2-2 i Rom-derbyt

Den bild jag minns bäst från ikväll var den som följde, Delvecchio promenerade under Curva Sud med sina armar utssträckta. Det var det vackraste jag någonsin sett i hela mitt liv och jag har aldrig förr under den tid jag följt fotboll känt en sådan lycka som jag gjorde just då.

Derbyn, inte i någon annan match kan man kastas mellan djup förtvivlan och ett lyckorus på så kort tid. Nu har jag själv fått äran att vara på plats på Olimpico för en match mot lazio, och det var en upplevelse som går utöver allt man kan tänka sig. Allt, precis allt, var både större och häftigare än jag någonsin kunnat tänka mig. Från att se Olimpico på håll när man kom runt hörnet på Piazza Mancini, att känna en stämning och en spänning i luften som var tjock att man kunde ta på den. Nu finns det inga tvivel hos mig längre - Romderbyt är det hetaste derbyt i om inte fotbollsvärlden så i fotbollseuropa.

Inne på stadion var det fullt drag från första början och de många timmarna från det att grindarna öppnades till att matchen sparkades igång flög nästan förbi, man var fullt upptagen med att titta på allt tifo och koreografier som Curva Sud hade. När spelarna så småningom sprang ut för att värma upp exploderade nästan arenan kändes det som - om jag bara visste vad som skulle komma sen... - och jag fick till min stora glädje se att den personliga favoriten Delvecchio var med från start! Dessutom med Montella, man kan fråga sig vad som fick Capello att ändra från vad som såg ut som en solkar 3-5-2 med Bati på topp. Lima fick sista mittfältsplatsen före Tommasi, troligen för att hjälpa Cafu tämja den snabbe Cesar på kanten.

Matchen började intensivt, som alltid i derbyn, och anfallen svängde fram och tillbaka hela tiden. Om Roma var det lag som började starkast kom lazio snabbt igen och efter ett tag radade de upp hörna på hörna och jag tappade snabbt räkningen. Matchen fortsatte i ett inte lika intensivt tempo, och med chanser åt båda hållen. lazio var närmast av de båda lagen genom Fiore i stolpen. Det var en jämn första halvlek med två lag som tog ut varandra, och där lazio skördade stor framgång med ett snabbt, piggt och högt pressningsspel. Nog märks det att Mancini har Svennis som läromästare....


Efter halvtidsvilan skulle Roma anfalla under södra kurvan där jag och kollega Lars hade våra platser, detta medförde givetvis att lazio anföll mot motsatta målet, där de också knoppade in första målet genom Fiore. Då det var för lång borta för mig att göra en vettig beskrivning av lämnar jag det därhän. Besvikelsen var hur som helst enorm, det kändes som en mardröm att se hur laziospelarna firade målet. Curva Nord sjöng på, Curva Sud var komplett och fullständigt tys. I tjugo sekunder, sen ekade "Alé alé Romalé, alé alé Romalé så det stod härliga till och alla med gulrött på sig var fast beslutna att hjälpa Roma fram till en kvittering. Det tog 7 minuter av ihärdigt sjungande innan Delvecchio sköt oss till sjunde himlen. Inte heller denna situation upfattade jag ordentligt (men det kan nog mer ha med lyckoruset efter målet att göra), men att Montella kom fri och att Peruzzi gjorde en kanonräddning, det förstod jag. Lika väl som jag förstod vad som skulle hända när Delvecchio fick bollen, då kan det bara bli mål! Mycket riktigt, upp i nättaket eller krysset med den bara, det är inte så noga vilket det var! Den bild jag minns bäst från ikväll var den som följde, Delvecchio promenerade under Curva Sud med sina armar utssträckta. Det var det vackraste jag någonsin sett i hela mitt liv och jag har aldrig förr under den tid jag följt fotboll känt en sådan lycka som jag gjorde just då. Och om jag nånsin skulle få känna så igen så är jag en lycklig man, men jag är rädd att detta mycket väl kan ha varit höjdpunkten i mitt fotbollstittande.

Fyra minuter efter gick den idag misslyckade Montella ut ch in kom Batistuta som faktiskt verkade hungrig idag, han kämpade och visade upp en glöd jag inte sett i honom sedan 2000-2001. Och han hann knappt vara inne i en minut innan han fick en chans, skapad av Delvecchio, men nickade på mål istället för att skarva åt en lagkamrat istället. Han skulle ta revansch snart...Publiken kände att Roma höjt sig spelmässigt och att de jagade ett ledningsmål och drogs med, alla sjöng för fulla halsar. Så ett ödesdigert misstag av Couto, en bakåtpass uppsnappad av Batistuta som satte fart mot Peruzzi i mål. Helt ren blev han, första skottet räddade Peruzzi men bollen föll till Batistuta som rundade honom och kunde ge Roma ledningen. Alla kramade alla, själv landade jag underst i en kramhög omgiven av främlingar någonstans en bra bit från där jag stod från början! Även här minns jag speciellt det som hände efter målet, under kurvan; Bati, Totti och Delvecchio omfamnade varandra precis under kurvan, när de sen reste på sig igen och sprang tillbaka till planen vände sig Supermarco mot oss i klacken, knöt sin näve och hela hans ansiktsuttryck visade upp en vilja som skanats hittills i år i Roma. Nästan lika vackert som efter hans egna mål, men inte riktigt. Efter målet slutade vi inte sjunga, alla trodde på seger, dels för ledningen, dels för det bättre spelet. Så när Stankovic nickade in kvitteringen kändes det så extremt tungt att man bara ville försvinna. Det är att slitas mellan lyckorus opch djupaste förtvivlan. Och när domaren blåste för straff för lazio med 5 minuter kvar sjönk man in i en än djupare förtvivlan. Ingen på stadion, ingen, vågade säga ett ord och det blev helt knäpptyst, så extrem var spänningen i de båda lägren. När Mihajlovic steg fram var jag säker på förlust, men Antonioli överraskade mig och många med att stå för en härlig räddning. Det kanske var lyckoruset som talade men just då ville jag bestämt hävda att ingen målvakt någonsin gjort en bättre räddning. Att lazio missade en straff i slutskedet var förstås härligt, skadeglädjen hos Romapubliken var förstå inte mindre för att det var den så djupt hatade Mihajlovic som missade. På slutet kom Cassano in istället för Totti och det tog honom inte mer än en minut innan han spelat fram Candela ur ett "omöjligt" passningsläge som inte många i fotbollsvärlden hittat, men Candela kunde inte förvalta chansen bättre än att Peruzzi räddade. Sen var matchen, spektaklet, slut för denna gången och Romapubliken sjöng ikapp med hyllningar till Antonioli och mindre smickrande sånger om Mihajlovic.

Detta var som sagt det största jag varit med om inom fotbollen, ett minna jag aldrig kommer glömma. Speciellt inte en Delvecchio med utsträckta armar under kurvan, den bilden är tatuerad på min näthinna från och med idag.

Var det rättvist då? Ja, rättvisa existerar inte inom fotbollen, det vet vi om. Men trots det kändes det inte helt mot spelets gång att det slutade oavgjort även om jag kanske tyckte att Roma var snäppet vassare. Men å andra sidan hade jag förmodligen varit mer besviken om det var "min" feta långsamma farbror till mittback som missat straff i slutet! Fortsättning följer den 10 mars.

Med Delvecchio - världens bästa lazio-dödare!

Oscar Svensson2002-10-28 02:22:52

Fler artiklar om Roma