Och titanerna drabbade samman
Henrik Grehn ger sin syn på derbyt: "Snälla ALLA Inter-fans: Hur ska jag kunna avsky Milan när dom har en sådan spelare som Maldini?"
Nyss satt uppskattningsvis 2000 personer på läktarsektionen. Nu är vi två idioter kvar, med blåsvarta sittkuddar som skydd för frisyren. Alla andra har flytt upp i säkerhet under taket bakom Infernobanderollen. Rosa gazzettor brinner omkring oss med ett slags grön eld. Luften är tjock och grå som om solen just gick i moln. Men det har den gjort för länge sen eftersom klockan är kvart i tio och andra halvlek just ska börja. Fanorna sveper i ljuset från bengaliska eldar, fyrverkerier och knallskott på läktarsektionen ovanför. Och Jesper och jag tittar på varandra och säger ingenting. Det behövs liksom inte. Detta är lite för stort. Vi håller igen på ordbajset för en gångs skull.
Vi ligger under med 1-0, men det gör inget. Orsakerna är två. Ett: Matchen är så bra, så intensiv att resultatet idag bara kan bli grädde på moset. Två: Inter gör alltid mål. Och då är vi ändå tillbaka på ruta ett.
Vi har spenderat första halvlek med att sitta och bli mer och mer förälskade i Cannavaro. Vi kommer överens om att det kan inte finnas någon bättre mittback i världen. Och nu får vi fel. Fabio har visserligen gjort det ena övermänskliga ingripandet efter det andra. Han upphäver tyngdlagen när han gör en brytning med stödjebenet, han sprintar till synes omotiverat från hörnflaggan och till andra sidan straffområdet och nickar bort en livsfarlig boll upp i banan, han dominerar hela den egna planhalvan som om hans vilja vore lag.
Så träder en annan spelare fram. Med nummer 3 på ryggen. På den rödsvarta ryggen. Snälla ALLA Inter-fans: Hur ska jag kunna avsky Milan när dom har en sådan spelare som Maldini? Sen EM-2000 visste jag att försvarsspel kan vara vackert. Men idag är inte Nesta med. Det är däremot Paolo. Och jag betraktar det som en ynnest att ha fått se vad jag såg i lördags. Under några minuter är det mellan 20 och 22 man ständigt inom skotthåll från Didas bur. Och det verkar som om allihop heter Maldini. Så lugn och kontrollerad som man blir med trettioen derbymatcher i ryggen gör han mer rätt på 45 minuter än de flesta fotbollsspelare gör i ett helt liv.
Han vinner titanernas kamp. Den andre bjässen är lika mäktig. Han är också kapten ikväll, och på något sätt blir han bara större i misslyckandets stund. När han drar till, får foten under bollen och från en meters håll lyckas skjuta fem meter över ribban. Hela den röda sydkoreanska massan landar på hans axlar. Igen. Med Ledaren i malplacerad baseballkeps och alla världens Byron Moreno hånflinande rätt i ansiktet. Historien upprepar sig. Vieri snor reservbollen och skjuter den 100 meter rätt upp på hedersläktaren i vild vrede. 5 minuter senare tar han för tusende gången i samma match ner bollen på bröstet och baxar ensam bort tre motståndare med den jättelika ryggtavlan innan han går in i väggen. En vägg med Maldini skrivet i eldskrift över axlarna.. Jesper vrålar: ”Men var fan är dom ANDRA?” Dom andra vet att dom inte kan mäta sig ikväll. Och så fortsätter det. Paolo vinner.
Det är en match jag inte vill ska ta slut. Inte bara på grund av resultatet. Men för att den är så stor. Men fotbollens regler är matematiskt perfekta. Och andra halvlek varar bara i 94 minuter. Som den ska. Det lag som gjort fler mål än det andra vinner. Precis som det ska vara.
Inga bortförklaringar, tack! Laguttagningen? Den hade ingen klagat på om Vieri bara hade andats lite försiktigt på bollen istället för klippa till ända inifrån hjärtroten. Inte Vivas, och ingen försvarare i världen hade lyckats stoppa Rivaldos genomskärare. Tro mig. Jag såg Vitor i ögonen när han slog den. Det fanns INGET i den passningen som inte var genomtänkt. Under en hundradels sekund i ett fotbollsgenis huvud. Den föddes ur miljarder brasilianska gener som existerat bara för att bollen skulle studsa PRECIS så i det våta gräset på San Siro.
Nä, jag lyfter på hatten för Milan. Och jag bugar mig ödmjukt för dess kapten. Till våren möts vi igen, bröder.
Fotnot: Dagen efter finner Jesper och jag mig av någon konstig anledning ute på ett köpcenter inte långt från stadion. Det är strålkastartumult utanför McDonald’s och strax är vi mitt uppe i direktsändning och viftar och dummar oss som riktiga svennar i RAI:s söndagseftermiddagsprogram. Och inte skäms vi heller. Massimiliano får sedan idolbilden av någon sportjournalist som tack för ”panettonen” och vinet han bjuder på hemma i sin ungkarlslya. Jag tyckte nog han sa att han inte kommer att rama in den...
Henrik Grehn
