Semesterfiraren på Trigoria
2002 var förmodligen hans mest motgångs- men också lärorika år....
Mannen jag pratar om är en STOR liten prins : Francesco Totti.
Il principino blev, och förblev, en världsspelare under och efter senaste EM-slutspelet.
Argumentet är kristallklart: han var exceptionell även när han befann sig på den högsta nivå man kan nå.
Innan dess var han jordklotets okrönte konung blott bland de gulrött invigda.
Tottis insats i finalmatchen är det ultimata bevismaterialet: i en sekvens i den första halvleken av den tillställningen får denne "trequartistornas trequartista" en tämligen alldaglig kortpassning lite nedanför mittcirkeln på italiens planhalva.
Halvvänd mot frankrikes mål slår nämnde en långpassning (observera: inte långboll) på 35-40 meter mot en löpande Delvecchio och en uppskuren fransk försvarsmur. Detta drag slutade - om jag minns det rätt - inte i någon direkt målchans, MEN:
Det är sådana passningar som skiljer sig så radikalt, radikalt från t.o.m. resten av världseliten (med reservation för en viss Nummer Fem i Real Madrid)som gör att jag förutspår vår gunstlings framtid som den världsfrämste.
Sådana passningar har jag bara sett en annan man slå - Diego Armando Maradona.
(Det finns för övrigt andra likheter mellan dessa: båda spelar/spelade i klubbar som är "underdogs" i förhållande till "De Tre i Norr", båda är hetlevrade herrar även med italienska ögon sett, etc.)
Hursomhelst skedde också ett tronskifte i och med den EM-turneringen: Romas kapten tog över huvudrollen som den mest omskrivna fotbollsspelaren i Italien från en viss Alessandro Del Piero, då helt ur slag.
Därmed blev han också landets hopp framöver; något jag tror han kommer vara i många år till.
Framgångarna fortsatte då ett helskärpt Giallorossi utan dess like vann sitt tredje Scudettomästerskap (aldrig har jag iakttagit ett lag vars spel i lika höga grad tycktes säga: "i år är det dags - nu eller aldrig).
Il Francesco var bättre än bra; inte totalt överlägsen spelare som Tommasi, Samuel, Cafu-Candela, Montella eller Batistuta - men fortfarande helt splendido!
I ett par år nu har det pratats om vår kapten när det så blivit dags för utdelning av olika utmärkelser.
om Italien vunnit i Rotterdam (läs: om Del Piero gjort mål) hade Totti stått i rampljuset. Adderat med hans följande fotbollshöst och vi hade haft en annan "Europas bäste spelare 2000" än Luis Figo.
Så tycker jag att det borde varit, om det nu hade förhållt sig på det sättet...
######
Säsongen 2001/2002 kändes inte AS Roma alls lika mätt som under hela den höst som nu passerat. Jag upplevde oss snarare som ett etablerat topp-tre lag (vilket fortfarande gäller för min del). Problemet var bara det att vår gode "Don Fabio" - säkerligen med respekt för Champions Leauge - injicerade ett alltför defensivt grundtankesätt vilket i vissa beslut framställde honom som en åsna till taktiker i mina ögon.
3-5-2 var det som nu gällde som stabiliseringsåtgärd åt ett med "Capello-standard" läckande försvar, vilket innebar Totti som en av två anfallare.
Meningarna är tusentals och går isär angående just detta, men en sak kanske kan sägas har urskönjats: mot riktiga storlag och i viktiga matcher verkar det som om man kan placera "lillprinsen" på topp och få tillbaka tunga insatser av denne, vilket resulterar i goda resultat för laget.
EM-Finalen är ett exempel, de två bortamatcherna mot Real Madrid andra sådana - senaste Juventus-mötet ytterligare ett.
I sådana matcher tror jag inte att det spelar lika stor roll var han spelar; för dessa tillställningar är oftast sinnesjukt temporika och fram-och-tillbaka-böljande. Alla möjliga situationer äger helt enkelt rum; ibland är Totti trequartista, ibland på topp: spelarna är alltså utspridda och rörliga. (Kom ihåg att vi uppnådde bättre resultat mot topplagen förra säsongen med 3-5-2 än med 3-4-1-2 säsongen innan).
Men skulle vi t.e.x. möta Udinese eller Piacenza på bortaplan kan vi för det mesta vänta oss en tempofattig och överlag kvav föreställning.
Det är i dessa stunder som Francesco INTE bör agera spjutspets, för det är just i dessa matcher han (som mest) behövs längre ner på banan, där han med en gudomlig passning kan skapa ytor eller via en kort överlappning rasera långsamheten i spelet.
Den fjärde november förra säsongen mötte vi Atalanta borta. Matchen slutade 1-1, Assuncao gjorde vårat mål på frispark, och Roma var blekt, blekt, blekt - Totti likaså. Nu hör det till saken att vi hade en del skador då vi beträdde den matchen, men faktum är att det inte hände mycket kring vår playmaker, som för dagen var en av två däruppe. Vad som skedde då - vilket är en väldigt vanlig företeelse för personen i fråga - var att denne reflexmässigt sökte sig längre ner i banan för att på så sätt kunna "röra om i grytan".
Problemet då var bara att det blev folktomt med rödgula spelare i Atalantas straffområde med bara en man på topp.
Detta var, och är en tung huvudvärk för oss; något som syns väldigt tydligt vid inspel mot straffområdet, eller när motståndarens målvakt eller försvarare lämnar retur.
Skillnaden blir då alltid inte en spelare - utan även ibland två (alltså en Francesco vid staffområdet och två anfallare inuti detta , istället för en ensam forward vid främre stolpen och en alltför eftersläntrande kapten som gått för långt ner för att få igång spelet)
Min övertygelse är att Totti SKA agera trequartista bakom två anfallsspelare; helst alltid, i synnerhet i denna sorters matcher som ack är så viktiga för ett ligavinnande lag....
Klicka här för att läsa fortsättningen av artikeln
#####
