När fågelmannen skrattar
Vi är en liten svenskkoloni som satt upp bopålarna mer eller mindre permanent här i Milano. De flesta av oss har varit här ett par år. Några har redan åkt hem. Andra är på väg. Alla vet vem Fågelmannen är.
På väg, till fots i sällskap med Jörgen, till min första arbetsdag en iskall januari-morgon för snart tre år sedan, tipsade mig denne omtänksamme vän: ”Henrik, vad faen du än gör så lukta inte på den gubben som sitter där borta! Jag gjorde det misstaget för nån månad sen, och jag hade ont i näsan i flera dagar efteråt.”
Gubben ifråga är en luffare av allra klassiskaste snitt. Med mycket stilrena luffarkläder, keps, brunbränd och säckar kastade över axeln när han rör sig. Sen rör han sig ju inte så ofta. Han sitter mest. Alltid på samma plats: Ett 50-tal meter innan ett snabbköp som skulle visa sig vara det som ligger närmast där jag sedan skulle komma att bo. På Viale Monte Rosa, varifrån man för övrigt, lustigt nog, ser Monte Rosa så tydligt som om hela jävla Alpen låg mitt inne i stan. Men bara en ovanligt klar dag. Och en klar dag i Milano är ju som bekant mycket ovanlig.
Vi kallar honom för Fågelmannen, eftersom han alltid har en ansenlig flock gräsliga duvor omkring sig, även om det av någon anledning är betydligt färre duvor i stan i år (man kanske har spritt nåt gift för att få död på dom där invaderande flygande råttorna, eller så har dom helt enkelt flyttat nån annanstans). Och jag tog Jörgen på orden: Jag luktade ALDRIG på Fågelmannen. Trots att jag går förbi honom minst ett par gånger i veckan. Jag vidarebefordrade även rådet till vänner, familj, nytillresta arbetskamrater och till kort sagt alla jag kände och som jag visste skulle behöva passera förbi honom. Ingen luktade på honom. För då skulle ju näsan mer eller mindre rötna bort. Taktiken är att ta ett djupt andetag tjugo meter innan, och sen hoppas att det inte blir rött vid övergångsstället och sen släppa ut luften ur lungorna när man hunnit på säkert avstånd (varierande beroende på hur vinden ligger). Bara Jörgen visste hur han luktade.
Sen hände något. Den 15:e juni i år, för att vara exakt. Det var lördag eftermiddag och stekhett på gatorna. Vi (Sverige) var världens bästa fotbollsnation. Vi hade slagit ut Argentina ur Dödens grupp onsdagen innan. I tre dagar, sedan Sorin låg på knä med ansiktet i gräset och discoglitter i håret, hade man vandrat i en blandning av total eufori och mer eller mindre grov salongsberusning. Och den skulle nu ökas på med nåt tiotal promille fram till Senegal-matchen nästa morgon, så jag hade gått till snabbköpet för att köpa så mycket öl jag kunde bära. Jag meddelar att jag kan bära riktigt mycket öl när det är över 40 grader varmt ute och Sverige spelar fotbolls-VM.
När jag kommer ut ur affären sitter Fågelmannen där på sin vanliga plats. I samma kläder som i julas när det snöade, och jag vågar inte föreställa mig hur han luktar nu. Men så griper nåt tag i mig. Fan... Fågelmannen är ju också människa. Ändå har han ingen TV. Han kan inte se fotboll! Han kanske inte ens vet att det är VM? Han får aldrig känna den känsla jag har nu. Och han är förmodligen förbannat törstig. Jag stannar till, släpper andan, hälsar och räcker över en 66cl bärsa. Mannen skiner upp som en sol. Jag tror han är på väg att ge mig en kram. Och han tackar... Och som han han skrattar.
Sen är det fet fest i 20 timmar. Och därefter tre månaders baksmälla. På söndagen är jag fullständigt knockoutad liksom säkert nästan alla ni andra. Mitt i bedrövelsen, i pausen under nattsvarta Spanien-Irland, skriver jag ett mail till vår lilla privata vm-maillista, som jag avslutar med: ”Och gladast av alla är Fågelmannen”.
Under några sommarmånader blir det som en slags terapi för mig att då och då titta till Fågelmannen. Alltid med något som jag ryckt åt mig från hyllan i affären. Min fru skäller lite på mig för att detta ”något” allt som ofta är alkoholhaltigt.
Just nu kör dom en ”drive” i snabbköpet: ”Smaker från Toscana”. Så i lördags köpte jag biscotti, salsa per crostini alla Toscana och en tetrapack med chianti. Jag ger Fågelmannen alltsammans i en påse. Och sen far djävulen i mig igen. Jag frågar vad han heter. Med ett leende större än Domen berättar Fågelmannen att han heter Paolo. Nu är han på vippen att börja dansa av lycka. Och han skrattar igen.
Pang! Inter-Udinese: 1-2. Samma resultat. Samma målsekvens.
När jag märker att jag börjar bli skrockfull är mitt normala beteende att besegra mönstret. Förutom när det gäller sådant som obligatoriska besök på vissa barer och så. Till derbyt kommer min gode vän, Jesper, ner. Jesper är en mycket inbiten Inter-fan, även han. Och han får folk att skratta. Högt och ofta. Jesper har heller aldrig luktat på Fågelmannen. Men den här gången ska han få se Paolo skratta. Vi tar risken. Sen kan ni skylla på mig om det blir 1-2 i näsan.
Maila skribenten