AS Roma [2-2] Perugia
2-2 och en poäng räddad med tio man på plan - man borde kanske vara lycklig över det. Men det är inte så lätt, tyvärr.
Jag har i veckan som gått varit mycket orolig över matchen mot Perugia som jag räknade som viktigare än Madrid-vinsten. Mitt resonemang löd att om vi inte följde upp en så historisk seger med ännu en direkt efter så raserar det hela vinsten i onsdags, den är knappt något värd då. Och dessutom har Roma en tendens att spela lysande fotboll mot ett storlag, bara för att matchen efter helt springa bort sig mot mindre namnkunniga motståndare. Jag fick inte helt fel.
Efter Cassanos frånvaro på träningen igår fanns givetvis inte han med i truppen, och med Batistuta skadad så var startelvan mer eller mindre given för Capello, Lima in istället för Tommasi, annars samma bragdelva som i Madrid. Men i början av matchen var det surrealistiskt, det kändes verkligen inte som en fotbollsmatch under några minuter. Anledningen var förstås den hemska jordbävningen i Södra Italien i veckan. De enda banderollerna i Curva Sud var om jordbävningen, t ex "Rom gråter med Molise" och andra budskap till familjerna. Inga ramsor kunde höras, och ingen Roma, Roma, Roma spelades och Zampa rabblade bara laguppställningarna med minimal inlevelse. Och när det var dags för den tysta minuten så var det för en gångs skull i Italien tyst på riktigt, ingen applåderade som brukligt annars. Jag kunde höra hur de på innerplan resonerade med varandra när de gick runt och hyssade åt alla - då är det tyst som i graven, det kan jag lova. Matchen sparkade igång men ingen sjöng, ingen pratade, ingen visslade. Alla bara såg på matchen, de enda ljuden man hörde var hur bollen sparkades. Så var det i exakt tio minuter, sen stämde hela kurvan upp samtidigt i Quando l'Inno alzera så det dånade och marken vibrerade. Men de 10 minuterna var märkliga, och de var mycket, mycket mäktiga.
Om vi vänder blickarna tillbaks till plan och spelet på den igen, Roma var det dominerande laget utan att skapa några chanser som förtjänar namnet. Man hade uppenbara problem med koncentrationen de sista metrarna och man slarvade bort många enkla passningar som hade kunnat öppna Perugia-försvaret. Första halvlek var i all ärlighet inget minnesvärt alls, spelet var bara medelmåttigt och hade det inte varit för 2 extremt negativa saker så hade det inte funnits något alls att rapportera om. I den 36 minuten fick lille och snabbe Miccoli en djupledsboll att gå på, serverad fint av Tedesco, och han kom helt ren med Antonioli som inte hade något val, Miccoli flickade bollen perfekt förbi Batman som drog ner anfallaren. Solklar straff och utvisning, och den som fick offra sig var Montella. Pelizzoli hade då inget tacksamt läge, knappt uppvärmd ska han gå rakt in och rädda en straff, det är sannerligen inte lätt. Men han var så nära att lyckas, han såg till och med ut att ha fingertopparna på bollen men den perfekt slagna straffen hittade in ändå. När samma scenario nästan upprepades några minuter senare, men nu med vår egen Lima som delikat framspelare(!) och med ett kallt avslut i bortre gaveln istället för straff. Strax efter halvtid och just då kunde jag inte ens se toppen på uppförsbacken vi var tvungna att klättra uppför.
Efter halvtid var det däremot tio man på plan och 55000 på läktarna som tillsammans gjorde allt för att både nå toppen på uppförsbacken och komma förbi den. Capellos till synes defensiva byte, Guigou mot Cafu, var snarare ännu ett bevis på Misters fingertoppskänsla än en fortsättning på VM I defensiva byten för hans del. Cafu hade inte bidragit med något alls i matchen, Guigou var en av de allra bästa på plan när han kom in, skillnaden var total. Candela öppnade med att bränna ett halvt friläge och sjabbla bort ett bra anfall efter det, båda händelsert precis i början av halvleken. Roma fortsatte att pressa och spelet var helt och hållet belagt till Perugias planhalva och alla kämpade för alla och bytta positioner tills de själva måste blivit förvirrade. Men det är erkänt svårt att göra mål på ett lag som sitter i knäet på deras målvakt, så man hade först ingen större lycka. En frispark en meter utanför straffområdet var det dittills bästa vi hade - Totti underbara skruv tog i innerstolpen, bara för att studsa på Rossis ben och ut till hörna. Då var det bara nattsvart för mig, men på den efterföljande hörnan kom äntligen målet som gav kontakt igen!
Delvecchio skarvade vidare bollen och från ingenstans dök Panucci upp och smällde in bollen i ett tomt mål, reduceringen hade kommit! Nu skulle det kvitterande målet bara in... Och det tog inte lång tid innan det kom, genom Totti - vem annars?! Panucci var återigen inblandad när han skarvade vidare ett inlägg från Guigou till Totti som på halvvolley gjorde Romas kvitteringsmål. Curva Sud fullkomligt exploderade, men inget segervarv under kurvan för kaptenen som alltid annars. Nej, han hämtade ut bollen ur nätet och skyndade tillbaka till mittpunkten - han ville vinna matchen, precis som 55000 andra!
Tyvärr blev det inte så, av olika anledningar. Delvecchio var helt slutkörd och blev följdaktigt utbytt till förmån för Tommasi, inte den man helst vill ha på plan när man ska jaga ett mål kanske. Men Totti ensam på topp hade kunnat funka riktigt bra om turen hade varit på vår sida bara, Totti var på gränsen till offside-linjen hela tiden och tyvärr blev han alltid avvisslad när han satte fart mot mål. Så 2-2 fick stå sig tiden ut, och det beror väl på hur man ser på det om man är nöjd eller inte. Att hämta in ett underläge med bara tio man är alltid skönt, men jag var efter Tottis mål så övertygad om att ett tredje skulle komma, så när det uteblev är det klart en liten besvikelse.
Men om man försöker kan man faktiskt se tecken på Scudetto-vinnande Roma idag. Man måste titta ordentligt, men de finns där! Det jag givetvis täker på först och främst är den andra halvleken vi gör - hur många underlägen vände inte laget 2001? Och viljan laget visar upp, det var imponerande stundtals! Speciellt Panucci var enorm idag på alla sätt, framför allt tack vare hans vilja. Han hade säkerligen kunnat flytta på ett berg idag för att få komma åt bollen, sånt älskar jag att se! Spelet kan man knappt bedöma, med 10 man i nästan en timme blir självklart ens grundspel lidande och jag tycker inte det är rättvis kritik som kan ges då. Sammanfattningsvis - inte den seger vi hoppats skulle fortsätta trenden, men en ack så viktig poäng ändå.
Men mot Como på onsdag efterlyses full koncentration i 90+ minuter!
