Hjältar och ikoner
En krönika i Financial Times av Simon Kuper, mannen som ibland får leva med epitetet världens bästa sportjournalist, om hur dagens sportstjärnor inte kommer att etsa sig fast i folksjälen på samma vis som en Garrincha eller en Maradona en gång gjorde får ens tankar att osökt vandra mot Roma och profilerna som rör sig kring världens vackraste klubb.
Kuper börjar i den ände som alla krönikor som aspirerar på att spegla någon sorts samtid gör, nämligen Michael Jacksons begravning. Som tur väl är avviker han snabbt från den allt för väl upptrampade stigen och minns istället Garrinchas begravning i Rio de Janeiro 1983. Ett spektakel i offentlig massuppvisning av sorg. En brandbil körde Garrinchas kropp till hans hemstad Pau Grande på en väg kantad av sörjande människor. På en banderoll längs vägen stod det att läsa: ”Garrincha, du fick världen att le och nu får du den att gråta.”
Garrincha var en gudabenådad fotbollsspelare som så många andra inte kunde låta bli alkoholen. Andra exempel på samma tema är Paul Gascoigne, George Best eller varför inte, visserligen med en twist av vitt puder, Maradona? Kupers tes är att dessa ikoner berört människor inte bara för sitt sätt att spela fotboll utan lika mycket för deras mänskliga svagheter. Människor kunde beundra deras fotbollskunskaper och identifiera sig med deras alltför mänskliga brister.
Dagens fotbollsspelare, å andra sidan, är perfekta. In i minsta detalj. På ett sätt måste de vara det. Fotbollen idag är bättre än någonsin och för att nå toppen måste du vara ett fysiskt praktexemplar. Det gäller att lägga sig tidigt, träna hårt och vara professionell. Det är inte omöjligt att en spelare som Leo Messi kommer att nå större framgångar under sin karriär än Maradona, men han kommer aldrig att beröra lika många människor. Ingen kan identifiera sig med perfektion.
Visserligen finns det fotbollsspelare av idag med riktiga brister, men de är ofta av en sådan natur att extremt få, om ens någon, kan identifiera sig med dem. Ronaldinho är ett talande exempel. På planen fick han, när han var som bäst, hela världen att le. Han applåderades till och med av Real Madrid-supportrar på självaste Bernabeu och var älskad av alla för sitt sätt spela och för sitt kroppsspråk på planen.
Allt tog dock slut när hans svaghet för nattklubbslivet tog överhanden. Idag ruttnar han bort på Milans bänk utan att någon beklagar sig över honom eller känner sympati för hans öde. Att leva nattklubbsliv är nämligen något som ligger väldigt långt bort från de flesta människors vardag. Möjligtvis sörjs hans öde av Paris Hilton.
Nej, för att först bli älskad och sedan kanoniserad måste fotbollskunnandet givetvis vara av yppersta klass samtidigt som bristerna, om man vill kalla dem det, är sådana som många kan identifiera sig med. Det för oss osökt in på Francesco Totti. Som spelare var han, många romanisti skulle säga är han, av yppersta världsklass. Hans kunnande har vunnit honom beundran från alla. För hans kärlek till Roma och all den frustration som den obönhörligen fött genom åren är han avgudad av alla med ett gulrött hjärta.
När Totti för några år sedan talade om att lämna Roma för att vinna titlar gjorde han många supportrar besvikna. Men mitt all denna besvikelse fanns också en kärna av förståelse. Alla romanisti visste att Totti var en av de allra bästa. De visste också att han var frustrerad över att inte få ett erkännande från en större fotbollspublik. För att kunna vinna den respekt han förtjänade var han tvungen att flytta. Alla visste det. Så även om en flytt hade rört upp en känslostorm där invektiv kastats omkring hade alla gulröda innerst inne förstått.
Till slut stannade han dock. Hans kärlek till klubben och till staden vann över all besvikelse över att inte bli erkänd för sitt kunnande. Det är sådan kärlek som slår an en ton hos alla fotbollssupportrar. Hur många av oss har inte vandrat hem besvikna från en hemmamatch med vårt favoritlag och sagt att vi minsann aldrig någonsin mer skall lägga någon som helst tid på detta jävla förbannande lag bara för att nästa hemmamatch, två veckor senare, stå där på samma plats?
De som får framtidens hjältebegravningar, likt den Garrincha fick eller den som förbereddes i Buenos Aires när Maradonas hälsa var som sämst, kommer inte att vara C-Ron eller Messi eller någon annan av alla dessa perfekta superstjärnor. När dagens toppfotboll inte lämnar något utrymme för spelare med mänskliga som svagheter som Garrincha återstår det att göra ikoner av spelare med alltför mänskliga känslor för det lag de representerar. Spelare som Totti, De Rossi eller Mexes. Dagens Roma må sakna superstjärnor men när det kommer till hjältar och ikoner står klubben väl rustad inför framtiden.
