San Siro luktar bättre

"Lippi säger i en efterintervju att det var mycket välspelat. Är hans glasögon bättre än mina? Eller sämre? Jag ser Nedved och Davids mot Toldo. Det är den matchen jag ser. Resten är kamp, kamp och kamp igen."

En kö kan vara lång. I länder utanför Skandinavien kan den också vara bred. För att komma in på Giuseppe Meazza måste jag ställa mig i den kanske längsta och bredaste kö jag sett. Låt oss säga som så: Man förstår inte att skillnaden kan vara så stor mellan 60.000 åskådare och 76.000. Men dom extra 16.000 verkar fylla hela universum runt stadionområdet.

Jag tränger mig in på läktaren samtidigt som lagen marscherar in på plan. Det är bengaliska eldar i håret igen och såklart totalt omöjligt att ta sig fram till sin plats. Spela roll. Det löser vi i halvlek.

För ett par veckor sedan, efter Ajax-matchen när jag fäktade som värst med armarna, flög mina glasögon helt plötsligt av näsan och ner i den där vallgraven som går runt själva plan. Eftersom jag är ganska fäst vid just dom glasögona sökte jag mig ner till en av funktionärerna, som efter lite walkie-talkie-verksamhet fick en mycket hjälpsam kollega från innerplan att klättra ner i diket och återerövra det mirakulöst oskadda paret.

Vid denna incident upptäckte jag en lustig detalj: Under läktaren, på markplan, går en slags bunker längs med hela kortsidan, där man får stå under match om man vill. Jag söker mig nu dit istället.

Med hälsning från bunkern
Jag lägger direkt märke till lite av varje. Här i bunkern är det nog inte många som betalt sitt inträde. Mycket folk i Pirellijackor, och det verkar finnas en hel del lösa individer med mer eller mindre känningar inom Inter, för det hejas och snackas med funktionärer, bollkallar, fotografer och poliser som promenerar bakom Toldos mål. Härifrån ser jag också att Collina är längst på plan. Och att Cannavaro är kortast. Jag ser första halvlek genom nätmaskorna i målburen, vilket innebär med Toldos ögon. Och det blir en ganska hisnande upplevelse, speciellt när Juve anfaller. Den Väldige Thuram är fri... HJÄLP! Men han passar. Varför det? Nedved gör vad han vill i straffområdet bara några meter ifrån mig, och jag ropar på Fabio som kommer till undsättning och reder ut det hela. Det där var nära...

Vid något tillfälle blåser en mild vind in från södra läktaren. Och det hugger till inne i bröstet. Den där doften känner jag igen. Från min barndom. Det är kväll någon gång i början av sommarlovet. Man får vara ute nästan hur länge man vill. Och farsan klipper gräsmattan med handgräsklippare... När jag förra året var på U2-konsert på Stadio delle Alpi, bände jag upp en bit av gummimattan man lagt ut på plan och slet åt mig en näve gräs som jag sparade i en plastpåse och fortfarande har kvar. Det gräset luktade inte likadant. Men så kanske det blir när man går och gräver en grop i en kulle och sen lägger lite löparbanor och planterar gräs i mitten. Det är nog därför det aldrig blir någon gräslukt i näsan i Torino.

Och så tänker jag att... Det här tar vi! Vi har riktigt gräs.


På läktarplats
Andra halvlek ser jag från min ordinarie plats (sektion 27, rad 10, plats 46). Lippi säger i en efterintervju att det var mycket välspelat. Är hans glasögon bättre än mina? Eller sämre? Jag ser Nedved och Davids mot Toldo. Det är den matchen jag ser. Resten är kamp, kamp och kamp igen. Skillnaden mellan lagen ligger just där. Cúper tröttnar aldrig på att upprepa att vi måste ha bollen för att kunna göra mål. Men iom att de bollhållare Inter förfogar över, gett den manodepressive mittfältaren ett ansikte och just nu är inne i sin mörka period, så håller vi ingen boll. Det gör däremot Juventus.

Vid ett par tillfällen stormar vi fram. Och för de som inte sett Crespo och Vieri på nära håll så kan jag tala om att det är orkanstyrka när dessa två herrar får fart 30 meter från mål.

Minut 89
Här börjar matchen (och det var kanske den Lippi menade). Så här dagen efter har jag ingen åsikt om straffen. Bara att det är typiskt Juventus. Men det ska bli typiskt Inter också. När Del Piero sätter bollen stenhårt, otagbart i nättaket så exploderar San Siro. Massorna förvandlas till ett rasande vilddjur som vänder sig mot motståndaren och vrålar. Apelsinerna och tomflaskorna fyller plan. 5 minuters extratid. Det bryter ut slagsmål i mittcirkeln. En utvisning i vardera laget. Det är Dantes Inferno. När hörnan kommer i 94:e minuten har vilddjuret hunnit bli fullständigt bindgalet och är berett att sluka de kvarvarande Juventusspelarna plus Lippi och Collina med hull och hår. Det kan bara sluta på ett sätt: Toldo får knäa in kvitteringen. Om bollen touchar den liggande Vieri på vägen låter vi vara osagt. 60.000 hoppar i takt och skanderar ett namn: Toldo. Marken vibrerar ända bort till Torino. Den har nog inte slutat än.

När jag kommer hem slår jag på TV:n och ser Buffon och Toldo stå med armarna om varandras axlar och ge en intervju i Rai2. Bägge skrattar och skämtar och bildar ett enda stort, gemensamt och brett leende. Kanske världens två bästa målvakter just nu. Två hedersknyfflar.

Henrik Grehn2002-10-20 16:00:00

Fler artiklar om Inter