Livet från den ljusa sidan
När man sitter på botten finns det bara ett håll att titta åt.

Livet från den ljusa sidan

Jag hade inga förhoppningar på Italien i Confederations Cup. Förväntningarna var ännu lägre. Ändå är jag besviken. Så här uselt hade inte ens en misströstande pessimist kunnat tro att det skulle gå. Nu är det bara att se framåt - det kan ju omöjligen bli värre än så här.

Förbundschef Giancarlo Abete haffar Marcello Lippi så fort denne landar på italiensk mark. Man smyger in i ett rum direkt på flygplatsen, innan pressen hunnit andas in. De sätter sig ner. Abete mitt emot Lippi.
Abete: Jaha, vad har du för plan efter det här?
Lippi: Vi kommer fortsätta som planerat. Det här är inget att hänga upp sig på. Det gick dåligt, men vi kommer ta oss till VM och det är då det gäller.
Abete: Tyvärr, det är inte tillräckligt. Du får gå.


Ovanstående har inte hänt. Kommer inte hända. Men jag önskar att det skulle göra det. Den som har modet att sparka Lippi nu är värd all heder i all evighet. Man sparkar inte en världsmästare. Man sparkar inte Lippi. Det skulle vara extremt populistiskt. Det är det enda som talar för att Lippi blir friställd. Förbundet knappast har råd att betala dubbla förbundskaptenslöner.

I alla andra fall är jag kraftigt emot alla mindre berättigade avskedanden av tränare. I det här fallet känns det faktiskt befogat med en sådan åtgärd, ändå känns det lämpligast att lära av det som varit och gå vidare.

Det skylls på dålig fysisk status. Det håller ju inte. Varför skulle just italienska spelare vara tröttare än andra? Spelas det fler matcher i Italien? Knappast. Det skulle också innebär att fysiken varit problemet ända sedan i augusti. Så man har inte lyckats få 20 italienska landslagsmän i form en enda månad på så lång tid? Nåt är allvarligt fel med den italienska fysträningen. Och den spanska, tyska och franska uppenbarligen. Åtminstone i vissa "utvalda" klubbar.

Under världsdelsturneringen har det synts lång väg att spelarna hellre velat ligga på Sardinien än spela en betydelselös träningsturnering strax norr om Antarktis. Ingen har varit sig själv. De enda som tycks ha haft lite kul är de som är på uppgång. Syftandes främst på Rossi och i viss mån Montolivo.

Det har varit uselt under kvalet, det ska aldrig glömmas. Det här är ingen engångsföreteelse, det italienska landslaget är genant dåligt just nu. Det har bara blivit extra tydligt i Sydafrika. Cypern, Bulgarien, Egypten eller Brasilien, alla har de klarat av att hantera världsmästarna. Vissa med lite problem, andra helt utan.

Motivationsfaktorn är ännu ett bevis på Lippis fatala missbedömning. Om han trodde att det här var de bästa och framförallt mest motiverade spelarna har han tappat all tidigare förmåga av att ta rätt beslut i rätt tid. Det här var en utomordentlig chans att få svar på vilka som håller och vilka som inte gör det. Istället åker han hem med ett handskrivet kvitto på att allt är åt helvete. Att allt är kört. Han ville ha lugn och ro i delegationen och avböjde därför bestämt Cassano och kanske även Miccoli. Det får vi aldrig veta. Jag hoppas emellertid han tycker det var värt det.

Om vi utgår från att lektionen är inlärd kan vi se fram emot ett nytt Italien i slutet på augusti. Inte ens herr Arrogans himself ska kunna undgå att erkänna sina misstag.

Se sju år tillbaka tiden. Italien förlorar borta mot Wales i EM-kvalet i en match som måste ses som ett fiasko likt det vi nyss bevittnat. Jag kan inte rangordna dem. Det finns inga grader i helvetet.

Trapattoni tog sitt ansvar. Han lyssnade på spelarna. De ville spela mer offensivt. Wales-matchen hade varit en parodi på italiensk destruktivitet. Trap uppfann ett 4-2-3-1 som gjorde Gli Azzurri till ett spelande lag, ett lag med en egen identitet. Totti och Vieri var som tvillingar. Med Del Piero till vänster hade Trap skapat sig en magisk triangel.

Efter Wales-matchen spelade laget 16 matcher och förlorade bara en av dem -  en träningsmatch borta mot Polen. EM blev ett antiklimax, därför fick Trapattoni gå. Trots det var han mannen bakom 2000-talets vackraste italienska fotbollslandslag. Just därför högaktar jag honom, oavsett allt.

Det är där vi tar avstamp nu. Lippi måste genomföra ett paradigmskifte. Nytt system, nytt blod. Många av spelarna från Confederations Cup håller även i höst. I försvaret finns inte mycket att jobba med, stommen blir densamma. På mitten skulle jag offra en stor del av en pekfingernagel för att få se Palombo understödja De Rossi.

En ännu större del av samma nagel skulle jag ge för att fantasistan återinförs. I nödvändigtvis som trequartista som Totti, bara typen finns på planen. Jag tänker förstås på Cassano, på Miccoli eller till och med på Rosina om han hamnar i rätt klubb. Och Rossi.

Släpp vänsterkanten fri. Del Piero skötte sin roll utmärkt, de kan Cassano, Di Natale eller vem som än är bäst lämpad för det också göra. Våga vinna. Det gjorde Trap.

I Sverige sitter just nu en hel hög värdefulla killar med karriären framför sig. De kommer inte konkurrera ut de gamla gubbarna, men de kan ge dem en match. De är stöpta i samma form, de har bara mer hunger. En eller två per lagdel är mer än nog. Det finns en framtid. Italien kommer inte vinna VM 2010. Därför måste det ju vara bättre att misslyckas med ett lag som utvecklas än med ett som invecklas?

Jag vet ingenting om taktik. Jag vet ingenting om personkemin i ett italienskt fotbollslag. Jag har bara drömmar om vad som ska visas upp i rutan om lördagarna och onsdagarna då ligan har ledigt. Oftast är det en högtidsstund att höra "Fratelli D'Italia" på någorlunda beskedlig volym. Det har det inte varit sedan i höstas. Välkommen åter.

Fiaskot i Sydafrika kommer ge dem som varit med om det en revanschlusta som inte ska underskattas nästa gång de kliver av ett plan i samma land. Det vill säga till VM. Italien har skaffat sig en ny motivationsfaktor likt Calciopoli. Utskrattade och hånade. Om ett år får man chansen att "böja tillbaka långfingret igen", som poeten brukade uttrycka det.

Det är nu Lippi ska återbevisa sin storhet.



Jonas Söderström@jonas5oderstrom2009-06-23 06:55:00
Author

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 11)