Jullov tack!
Två förluster i rad och den sedvanliga formsvackan på hösten är ett faktum. Nu gäller det att vända på trenden illa kvickt, spela skiten ur Perugia och börja det nya året med positiva tankar.
Att förlora hemma på Delle Alpi är inte så väldigt roligt, särskilt inte mot Lazio. Jag vet inte vad det är men jag tål bara inte laget från Rom, det är ingen ny företeelse utan så har det varit i säkert 7-8 år. Men det hör inte till saken.
Till saken hör dock att Juve har förtvivlat svårt mot Lazio, förbannelsen eller vad man nu ska kalla det har pågått i snart 4 år. Henrys två mål på Olimpico under mardrömssäsongen gav oss den sista segern. Vi får väl vinna på Olimpico i vår istället.
Alla förhandsspekulationer om Juventus startelva visade sig vara fel, Nedved och Tacchinardi var sannerligen friska och med från start även om det bara blev en halvlek för den gode tjecken.
Trots dimman så var den första halvleken rolig att titta på, högt tempo och två lag som pressade varandra hårt och inte gav bort ytor och bollar i onödan. Lazio vaskade fram ett par hörnor och Cesar oroade en för dagen lite trög och trött Thuram, när det gällde defensiven i alla fall.
På något sätt kändes det ändå säkert den första halvtimmen, så där som det kan göra ibland trots att det står 0-0 och spelet står och väger och trots att Salas spelade från start. Att den senare spelar är ett oerhört hån mot Juventus andra anfallare, det är som att starta med 10 man. Det enda han lyckades med var att bli varnad, för en tackling som han lika gärna kunde åkt ut för.
Corradi fick matchens två första chanser, båda efter hörna. En nick solklart över och ett skott rakt på Buffon. Sedan var det dags för Juventus att ta ledningen, ett riktigt mönsteranfall. Thuram slog en lång boll som Del Piero tog ner på bröstet. Han vände upp och serverade Nedved i djupled. Denne gjorde inget misstag i avslutet utan satte säkert bollen bakom Buffon. Skönt tänkte jag, nu reser sig inte Lazio. Men tji fick jag, innan jag ens hade hunnit sätta mig i soffan igen så ringde en ärke Laziale och tro det eller ej. Ferrara som ersatte skadade Iuliano ett par minuter tidigare tappar bort Fiore som får en fin träff på halvvolley. Buffon har inte en chans och det står 1-1 plötsligt. Det följande minuterna får jag det klart för mig, inte en chans att Juve reser sig. Trots att förstaelvan matchats lugnt på sistone så fanns det klara tendenser att man varken vill eller orkar ge järnet.
Direkt i den andra halvleken fick vi betala för det släpphänta agerandet, Fiore fick en chans till efter passivt försvarsspel och med en väldigt mystisk volleyträff fastställde han slutresultatet 1-2 redan i den femtionde minuten. Juventus tog efter detta över matchen totalt, Lazio stack emellan med en och annan kontring, varav en slutade med en felaktig offsideavblåsning. Bollinnehavet måste varit en bit över 70% och då finns det inga ursäkter för att inte skapa chanser.
Camoranesi som ersatte Nedved i halvtid gjorde Zambrotta sällskap i kurragömma leken. De tävlade om vem som kunde stå i flest passningsskuggor och Di Vaio som ersatte Salas var inte heller någon hit. Trots att passningsspelet stämde hyfsat och att Tacchinardi och Davids kämpade på som bara den ville det sig inte. De offensiva spelarna var inte där de skulle, Del Piero och Di Vaio var i stort sätt aldrig i straffområdet där de ska vara utan hamnade ute på kanterna och därifrån gör man inga mål.
Att förlora två matcher på raken är ingen katastrof, vi kommer att vara med i den absoluta toppen när ligan drar ihop sig men det känns som att för många poäng börjar tappas nu. I och för sig så är den tuffaste delen av säsongen kvar och vi saknar två av våra bästa spelare. Andra topplag har tunga skador men inte så tunga som Juve. Trezeguet kommer att betyda oerhört mycket, våra anfallare idag är små, kvicka och väldigt beroende av andra spelare i form. Det är inte Trez, även om laget spelar skit så kan man alltid ösa in bollar på honom. Han sätter en per match när han är i form, Tudor tillför styrka och fysik i de bakre regionerna. Just avsaknaden av en riktigt tung spelare led vi av mot Lazio som är ett väldigt fysiskt lag. Juventusspelarna framförallt på mitten kom till korta, även om de är bättre med boll så måste man klara av höjddueller också.
Lazio är ett mycket bättre lag än jag trodde när säsongen började och de spelar enkelt och helt rätt efter sina förutsättningar, de påminner i vissa lägen skrämmande mycket om Juventus. Men det var ingen övermäktig motståndare och jag påstår att Juventus förlorade matchen mer på egen oförmåga än Lazios överhet. En vanlig dag är Juventus bättre. Spelarna får bara skylla sig själva en sådan här gång.
Trots förlusterna är jag inte särskilt orolig. Visst, vi har tappat många poäng men det är bara 6 poäng till förstaplatsen och det är med Juventusögon inte så väldigt mycket. Vi knaprade in mer än så på Inter i våras och nog ska vi kunna göra det i år igen. Lite vila nu gör oss gott, seger mot Reggina i cupen och Perugia på söndag är dock ett måste. Sen får vi ladda batterierna och ta igen oss lite över nyår innan det är dags att prestera på topp igen. Skrattar bäst som skrattar sist!
