-
Milan 2 – 3 Roma
Det var matchen då en levande legend skulle hyllas för en karriär som om det inte fanns videobevis på, ingen skulle tro var möjlig. På den riggade scenen svepte dock en annan levande legend in för att stjäla showen. Francesco Totti avgjorde igen.
Förutsättningarna inför dagens match var tabellmässigt följande. Roma låg på sjätte plats, två poäng bakom Genoa på 62 poäng, och, ännu intressantare, två poäng framför Palermo på 55 poäng och tre poäng framför Udinese på 54 poäng.
En seger för Roma samtidigt som Palermo och Udinese tappade poäng, skulle skapa ett ointagligt fyrapoängsförsprång inför den sista omgången då Roma möter Torino på hemmaplan. Som extra grädde på det redan spännande moset hade alla de tre lag som blandat sig i striden om sjätteplatsen hade svåra bortamatcher. Roma hade Milan, Palermo hade Atalanta och Udinese hade Sampdoria.
De truppmässiga förutsättningarna, om man får kalla dem så, kunde för Romas del varit betydligt bättre. Borta var tre mittfältare som, om de är friska, är givna i en italiensk landslagstrupp. De Rossi var avstängd och Perrotta och Aquilani var skadade. Dessutom var förstemålvakten Doni, den rutinerade Panucci och, de för vårt spela viktiga, offensiva ytterbackarna Tonetto och Cicinho skadade.
Spalletti ställde upp med ett klassiskt 4-4-2: Artur; Motta, Mexes, Juan (Diamountene 69), Riise; Cassetti (Filipe 63), Brighi, Pizarro, Taddei; Totti, Vucinic (Menez 76). Matchplanen var tydlig: inget huvudlöst anfallsspel, fall tillbaka och låt inte Milan hitta vindsnabbe Pato med bollar bakom egen backlinje och, framför allt, var aggressiva på egen planhalva.
Och det lyckades väl. De första tio minuterna var till och med så pass bra att minnen från fornstora dagar väcktes. Roma anföll med mycket folk - inte sällan fanns det tre, fyra romaspelare inne i Milans straffområde - men hade ändå alltid täckning bakåt. Bästa chansen under den här perioden fick Taddei som tagit en fin löpning in i straffområdet och blivit serverad av Totti som, som det geni han är, hade hittat luckan mellan ytterback och innerback. Dida räddade dock till hörna.
Sen tog Milan över. Inte för att de med sin tyngd och större skicklighet tryckte tillbaka Roma utan för att Roma inte orkade löpa i det frenetiska tempo som lagt grunden för den lysande matchinledningen. Resultatet blev att Totti och Vucinic isolerades i sin kamp på topp, där de mötte en fyrbackslinje ledd av den levande legenden Paolo Maldini. Det blev för svårt, bollinnehaven blev för korta och Milan kunde pressa tillbaka Roma, dock utan att skapa några riktigt heta chanser.
John Arne Riise var under några år i Liverpool en stor fanfavorit. Anledningen var framför allt det här frisparksmålet 2001 mot ärkerivalen Man United. Sånger komponerades och sjöngs på the Kop till norrmannens ära. Om Curva Sud börjar sjunga sånger för att hylla Riise efter hans 1-0 är väl tveksamt, men de borde nästan göra det. För målet var om inte lika snyggt, i alla fall bra nära.
Milans bästa chans i den första halvleken fick Pato efter en sådan där boll som Roma verkligen, verkligen ville undvika. En lång svepande passning bakom Romas backlinje hittade den lille brassen, som helt sopren lade bollen mot det bortre hörnet. Matchens lirare, vår målvakt Artur, svarade dock för en fantastisk prestation och räddade bollen till… inspark. Tack för det, domare De Marco!
Det var, i ärlighetens namn, inte det enda vi hade att vara tacksamma för. Även om undertecknad, färgad som han är av romasympatier, inte tycker att det var straff i någon av de tre situationer som var misstänksamma, så erkänner han att en sämre domare skulle kunna ha blåst i alla fall två straffar utan att blivit kölhalad för sina misstag i TV.
En av de tre situationerna utspelade sig under matchens första fyrtiofem minuter med Inzaghi och Taddei som huvudpersoner. Inzaghi bröt in i straffområdet, Taddei kom bakifrån, lade handen på Inzaghis axel varpå nämnde Inzaghi föll till marken. En ganska tydlig filmning som inte lurade De Marco.
Så var det halvtid och när den andra halvleken drar igång har Ancelotti bytt ut Beckham mot Seedorf. Roma hade gjorde inga byten. Matchbilden i den andra blev ungefär som i den första. Milan pressar tillbaka, Roma försvarar sig med mycket folk, Totti och Vucinic isoleras och Milans tryck ökar för varje minut som går.
Matchens andra tveksamma straffsituation kommer ganska tidigt i den andra då Juan halkade, Inzaghi försökte springa runt och snubblade över brassens utsträckta ben. Straff? Nja, enligt undertecknads bedömning så hade Inzaghi ingen chans alls på bollen. Matchens lirare Artur hade i stort sett plockat upp den. Och att dela ut straffar till spelare som springer in i andra spelare som dessutom ligger still på marken är lite väl magstarkt. Hursomhelst tack för den De Marco!
Typiskt nog var det inte efter en period med intensivt milantryck som kvitteringen kom utan efter en hörna för Roma. En rensning efter nämnda hörna möttes av Inzaghi, tror jag, som hade den mot Juan inbytte Diamountene i ryggen. Vårt nyförvärv från Lecce gjorde det enda rätta och drog på sig en frispark, så att laget kan springa tillbaka och hamna på rätt sida om bollen igen. Sagt och gjort, dock verkar ingen inse att det inte bara räcker med att vara på rätt sida om bollen, aggressivitet och vaksamhet är två saker, bland många, som krävs för att inte släppa in mål.
Frisparken slogs till Kaka som, utan att bli attackerad alls, joggade fram till hörnet på boxen, slog ett inlägg till Inzaghi som matchens lirare Artur räddade. Dock inte bättre än att Ambrosini kunde stänka in 1-1 i ett i stort sett öppet mål.
Spalletti, vars olycka i denna, den sjuttiofemte matchminuten, blev dubbel då Palermo kvitterade mot Atalanta, regerade direkt och bytte ut den trötte Vucinic mot den pigge Menez.
Det blev ett så kallat genidrag, för i den sjuttionionde matchminuten startade Pizarro en kontring genom att spela ut bollen på vänsterkanten till en i full fart framrusade Riise. Det gör Riise gjorde härnäst var inget annat än rent genialiskt. På ett tillslag, ett(!), slog Riise bollen förbi en milanförsvarare till Menez som bara hade Favalli mellan sig målet. Menez som är betydligt yngre och framför allt betydligt snabbare, ryckte förbi och avslutade iskallt i Didas bortre hörn.
Ordningen var återställd. Palermo hade oavgjort mot Atalanta och Udinese hade samma resultat mot Sampdoria. Roma hade säkrat en plats i Europa-league.
Den bubbla av lycka som de flesta romasupportrar befanns sig i såg dock Ambrosini det som sin uppgift att sticka hål på. Och han skred genast till verket. Ett nästan likadant inlägg från Kaka som vid Milans första kvittering letade sig fram till den bortre stolpen där två milanspelare stod helt omarkerade. En av dem var Ambrosini. Och plötsligt så knackade verkligheten på dörren hos alla romanisti. 2-2.
Det kändes typiskt och framför allt kändes som att Roma garanterat, med all säkerhet som finns i världen, skulle krångla till det i sista omgången mot Torino och missa europaspelet helt och hållet nästa säsong. Det är ju faktiskt en ”sådan där” säsong.
Vem bättre då att kliva fram och lyfta hela gulröda delen av världen ur denna melankoli än vår alldeles egen levande legend, Francesco Totti? Naturligtvis ingen. Menez ”förstärkte” till sig en frispark i nästan samma läge som den Riise gjorde mål på i den första halvleken. Fast den här gången var den från vänster och bättre lämpad för Totti.
Pizarro ställde upp som han skulle slå den över muren, men han ångrade sig som tur väl var och gick istället fram för att peta den. Det var hans bästa beslut den här matchen för som han petade den! Totti klippte till med yttersida som borrade sig in vid stolproten i ”målvaktens hörn”. Den kunde göra det eftersom Dida tjuvat lite, ty han ville förmodligen inte luras på samma sätt som vid 1-0 en gång till. Hursomhelst. 2-3 till Roma. På San Siro. Underbart.
Detta skedde i åttiofjärde matchminuten och under resterande del av matchen kunde man beskåda frenetiskt kämpande milanspelare som ville så mycket men som kunde så lite. Inget som fick en att tappa andan skapades. Det närmaste var den där tredje straffsituationen.
Zambrotta försökte ta sig emellan två romaspelare. Han glömde dock att ta med i beräkningarna de armrörelser som många människor gör när de springer och kutade därför rätt in i Mottas armbåge. Ont verkar det inte ha gjort för i samma sekund som han slog i backen var han på benen igen och på väg mot domare De Marco. Milanprotesterna över den uteblivna straffen var så pass upprörda att Ambrosini fick sitt andra gula och visades ut. De Marco stod dock återigen på sig och för det har han säkert flera romanistis tacksamhet. Tack De Marco!
Matchen blåses till ända i den nittiofemte minuten. Roma vann. Udinese och Palermo spelade oavgjort. Roma spelar nästa säsong i Europa-league.
