Krönika: Konsten att komma undan med mord!
Idag föll domen mot polismannen som tog Gabriele Sandri’s liv den 11: e november 2007. Detta är ett smärtsamt datum för oss fotbollsälskare som vi lägger ihop med andra smärtsamma datum som bland andra 15: e april 1989 då 96 människor klämdes ihjäl på Hillsborough i Sheffield och 2: e augusti 2002 då Tony Deogan misshandlades till döds på Söder i Stockholm.
Dessa datum har dessvärre mer gemensamt än de tragiska och meningslösa förlusterna av människoliv och det är det fruktansvärda sveket av rättssamhället, polisen och massmedia gentemot de drabbades närstående, tillåt mig att elaborera:
I Sheffield förlorade vi 96 själar och än idag är frågorna fler till antalet än myndighetsutövare (LÄS poliser) som ställts till svar. Polisens nonchalanta och amatörmässiga hantering av mordet på Tony Deogan har resulterat i att även om ny bevisföring skulle dyka upp kommer hans mördare aldrig att kunna fällas. Och slutligen idag fick polismannen som helt besinningslöst sköt mot en obeväpnad folkmassa och orsakade Gabrieles alltför tidiga död, veta att han ska spendera 6 år bakom lås och bom. Då mina kunskaper om det italienska rättsväsendet och dess lagstiftning samt praxis är obefintliga kan jag varken bestrida eller diskutera domen från ett strikt juridiskt perspektiv, men däremot kan man dra slutsatsen att domen tyvärr var väntad.
Den var väntad eftersom domstolar världen över utgår ifrån att poliser alltid är ofelbara i alla lägen eller om ni så vill, är lagens förlängda arm, och därför producerar domstolarna surrealistiska domar som i bästa fall är hämtade ur en Kafka novell, likt fallen med Rodney King, Hannes Westberg och kommissarie Spaccarotella där man pekar med hela handen mot brottsoffrets riktning innan man ens kontemplerar att peka lillfingret åt gärningsmännens håll, ty om man tvingas erkänna att lagens representanter har felat medger man även att hela rättsväsendet felat.
Det enda detta ställningstagande resulterar i är att förtroendet för rättssamhället samt dess myndigheter dagligen eroderas och dess brister tydliggörs mer och mer. Men som om dessa övergrepp inte var nog dras även våra förlorade medmänniskors namn och minne i smutsen av okunniga, nonchalanta och respektlösa massmedier vars enda syfte verkar vara att förvränga fakta och försvara status quo. The Suns vidriga artikel i samband med Hillsborough, Aktuellt och Rapports ”objektiva” rapportering av skotten på Vasaplatsen 2001 och Aftonbladets beskrivning av mordet på Gabriele Sandri och Tony Deogan, är ytterligare bevis på detta.
Men oavsett hur mycket de än förvränger fakta, vad de än kallar oss så kommer de ALDRIG att kunna tysta oss. Hur många fascistoida FRA & IP-RED. liknande lagar de än gör gällande kan de aldrig helt kunna våldta sanningen, eftersom vi vet, vi var där, vi såg vad som hände, vi glömmer inte och vi håller inte käften. I Chile under Pinochet dansade fruarna, mammorna och systrarna till dem som hade ”försvunnit” med sina till synes osynliga släktingar, iförrgår hade vanliga Tehranbor tänt tusentals ljus för att hedra den mördade 19-åringen Sohrab Aarabi, och idag tänder jag ett ljus för Gabriele, Tony, Hillsboroughoffren och alla de andra tusentalsmänniskor som blivit mördade samt vars banemän aldrig kommer att fällas för mord i någon domstol.
Till alla er som mist någon närstående på detta sätt kan jag inget annat säga än att jag skäms över att kalla mig för människa idag och ge ett löfte att jag aldrig kommer att glömma och aldrig hålla käften.
Riposa in pace amici, sarete sempre con noi!