.

Mången krönikör klarar strupen för hyllningskören. Men få vet att den tysta minut som börjar matcherna idag är tillägnad Eugenio Bortolon som igår ramlade mellan sektionerna på Tardini och avled på sjukhuset. För två år sedan hade man skitit i detta, ryckt på axlarna och konstaterat ännu ett dödsfall. Men efter den våg av hat som svepte genom sektionerna efter Sandris död bytte man från FIGC:s sida fot. Men inte för att man ville, utan att man var rädd för vreden.
Renoveringarna och nybyggnationerna av de ibland livsfarliga arenorna tar tid. Olympiastadion är ett skämt. En kuliss. Och värd för CL-finalen.

Bortolons död är ännu ett tecken på att saker och ting måste förändras. Nu.
Jag respekterar Maldini.
Men han har aldrig suttit i överfyllda tågvagnar med pisslukt på väg till någon bortamatch i Padova och när man kommer av där står polisen där och faktiskt i en del fall, muckar gräl.
Han har aldrig lämnat matchen i förtid på grund av tårgasen som sakta stiger uppåt.
Jag höjer min kopp kaffe i salut till en av italiensk fotbolls största ikoner.
Men mina kondoleanser sänder jag till familjen Bortolon. Och till Vicenzas fans.
Maldinis liv går vidare.
Eugenios tog slut igår.


2009-04-22 .....avgörande dagar.

Det har hållt på nu i över ett år.
, rykten om vilka eller vem som ska ta över Roma. Folk har sagt en sak, Rosella har sagt tvärtom. Sådär har det hållt på.
Man måste fråga sig varför?
Hur kan försäljningen av en fotbollsklubb dra ut så på tiden?
Svaret är inte enkelt. Faktum är att det är oerhört komplicerat.
Men i enkla drag handlar det om två saker. Pengar och makt.
Den bank som idag har fodringar på Italpetroli är delvis samma bank som genom alla år haft fodringar på klubbar i Italien. Unicredit som förut hette Capitalia har alltid varit en makfaktor i det italienska näringslivet. Helst vill man gärna ha kvar den kontrollen, utländska ägare ser man inte gärna. Det är kortversionen.
Sedan har det under året nämnts namn som Cragnotti, Khaddaffi och en och annan maffiaadvokat, vilket är oroande.
Något arenaprojekt har ännu inte presenterats och hur det egentligen blir vet ingen.
Idag skriver CDS att de kommande dagarna är avgörande.

Och det är säkert sant. Hur Roma ser ut nästa säsong kommer få återverkningar på hela ligan. För alla parter vet att Serie A behöver en förändring. Men en förändring innebär också förändring för de män som idag tjänar pengar på det nuvarande systemet.
 Och ingen ger upp sin position frivilligt.

Bottenstriden är annars det som rent sportsligt är mest intressant. Den återkommer jag till.

2009-05-18 .....Ciro!
Ciro Ferrara tar över Juventus.

Min enda ”jag-mötte-Lassie” anekdot kring denne man är när han skulle spela en avskedsmatch i Neapel och Maradona flögs in.
Min gode vän P var där och direktrapporterade från en stad i fullständig upplösning.
Maradona gick runt på plan och orsakade kaos. Sen gick han ner i omklädningsrummet och skakade hand med laget. Dåvarande argentinske forwarden Sosa som jag ett år tidigare träffat och skakat hand med, bröt helt ihop och blev liggande i en hög på golvet inför mästaren.

Maradona skakade sedan hand med även Ciro Ferrara. Idag är båda tränare.
Vore kul om Ciro fick fortsätta in i nästa säsong med tycker jag.


2009-05-18  Van Basten?
Det närmar sig slutet.
För den här säsongen.
Inter är mästare och värdiga sådana.
Den mentala styrkan laget besuttit under detta året är minst sagt imponerande. Mourinho är givetvis en förklaring till det, kanske den enda.
The Special One har lyckats både spela ut tränare som ägare som spelare mot varandra och underminerat såväl Ancelottis som Ranieris position.
Nu pratas det om ny Milantränare.
- Marco är som en son för mig, säger Silvio och ryktena om att Van Basten tar över nästa år växer sig allt starkare.

Jag tror Van basten är bra för Milan men sämre för Silvio.
För Marco Van Basten kommer inte låta sig hunsas av den berluska propagandan på samma sätt som Ancelotti. Å andra sidan spekuleras det nu att araber är på väg in som ägare i Milan. Detta helt enkelt för att klubben har slut pengar.
Milan har också den sista tiden spelat ut sin roll som politiskt instrument för Silvio så nästa år kanske klubben faktiskt ser helt annorlunda ut.
Vinnaren är givetvis Serie A.
För om någon trovärdighet ska upprättas måste de dubbla stolarna och de gigantiska intressekonflikterna stävjas.


2009-05-15 Kämpa Klas!

Jag minns att jag satt nästan nere vid planen.
Det var en vårdag i Rom 1996.
Lazio mötte Bari, Beppe gjorde några mål. Kenneth hängde in något för Bari. Matchen slutade 4-3 till Lazio.
Men det jag minns mest mittfältaren är i Bari. Han som vid en felaktig offsideavblåsning stegade fram till domaren och vrålade honom i ansiktet så att saliven stänkte.
- Din jävla idiot, hur fan dömer du?
Den italienska domaren förstod vare sig dialekten eller språket.
Ska sanningen fram så hörde jag inte riktigt, men spelaren var hemskt upprörd, det minns jag med säkerhet.
Och att jag log.
Klas Ingesson lufsade därifrån.
Folk minns honom fortfarande i Bologna. Mannen har respekt.
Och därför vill jag bara önska honom all lycka, all jävla lycka och framgång i den match som väntar honom nu.
Vi behöver Klas Ingesson.
Vi kommer alltid behöva Klas Ingesson.


2009-05-14 Morgonstund...



tillägg:
När jag hänger upp flaggan på morgonkvisten passerar en granne:

-Vad gör du?
-Va? Jo, jag hänger upp flaggan här.
- Vad står det....Latsio?
- Lazio, de vann cupen igår.
- Jaha...e de di där Italienarna du håller på?
- Jepp.
- Håller du inte på Gais?
- Nej.
- Varför inte?
- Eh....jag gör bara inte det. Lazio är mitt lag.
- Vad är det för fel på Gais då?
- Inget, men jag håller på Lazio.
- Jaha..ja...jag tycker de bara slänger sig därnere i Italien.
- Jaså....sådär.
Flaggan hänger fint och jag äntrar cykeln mot jobbet.
Gubben står en stund och begrundar det hela.
- Det ser...fan inte klokt ut.
- Jag vet. Men vi vinner väldigt sällan och när vi gör det blir det galet.
Gubben skrockar.
- Jaha, nästan som Gais då dô....
Sedan traskar han vidare gatan upp.


2009-05-13 JAAA!
Om jag träffar Muslera igen så ska jag pussa hans panna.
Sen ska jag hångla upp varenda spelarfru......och till och med dansa med Lotito.
Nu ska jag ut och yla!


2009-05-13  Lycka till!
Ikväll är det cupfinal.
Två lag med krossade drömmar tar sista chansen till framgång.
Sampdoria är laget som borde gjort en bättre säsong.
Lazio är det definitivt.
Det är lustigt, men båda lagen har lite samma utgångsläge.
För tretton år sedan var jag i Genoa och jobbade. Jag åt pesto, gick uppe på berget och såg ner på den bedövande vackra staden, åkte bussar som krängde och hängde i dorias omklädningsrum.
När jag lite ung och oerfaren skröt om detta (som journalister i allmänhet och unga sportjournalister i synnerhet har en tendens att göra) fick jag bara ovett.
En man förklarade att man i Genoa höll mest på Genoa (som då spelade i serie B) och att Sampdoria var lag nummer två i staden.
Om det verkligen är så ännu idag låter jag vara osagt, men för mig som håller på Lazio har Sampdoria ända sedan dess känts lite som ett broderlag.

Med spelare som Cassano och Pazzini borde laget ligga högre, men man har precis som Lazio en tendens att falla ihop under tryck.
Lazio är å sin sida, alltid under tryck. Av såväl den egna fansskaran som den presskår som i huvudstaden håller på sitt lag i första hand (Roma) och skriver journalistik i andra hand.
Lazio har denna säsongen presterat bländande vacker fotboll en dag bara för att i nästa match spela som ett korplag.
Ingen vet vem som styr, spelar eller tränar laget nästa säsong.
Precis som vanligt med andra ord,

Som laziale hoppas jag givetvis att mina polare och vänner och bekanta, Pierluigi, Paolo, Angela, Gianfranco, Daniella och de andra får samlas på Piazza Popolo efter matchen och yla av lycka vid obelisken och fontänen och dansa hela natten.
Det är naturligt att jag känner så.
Men jag unnar även Sampdoria en framgång. Av den enkla anledning att jag alltid gillat laget.
Cupfinalen i afton är två sidor av samma mynt.
Med samma sidor.
Jag önskar dem båda lycka till.

2009-05-12 En så kallad "expert"
Ligan är avgjord.
Det var den egentligen innan den ens började.
Det fanns ingen egentligen som trodde att Inter skulle vackla.
Det gjorde inte jag heller. Det gör jag inte nu.
Min största blunder är väl Torino som jag trodde skulle kunna utmana för Europaplats.
Men det blev som vanligt. Jag hoppas laget inte åker ur, men det ser ju inte helt enkelt ut.
Jag tippade även att Bologna skulle bli en överraskning.
Och det är nog än mer märkligt att de inte blev det.
Marco Di Vaio är i topp av skytteligan. Han kan ta hem den ligan samtidigt som laget åker ur, sist det hände var när Protti spelade för Bari har jag för mig. Men jag kan ha fel även där.
Om jag fick välja, åker Chievo ut tillsammans med Reggina och Lecce. Men jag kommer nog ha fel där med.
För det kommer nog bli Bologna eller Torino. Eller båda.
I augusti 2008 skrev jag ett jobb för GP där jag tippade Serie A. Så här såg det ut då och så här fel hade jag: 

30 augusti 2008:
Italienska serie A GP tippar topp 5:
Inter
Juventus
Milan
Roma
Fiorentina
Kommentar: Vem hade tro att lag som Genoa och även under en viss tid Cagliari skulle vara med i sammanhanget?

5 bästa värvningarna Ronaldinho, Milan, Carrizo, Lazio, Jeremy Menez, Roma. Gilardino, Fiorentina, Zambrotta, Milan.
Kommentar: Av de här fem är det väl bara Gila som levererat... usch jag skäms.

5 förluster som känns
1. Mancini, från Roma till Inter, Valon Behrami, från Lazio till West Ham. Marco Borriello, från Genoa till Milan, Amauri, från Palermo till Juventus, Pasquale Foggia, från Cagliari till Lazio.
Kommentar: Visserligen sköt jag helt snett gällande Mancini och Borriello, men såväl Behrami, Amauri och Foggia har varit hyfsat tongivande i år.

Jag krälar i stoftet.


2009-05-11 En dag försent
Här kommer alltså det inlägg jag skrev under matchen igår. Det är min egen förvirring som fintade bort ursprungsinlägget, sorry, sorry/Mats


Jag ser Milan-Juve.
Det är fullsatt, fotoblixtrarna smäller som popcorn, gräset härligt grönt.
Det är hög stämning. Det är en sådan där match som förmodligen en och annan bloggare, skribent och supporter kommer beteckna som ” Den italienska fotbollens revansch”.
På ytan är det en sådan match.
Tempot är högt, tacklingarna många, domaren hyfsad.
Men jag tycker nog tvärtom.

När jag ser matchen fylls jag med oro.
Milan och Juve är två populära lag. Det ena genom kommunikation (Milan) och det andra genom tradition (Juventus).
Ändå spelar spelare som Favalli, Iaquinta, Zambrotta, Ambrosini, m.fl.
De spelar fortfarande på sina positioner. Som om inget hade hänt.
Att se Paolo Maldini är för mig ett misslyckande.
Att det inte finns alternativ till honom eller de andra, är oroande.
Det är gammalt och tryggt på planen. Och mycket i Italien är det.
Gammalt och tryggt.
Nu vet jag att det händer saker. Och riktigt glad blev jag förra veckan när jag såg Genovaderbyt. Där fanns kraft och energi.
Klubbar som Genoa, Napoli, Fiorentina, ja till och med Lecce bedriver också en verksamhet som är mycket intressant och som på sikt kan leda till något stort.
Förändringens vindar blåser.
Men inte på San Siro ikväll.

Det är en stor match. Men det är en match från det gamla Serie A.
Gamla spelare, gammal taktik.
Man kan fortfarande driva upp bollen i sakta mak till den första tredjedelen av motståndarens planhalva, klia sig på magen och slå en crossboll till andra sidan. Den totala bollpress som utövas i andra länder, där forwards i samverkan med yttermittfältare pressar backlinjen, finns inte i Italien.
Än.
Om lagen ska lyckas internationellt kommer de tvingas tänka om.
Dels i fysträningen. Jag har sett flera träningar på plats i Italien. Det lajas lite med bollen och sen nöter man situationer. Fysen har man tagit tre veckor i bergen innan ligan börjar.
Att man får intrycket att Italienska lag inte riktigt orkar den sista kvarten i internationella sammanhang har således en logisk förklaring.

För att utvecklas måste man veta vad som är fel. Ingenting är perfekt. Allt kan förändras till det bättre.
Den italienska fotbollen står inför en helrenovering som kommer förändra den i grunden under en period på några år.
Det förändrar inte min kärlek till Serie A. Snarare kanske min kärlek efter den där renoveringen äntligen blir besvarad på riktigt.

Milan- Juve ikväll är den sista drinken innan affären stänger för omgörning.
Man kommer gå förbi den där affären nyfiket varje dag. Och när det är dags för invigning, står man först i kön och hoppas att innehavaren möter en med ett leende och ett ”välkommen”.
Och om allt går väl kommer man faktiskt känna som det.
Som välkommen.




2009-05-11 ....Hjärnsläpp
Igår skrev jag ett inlägg om hur MIlan-Juventus var en match från det gamla Serie A och om att det var som en sista drink före omgörningen.
Jag var rätt nöjd, postade upp och gick och la mig.
Men på något sätt har jag lyckats radera texten.
Tekniskt problem eller hjärnsläpp, förmodligen det sistnämnda.
Jag lägger upp den "nya" texten i eftermiddag då jag är åter vid hemmets härd.

2009-05-09 18:45.....update
Italienska ligan går in i slutskedet och saker och ting är lite oklara. Som det brukar och som det ska vara inför slutspurten.
Men just i år känns det extra rörigt.
Nästa vecka börjar bygget av nya Juventus arenan. Jag träffade chefsarkitekten för två veckor sedan som pratade sig varm om projektet. För mig är det väldigt talande.
Juventus, Agnelli och Fiat var för några år sedan på botten.
Idag leder de utvecklingen, Fiat pekas ut som ny ägare till en herrans massa märken och Juventus bygger den nya arenan på ett ”ekologiskt” sätt.
(På italienska menas det att man bygger den arenan med hjälp av gamla rester från Delle Alpi. Möjligtvis återvinning på svenska alltså.)

Den eventuella försäljningen av Roma kommer förändra hela maktbalansen i Serie A, givetvis beroende vem som tar över. Att detta skulle vara något som bara diskuteras i Rom är......nja....utan att ta till några övertoner kan jag lova att lagets eventuella försäljningen är hot stuff även i Milano, Torino och Genoa.

Genoa är för övrigt årets lag. På alla sätt. Tar de fjärdeplatsen i år är succén total. Frågan är hur de går vidare nästa säsong, om de kommer ha några spelare kvar.
Milan däremot oroar. Laget verkar ha en förkärlek till att värva gamla spelare. Nu ryktas det om Puyol. Kakà drömmer om Real och lämnar han kommer laget ha en oroande hög medelålder inför nästa år. Inter måste helt rekonstruera sig för att ha en chans i Champions, Lazio, Sampdoria, Palermo och Udinese behöver ordning. Napoli behöver frid.
Bologna behöver ett under.

Francesca Menarini såg måttligt road ut i senaste matchen. Jag förstår henne. Bologna är tillsammans med Torino årets besvikelse. Nu har hon skickat iväg laget på ritiro inför den mycket avgörande matchen.....mot Torino.
Egentligen bara att bänka sig och njuta av ännu ett avsnitt av världens bästa drama.


2009-05-06 16:05   ....Såpan fortsätter.

Nu kommenterar en av bröderna Flick den påstådda Roma-affären och avfärdar alltsammans. Han säger:
- Jag känner inte till Roma.
Något man redan misstänkte för två veckor sedan när hans påstådda intresse sades bero på att han sett Luca Toni spela fotboll.
Fortsättning lär följa.

2009-05-05 18:00 Respekt till Inter

Står man mitt i stormen är det svårt med överblicken.
Att befinna sig i Rom och jobba är som en torktumlare. Det händer saker hela tiden, ibland betyder det någonting, ibland inte.
Så kommer man hem och upptäcker att det är lättare med överblicken men det är svårt att känna gräset dofta i Villa Borghese.
(Ibland doftar det visserligen mer än lovligt av hundbaj där men ändå).

Vad som egentligen händer är svårt att veta. Men Roma kommer förändras till nästa år.
Men det kan bli en klassisk italiensk förändring som egentligen inte förändrar någonting.
Många vägar i den italienska fotbollen och tillika den italienska ekonomin går via mer ljuskygga domptörer. Cesare Geronzi är en.
Geronzi är förmodligen Italiens mest inofficielle makthavare. Han har huggt efter Roma länge nu och enligt vissa källor är hela arrangemanget med Romas försäljning arrangerat av honom.
Man ska åter fråga sig varför. Varför en person som indirekt låg bakom krascherna för Parmalat och Cirio får fortsätta verka....och svaret är att han är en del av ett system.

Intressant är också alla dessa eviga skriverier om Inter.
Jag vet inte hur många artiklar, krönikor och debatter jag har sett om Inter i år.
De är nog miltals.
De har anklagats, de har smädats, de har haft horder av klängande journalister efter sig.
De har varit anklagelser om domarfusk och en massa storm kring laget. En spelare försvann i Brasilien, en annan får skit för att han vill lämna, en trejde får skit för att han är färgad. Tränaren verkar helt galen.
Ändå vinner Inter.

Det är ganska skönt. För det visar på sprickor i den massmediala apparat som får landet att snurra.
Och som också har märkliga ägandeförhållanden.
Någon anklagade mig förut för att skriva blogg i ett politiskt syfte mot den nuvarande sittande premiärministern, alltså han som tycker parlamentet borde avskaffas och som har gjort utvikningsbrudar till ministrar.
Säg det i ansiktet till de journalister jag träffat i Italien som inte vågar prata om de här sakerna offentligt. Som inte vågar ha sitt namn med i intervjuer, eller på bild.
- Jag förlorar jobbet direkt om det kommer ut, sa en.
Den rädslan är opolitisk. Italien är visserligen politiskt sett hemskt polariserat men att kunna säga och skriva vad man vill, anses faktiskt vara en rättighet i andra länder.
Det kan vara på sin plats att understryka det: Jag har inget som helst politisk syfte med den här bloggen. Det vore för mig helt främmande. Men italiensk fotboll ÄR politik. Ska man skriva om Italiensk fotboll kommer man alltså mer eller mindre ofrivilligt in på frågan.
Och återigen är det inte jag som gjort fotbollen mer politiskt laddad nu än vad den var exempelvis på 70-talet. Återigen ska man fråga sig vem som kom på slogans som "Forza Italia" etc, etc.

Inter leder ligan med en massa poäng. De är i en klass för sig själva i Italien.
Samtidigt är laget underdogs och har länge varit detsamma som leken hela havet stormar.
Nu vinner de helt plötsligt.
Dessutom visar det sig att den på ytan galne tränaren är smartare än de flesta. Fråga Spalletti. Fråga Ranieri. Fråga Ancelotti. Deras framtid är osäker på grund av resultat. Mous är osäker av helt andra orsaker.
Inter rubbar ordningen.
Klart det stör.
Men det stör på ett bra sätt.
Och när hela Interkurvan i lördags gjorde tifot för Gabriele dras en rak linje med linjal.
Från en rättegång som varit försenad i år. På grund av ett system som gjort det möjligt att skjuta upp rättegångar gång på gång. Till en grön matta där ett spel på ytan består av 22 spelare och en boll.
Men som under ytan har en helt annan betydelse.
Vi ser ett tifo och ser att Interfansen aldrig glömmer. Ingen Ultra glömmer.
Sådant ska hyllas.
Det är respekt.
Oavsett vilket lag eller vilken politisk färg man tillhör.


2009-05-04 10:20 Förutsägbart av Lasse

Jag har varit nätlös i ett par dagar på grund av en pajad telestation. Jag får låna en dator av en granne och ser att jag fått ett mail från en kollega som var med mig i Rom.
Hon åkte samma spårvagn som Lasse Anrell på Aftonbladet.
- Han kommer säkert skriva att den italienska fotbollen är död, skrattade hon.
Mycket riktigt är det ungefär vad Anrell skriver, vilket inte kommer som någon överraskning men som ändå får mig att fundera på hur och varför.
Anrell för ett tämligen förvirrat och lite okunnigt resonemang om höger och vänsterfans, pekar finger åt arenan och klagar på matchen.
Det är rätt förutsägbart.
Samtidigt lite kul att den italienska fotbollen dog just där, under matchen Lazio-Atalanta, en match som aldrig varit något att skriva hem om.
Anrell såg uppenbarligen inte Inter-tifot för Gabriele Sandri i lördagsmatchen. Ett tifo som fick mig att nästan gråta av rörelse.
Han såg förmodligen inte heller det sprakande Genoa-derbyt igår kväll. Han såg uppenbarligen heller inte Zlatans krig mot sina egna fans, han såg inte Mou:s show mot Samp heller.
Hade han gjort det hade han vetat så mycket att hans klatschigt tilltagna krönikering helt enkelt var fel.
Han baserar det hela på en match mellan två mittenlag som inte hade direkt mycket att spela för.
Och sen slänger man in någon gammal arkivbild på det och så var det klart.
Jag tänker inte gå i polemik med vare sig Anrell, Aftonbladet eller någon annan. Jag är inte ute efter någon, jag startar inte krig mot någon.
Jag kan bara kallt konstatera att svensk sportjournalistik, precis som Italiensk fotboll har stora problem. Man slår fast utan förklaring. Man undviker analysen. Man väljer bort saker som inte stödjer tesen. Man blir till slut bara en floskel.
Nu har visserligen den gode Anrell en egen liten hörna på bladet där han bedriver just det. Men våld uppstår aldrig ur intet. Våld är en effekt av någonting. Och om Anrell hade läst namn som Sandri, Raciti, etc hade han kanske fattat det. Orsakerna till den italienska fotbollens problem är komplicerade och komplexa och ingenting för en man av floskler som självgott klappar sig på magen och brister ut i "sanningar".
Lazio-Atalanta var en skitmatch. Jag var där.
Att från det slå fast att begravningen är nära är inte korrekt.
Och att den skulle vara startskottet på någon slags självdöd inom italiensk fotboll är faktiskt bara nonsens.
Den folkliga förankring finns faktiskt kvar. Och kommer trots all skit nog göra det.
Det är märkligt, men sant.
Det är intressant och en utmaning för intellektet att förstå.
Och det följer inte den traditionelle sportjournalistens i förväg givna mall.
Vilket ställer till problem för mitt skrå här i Sverige.
Lasse Anrell är ett tydligt exempel på det.

0 kommentarer

Mats Lernebyinfo@svenskafans.com2009-05-31 20:55:00