Derbyt - Från Curva Sud
Del 2...
Plötsligt känns biljettproblemet och matchen som ett hemskt sekundärt problem, här prioriteras tankar om egen överlevnad...
En känsla av total dröm uppenbaras. Fan, här står två vanliga svenska grabbar instängda som råttor och på första parkett ser vi två grupper, som båda mer än gärna tar till våld. Tankarna cirkulerar: Vad händer om någon av de supportrarna kring oss slänger en sten på en av poliserna? I vår ("rått"-)grupp så fanns ju medlemmar ur våldsamma supporterskaran Fedayn, och när tackade de nej till ett bråk senast? Har de någonsin gjort det...?
De båda grupperna fortsätter att turas om med attackerna, poliserna med att svinga sina battonger - fansen med att kasta de som finns att kasta. Paniken hos oss på första parkett håller i sig och en del skriker och slår på portarna för att få de innanför portarna att öppna dörrarna så vi kan undkomma tårgasen. Men varken dörrar öppnas - eller stenar slängs från oss "råttor", trots att tanken måste tilltalat de som är lagd åt det våldsamma hållet då vi nu endast ser ryggar av ordningsmaktens män ett tiotal meter bort... Snart besvaras dock våra böner och intill mig och Oscar så pustar två föräldrar till en pojk på dryga 10 år ut och släpps fram emot öppningen.
Lättnaden av att fortfarande leva grumlas då tankarna på de
eventuellt falska biljetterna återigen kommer upp... Men med tanke på vad som fanns bakom våra ryggar så är trycket rätt hårt på biljettkontrollanterna och med ena tummen över streck-koden ser jag vakten riva min biljett. En lättnadens suck, Jag är inne!. Sekunder senare är även Oscar inne.
Väl inne i den södra kurvan så tar vi plats än tre, fyra meter från de mest fanatiska i sektionen Curva Sud - som tack och lov redan är på plats, och inte utanför och bråkar... Långt upp i Curva Sud ser vi de sedvanliga avspärrningarna som den mycket våldsamma skaran Boys satt upp runt de platser de anser är sina. Helt emot Italiensk logik respekteras dock de Boys-avsedda området och Curva Suds värsta huliganer kan enkelt finna sina platser - reserverade av rädsla - halvtimmen innan matchen.
Historier finns om personer - och grupper - som ansett att Boys gått för långt, och det med väpnade hot som resultat. Uppe på läktaren. Trots att alla blir "fickkända" vid entren...
Banderoller formligen haglar (om man nu kan säga så?) i de båda kurvorna. I norra kurvan sätts nedlåtande texter ihop om Totti - vilket i sig blir ett hån mot alla som har svårt att läsa och skriva, fast det är väl initiativ som försvaras? - och sedan så kommer diverse texter som menar på att norra kurvans besökare minsann har rätt mentalitet...
I den motsatta delen där keografin inför matchstart förbereds kan man som väntat skymta lite mindre rumsrena saker om Mancini och en del ironiska frågor om vart Nesta är, det till toner av den klockrena ramsan Nesta, Dov'è sta? - Var är Nesta? - inför en då öde och tyst arena... Sånger - som senare visar sig vara mycket befogade - tillägnas även ex-romaren Mihajlovic.
Timmarna som följer går i ultrarapid och nästa minne är halvtimmen innan matchen när någon Lazio-hymn - naturligtvis långt ifrån den klass som "våra" sånger har - dånar från högtalaren. Alla i den södra kruvan och de närmast stående på långsidorna höjer då sina halsdukar och svarar med att att påbörja Antonello Vendittis mästerverk Roma (Non si discuta, si ama), eller mer känd som Roma, Roma, Roma. Inte ett hårstrå på kroppen hade normal ställning. Unikt, känslomässigt och mycket, mycket vackert.
En matchrapport är redan lämnad och bortser från det mesta som hände på banan.
Koreografin vet jag inget om, för vi var ju som sagt på fel sida. Det kändes dock aningen klantigt utfört - eller snarare planerat - för minutrar innan det hela visades för omvärden så delades fortfarande plast-dukar ut bland publiken.
Matchen i sig var en pina, och innebar mer ångest än glädje. Nervositeten var såå påtaglig och trots att stämningen och sången kändes enorm så var det som om kampen på banan förlamade. Ingen kunde slappna av och hur sjukt det än låter, koncentrationen som man har i kurvan tar all kraft. All energi. Ramsorna höll dock i sig och på de timmarna vi var på arenan så användes åtminstone ett femtiotal ramsor. Vissa rena provokationer mot andra sidan - om Nesta, Mihajlovic, Mancini men även konstateranden om att Laziofansens mödrar minsann var hmmm, prostituerade - medan andra var hyllningar till vår egen överlägsenhet och beskrivelser om vad vi ville ha ut av kvällen, alltså tre poäng och mål.
Första halvlek flöt annars på rätt snabbt utan verkliga toppar eller negativa punkter för oss på läktaren. Annat var det med andra halvlek...
När Fiore gjorde mål så slängdes man rätt ner i helvete. Innan var jag rädd för förlust, nu säker. Men Roma och SuperMarco ville annat. Och Curva Sud likaså och sånger tilltogs endast en halv minut efter unerläget var fastställt.
Och trycket som blev då var bland det värsta jag varit med om. Från att varit på väg hem och skriva om förlust på SvenskaFans så drogs man med av en otrolig mäktig kör av röd-gula fans. Och jag är förvisso hemskt färgad i min åsikt - och ärligt talat så skulle nog ingen hört motsatta klacken i den här situationen - men hade jag inte sett med mina egna ögon att den andra kurvan var full med glada supportrar så hade jag kunnat svära på att vi var själv. Det dånade, och den som inte får en adrenalinkick av liknande scenarium är förmodligen död.
Och ändå låg vi i denna stund forfarande under... Men sen kom 2/3 av Triangle D'Italia mot Peruzzi och givetvis så är det SuperMarco som sätter bollen. Och alla andra må hata honom, men i södra kurvan fanns det en speciell person som alla ville skulle göra mål. Och som vanligt i derbytider, han svek inte...
Och med långsamma steg kommer han gående mot oss. Man vaknar upp ett par bänkrader från ursprungsplatsen och plötsligt så kramar man alla. Och just i det ögonblicket med glädje - som jag helt omöjligt kan göra en rättvis beskrivning av i denna artikel - och med en huvudrollsinnehavare som står som bäst placerade vittne och verkligen ser vad fan han ställt till med är för alltid ett minne för livet....
Läs fortsättningen..
