Fans i Fokus: Odysseus Toro Zacharopoulos
Vi kollar läget med en Fiorentina-fantast som varit nära att välja den förbjudna vägen men som nu insett vad som är viktigast.
- Vem är du och hur hittade du till SvenskaFans?
Halvgrek/halvsvensk med passion för Viola, fysioterapi (studerar) och diverse individualistiska sporter. Annars jobbar jag stenhårt på en bränna a la Ekwall, Rit-Ola, Ola Wenström, David Fjäll etc (se bild), då det verkar vara den gemensamma nämnaren för att lyckas inom sportjournalistiken.
På SF iklädde jag mig det passande och fiffiga (tycktes då) nicket ”soldatino_#7” när jag låg i lumpen och härjade hej-vilt på SF-forumen under våren 2004. Sen kontaktade Jakob Nilsson och Thomas Wilbacher mig och undrade om jag inte ville sluta ”klottra”, för att istället börja skriva för Fiorentina. Tydligen såg de en poäng i det jag skrev… eller så var det bara ett sätt att få tyst på mig.
- Varför blev det just Fiorentina? Val eller slump?
Roberto Baggio var väl spelaren på allas läppar när min årskull spelade i knattedivisionerna. Hans övergång till Juventus fick mig sånär att följa med, men pappa (student i Firenze under det mytiska 70-talet och Ultras storhetstid) satte ett abrupt stopp för djävulstyget. Ja, inte Baggios övergång alltså, men mitt förvirrade tillstånd. Det tackar jag honom för än idag.
- Vad är viktigast för dig att få se när ditt lag spelar?
Jag är i grunden resultatorienterad, allt annat får komma efter. Men tar man ett konkret exempel som Viola i år, kan jag inget annat än konstatera att jag är besviken trots uppnådda mål. Jag vill se en fungerande lagmaskin stå i fokus, inte individuella prestationer. Frey, Mutu och Gila var de som gjorde det möjligt i år i kontrast till säsongen innan då större delar av laget var engagerade. Som svar på frågan: Allt, inget går att förbise.
- Vad saknar du i din klubb?
En toppmodern fotbollsarena, pokaler och en bandiera. Det är allt.
- Vad är du mest stolt över?
Klubbens nära relation med staden och fansen. Fansens kunnande och inlevelse, deras passion. Båda deras ambitioner möts i ett lag värt namnet. Värt att skriva om.
- Vilka är era främsta rivaler?
Juventus odiskutabelt. Det var nästan lite kul med Melo-såpan då det har varit för tyst mellan klubbarna ett bra tag. Rent sportsligt de senare åren så ser jag istället Roma som är värsta konkurrenten, men se upp för Napoli nästa säsong!
- Vilken upplaga av ditt favoritlag ligger dig närmast om hjärtat?
Av alla upplagor ”il mister” haft så får det bli Viola 07/08, en hårsmån från Uefacupfinalen och en Champions League-kvalifikation summerade en otrolig säsong. Sen är Batistutagänget (Rui Costa, Toldo, Edmundo, Lulu Oliveira, Torricelli med flera) under Trapattoni legendariskt.
- Har du någon gång ifrågasatt din "tro"?
Två gånger, men i samma veva har jag även fått nya insikter. Med Vittorio Cecchi Goris personliga konkurs förstod jag att klubbemblemet är något som aldrig kommer att suddas ut eller fläckas, oavsett vems händer det hamnar i. I Calciopolis efterspel blev grabbarnas insats söndag in, söndag ut det enda av vikt. De blev martyrer när de berövades den Champions League-kvalifikation de förtjänat. Jag tog ställningen att det var deras insatser som var värda att lyfta fram och att pamparnas dispyter och kontroverser bakom kulisserna inte låg längre i mitt intresse.
- Hur ofta ser du ditt lag på plats?
Tidigare en till två gånger per år, men nu under studenttiderna finns inget sådant ekonomiskt utrymme. Tyvärr.
- Egen produkt eller superstjärna, du måste välja en.
En medelmåtta till bandiera eller en pengakåt diva? Svårt val, onekligen. Men i dagsläget saknar vi en bandiera överhuvudtaget, så det får bli alternativ ”a”.
- Ultimat drömvärvning?
En mittback av rang. Som violasupporter har man inte lyxen att peka på det man vill ha och få det. Jag vet att Corvino gjort, gör och kommer fortsätta att göra det bästa av situationen… men säg Zapata!
- Vad är din åsikt om den moderna fotbollen? Var det "bättre förr"?
På planen är den moderna fotbollen snabbare och målrikare än någonsin. Vilket är underhållande. Baksidan är att vi fans har allt mindre att säga till om, och att vi fans inte är vad vi en gång var. Vi kan se tendenser som att klubbemblem byts ut mot spelarnamnsinitialer och att de idealiserande knatteåren jag talade om tidigare, förskjuts till senare tonår rentav hela livet ut. Folk hejar på individer, inte på lag. Fotboll är en lagsport så för mig låter det absurt. Tur att det finns landslag kvar. Bättre förr.
- Beskriv en typisk söndag för dig under ligasäsongen.
Jag streamar på min laptop medan det blåser snöstorm utanför fönstret i ett 24 grader kallt Umeå. Just nu är det inte mycket roligare än så men med endast 1,5 år kvar av studierna ser jag ljuset i tunneln, längtandes efter en ligamatch på Franchi i vårens solsken 2011.
- Berätta en rolig anekdot som ditt supporterskap fört med sig.
Säsongen 05/06 bevittnade jag ett ovanligt dubbelmöte mellan Fiorentina och Juventus. De första var av mindre vikt i Coppa Italia och carrabinieri ville markera vad de menade med nolltolerans (inför det haussade ligamötet) genom att skjuta tårgas över publiken. En viss panik spreds och tillresta i VCS hamnade lite varstans. Däribland en vilsen man vars resa lydde (i värsta Guy Richie-anda): från Fiesole via ultrassammandrabbning till pikébuss, vidare till polisstationen och nästa morgon i bild på lokaltidningarnas sportsidor. Så där snabbt bara, och jag kan avslöja så mycket som att det inte var jag. Tack för mig och på återseende!
