Egypten-Italien 1-0: Nödvändig statusrapport
Det är ingen sensation att Italien förlorar mot Egypten i fotboll. Inte nu. Italien är inte bättre än Egypten. Förlusten är ett efterlängtat kvitto på att något måste göras. Den innebär också att möjligheterna att slå Brasilien ökar markant.
Det blir svårt att skriva den här rapporten, krönikan, klagosången eller vad man nu vill rubricera den som utan att tjata om samma sak som tidigare. Jag vill se förlusten som efterlängtad, som en hink isvatten i nyllet. Tiden har gått, Gli Azzurri har stått still.
Eftersom det var anfallarna som svek senast valde Lippi att byta ut två tredjedelar av dem. Rossi kunde han inte vara utan. Quagliarella var värd en chans, som han inte tog.
Tidigare har Lippi 2 kommit undan med sitt neandertalsbollande eftersom man tagit poäng ändå, oftast till och med tre. Då har man överseende med det mesta. Av alla trötta gamla mästare är dem på mitten de allra segaste. Pirlo gör återigen mer skada än nytta. Om inte Lippi har ögon nog att se att Pirlo fortsätter att icke-leverera kan väl killen själv vara självkritisk nog att inse att det inte alltid är mest effektiv att använda alla frisparkar på offensiv planhalva som skotträning. Pirlo måste ha dålig självbild eftersom han tar varje tillfälle han kan att försöka bevisa sin individuella briljans. Det är nästan lite sorgligt. Framförallt eftersom det pågått så länge. Italien spelar så långsamt. Pirlo somnar nästan av sitt eget spel.
Hans partner Gattuso är enbart med som curlingförälder. Det finns inget Gattuso gör på en fotbollsplan som Palombo inte gör bättre.
De Rossi hamnar i kläm som både och och ingenting. Ska han spela åt Gattuso eller tackla åt Pirlo? Det blir ingenting. De Rossi ska ha befälet men får inte ha det. Den viktigaste spelaren på planens viktigaste del kvävs av sitt eget lag.
Att fart och löpningar i djupled är vad som fattas mest blir löjligt tydligt när Montolivo kommer in. Då börjar anfallarna plötsligt inse att man inte behöver stå och beundra De Rossis vackra nuna för att få en boll. Med ryggen mot mål. Stillastående.
Egypten nickar in segermålet efter en perfekt hörna och en perfekt nick. Det såg ut som De Rossis gubbe. Det var återigen precis vad som behövdes för att väcka Lippi ur den treåriga koman.
Ska man vinna mot de afrikanska mästarna har man en rejäl uppförsbacke om Grosso gör sin sämsta landskamp i karriären och om Chiellini beter sig som en tappad satellit mitt i kosmos. Chiellini gör nog sin sämsta match i karriären överhuvudtaget.
En cyniker kan lätt få för sig att Lippi tog ut Rossi för att få på populisterna som velat se honom från start. ”Nu var han inte så bra så då tar vi ut honom och jag vet bäst igen.” Rossi skulle varit kvar. Han är unik.
Montolivos inhopp är det som får fart på Italien. Iaquinta har en miljard chanser men El-Hadary räddar varenda en. Jag kan inte påstå att jag hoppades på en kvittering. Det hade inte hjälpt Italien. Man har stora problem att ta tag i och de blir inte mindre av att man lämnar dem till imorgon. Man har redan skjutit den framför sig övertäcka i en skottkärra under ett års tid. Det är dags att inse faktum.
Lippi måste fimpa arrogansen och inse att det inte funkar. Han tror på sitt mästarlag. Det är rart och beundransvärt, frågan är bara om det inte är rent ointelligent. Om han är den stora fotbollskännare han är löser han det här. Jag tror inte han gör det. Då hade han gjort det för länge sedan. ”In Lippi we trust.” Nej, jag är inte med längre. I morgon kommer Lippi dra igång sitt Windows 95 och senare kolla igenom matchen. På VHS.
Brasilien är alltid Brasilien. För en italiensk fotbollspelare räcker det som motivation. Det kommer bli andra bullar mot brassarna, var så säker. Att det dessutom säkert krävs seger ökar mina förhoppningar. Italien kan vinna. Man kan vakna ur sin sömn och vara i 2006 igen. För några timmar. Jag tror på Italien mot Brasilien. Det är surrealistiskt.
Jag orkade inte sitta och lyssna på Ola Anderssons milda sågning av det italienska spelet. Jag visste vad han skulle säga. Han verkar mer diplomatisk än han vill vara. Jag tror att vill säga att de är ett skitlag som aldrig kommer vinna något igen. Han verkar njuta av att Italien misslyckas. Jag ser det jag vill se, hör det jag vill höra. Bäst att låta bli SVT Text om samma person som skrev om U21-matchen skriver om den här. Då kan vi få läsa vilken osakliga, hatiska dynga som helst.
Det är jobbigt att veta att man egentligen inte vet någonting överhuvudtaget och ändå tycka att man behöver ha en åsikt. Det handlar om att reagera på det man ser. Om man har rätt eller ens någon trovärdighet är expertens problem. Jag är blott en simpel tv-tittare med ett ofta väldigt för stort hjärta för italiensk fotboll. Varje turnering är en plåga. Hoppet får alltid spö av missmodet.
Inte långt kvar till nästa pina. Casiraghis gäng visade att man brås på sina äldre kamrater. Ännu en seger för melankolin?
Confederations Cup: Egypten-Italien 1-0 (1-0)
Mål: Homos 40
Domare. Martin Hansson, Sverige
Arena: Ellis Park Stadium, Johannesburg
Egypten: El-Hadary; Fathy (Hassan 79), A Said, Gomaa, Moawad (Farag 68); Shawky, Homos, Aboutrika, Rabo; Zidan (Eid 57)
Italien: Buffon; Zambrotta, Cannavaro, Chiellini, Grosso; Gattuso (Montolivo 58), De Rossi, Pirlo; Rossi (Toni 58), Iaquinta, Quagliarella (Pepe 64)
Bäst: Cannavaro. I klen konkurrens.
Näst bäst: Iaquinta. Alltid gör han någon nytta.
Näst näst bäst: Montolivo. Behövs.
Det spelades bättre boll på Trapattonis tid...
