Överlevarens slutliga nederlag
”I ärlighetens var loppet mer eller mindre kört efter helgens omgång. Men man var tvungen att se det i form av ett faktum för att kunna tro på det. Spöklaget Reggina har ju alltid lyckats slita upp sig från de djupaste avgrunderna, och kanske var en mindre mirakel åter på väg. Men nu är det verkligen slut.”
Reggina är i Serie B. Laget som verkade leva på någon slags sist-ut-princip har nu blivit det första laget att definitivt åka ur den här säsongens Serie A. Det är slutet på sju långa år med väldigt många heta ödesmatcher nere i Kalabrien. Sett till en helhetsbild har Reggina, om något lag, varit den store överlevaren i Serie A. Nästan varje år laget har varit i högsta serien har handlat om en lång överlevnadskamp. Det är en mindre mirakel att resan inte tog slut i och med Calciopoli, för tre år sen.
I ärlighetens var loppet mer eller mindre kört efter helgens omgång. Men man var tvungen att se det i form av ett faktum för att kunna tro på det. Spöklaget Reggina har ju alltid lyckats slita upp från de djupaste avgrunderna, och kanske var en mindre mirakel åter på väg, men nu är det verkligen slut.
I samma stund som tårarna förmodligen rann ner för lagets supportrar, när man såg Carrizo rädda Brienzas tunga volley, och därefter Diakités styrning på Ceravolos avslut upp över krysset, har folk i Bologna och Turin haft möjligheten att pusta ut. Nu har en räddningsplanka greppats för deras del.
Man kan alltså beklaga Regginas undergång, men någon ska alltid ner, och deras sorg är andras lycka. Vem ska säga att Bologna, Torino och eventuellt Lecce, är mindre värda en plats i Serie A?
Ändå förtjänar Reggina en särskild tanke från oss neutrala. Själv håller jag på ett lag som i femton raka matcher har misslyckats med uppgiften att besegra gli amaranto. Kanske borde jag se det här som en välsignelse, men jag möter det med vemod. Reggina har varit en förebild, ett lag att beundra, och med sin särskilda sydlagskaraktär, en tillgång till ligan. Det erkännandet känner jag inte att de riktigt har fått, med undantag för mirakelsäsongen 2006-07, då femton (senare reducerad till elva) minuspoäng gjorde att det inte fanns något snack om vilket lag som skulle sluta sist i tabellen.
Jag kommer att sakna kvällsmatcherna på Oreste Granillo, där detta lag från en av landets fattigaste regioner gång på gång har eldats fram av fanatiska supportrar på den intima arenan. Bortsett från en del gamlingar och lån från större klubbar har laget lidit av en brist på riktiga stjärnspelare. Den statusen har lagets ikon Francesco Cozza aldrig fått utanför staden. Därmed har man till stor fått lita på sin krigarmentalitet. Inte så att fotbollen alltid har varit oattraktiv, men de begränsade resurserna har krävt mer inspiration än kunnande. Det är det som har varit avgörande för åtta år i Serie A.
Tyvärr kommer vi inte att få se något mer av det de närmaste åren. Även om det blir en snabb återkomst till högsta serien, är detta slutet på en era. Det tappra laget har till slut fått uppleva det bittra nederlaget.
