That’s the way the cookie crumbles..
Sista gången Zlatan får en blåsvart gruppkram?

That’s the way the cookie crumbles..

Efter tre säsonger, 57 ligamål och fem titlar verkar Zlatan Ibrahimovic vara näst intill förlorad till den spanska storklubben FC Barcelona. Det lämnar Inter en storstjärna fattigare och Serie A än mindre profilrik. Eller hur var det nu? Efter tre dygn fyllda av ångest, ilska och svordomar har undertecknad äntligen förlikat sig vid tanken att Ibra byter svartblått mot blårött.

Gazzettan: Zlatan till barca i utbyte mot Etoo, Hleb + 40 miljoner euro
Så löd sms:et som fick mina tankar att mörkna och mina yrvakna ögon att glöda. Om det var meddelandets innehåll eller det faktum att det skickades 02:03 och jag skulle gå till jobbet bara ett par timmar senare låter jag vara osagt men avsändaren, Nima Tavalley Roodsari, fick mig verkligen att tända på alla cylindrar.

Det blir för kort om tid för nya spelare att acklimatisera sig, Inter måste byta spelidé totalt, Inters TV-matcher kommer gå att räkna på fem fingrar, var de första tankarna som genomborrade mitt sömndruckna sinne. Därefter blossade en extrem ilska upp. Anledningen till denna rena och skära ilska var det faktum att i mina ögon är Inter inte längre en klubb som säljer sina stjärnor. Vi är en konkurrenskraftig klubb som behåller vår grundstomme, ni vet vilka som utgör den, och kryddar med spelare som kan höja spelet ytterligare. Att då sälja den enskilt starkast lysande stjärnan är som att plocka ur V12:an ur en Ferrari Enzo. Det mytomspunna, vackra och storslagna finns fortfarande kvar men det är liksom inget tryck under huven.

Ilskan gick, under helgen, mer och mer över till ångest innan jag nu slutligen insett att det är som det är. Vi säljer vår största stjärna och vi får riktigt bra betalt för det. Vi och vår liga smäller inte längre lika högt i stjärnornas öron som det gjorde på det glada (?) nittiotalet. Det är bara att svälja stoltheten och se sanningen i vitögat. När allt kommer omkring så är det inte så illa ändå. Det är åtminstone inte så nattsvart som det kändes för tre dygn sedan.

Vi får en mångfaldig skytteligavinnare som garanterar pling – Ja, vi vet ju inte hur heta Inters matcher blir för TV-bolagen nu när Z är borta – i rutan. Lägg där till en teknisk vitryss som bara trånar efter att återigen få speltid i en storklubb och det ljusnar förvånansvärt fort. Sist men inte minst får vi 440(?) miljoner kronor i rena pengar. Det är pengar som kan ge oss den där offensiva mittfältaren som vi saknat ända sedan Seba Verón lämnade oss för en handfull år sedan.

Det är bara att inse faktum och hoppas att vi med hjälp av den bredd våra nyförvärvade spelare erbjuder oss kan göra något bra av säsongen 2009/2010 ändå.

För att dämpa frustrationen bevittnade jag under helgen en konsert med det eminenta bandet A 17 Mile Drive vars vassaste punchline lyder: ”Don’t give me another fairytale I’m fed up with all the happily ever after”. Och just så känns fotbollsvärlden idag sett med italienska ögon. Vi kan inte förvänta oss att vi köper in spelare som blommar ut och stannar för evigt i våra klubbar. Vi får istället se de som faktiskt stannar som vackra undantag som bekräftar regeln.

Lycka till Ibra.

Victor Friberg2009-07-20 21:40:00
Author

Fler artiklar om Inter