Semesterfiraren på Trigoria - Del II
Förra säsongen var en besvikelsens säsong.
En säsong där vi och Inter förlorade Scudetton. Må vara att vi mestadels spelade en olekfull fotboll, men vi hade vår egen nisch - defensiv styrka. Vad hade Juventus för utmärkande drag? (Inter stod för offensiv fotboll)
Hursomhelst tror jag att denna frustration i första taget ganska snabbt rann av Il Grande Capitano, då ett mycket omtalat och högst efterlängtat VM hägrade i Fjärran Östern.
Ett mästerskap som tänktes kunna bli Italiens - och Tottis.
Istället gjorde Gli Azzurri en "Roma" - bytte plötsligen bort en framgångsrik uppställning - och sprack i turneringen mot ett totalt fullständigt profillöst Sydkorea.
Under det föregående Serie-A-året hade Il Bimbo d'oro slagit an en tempofattighet som delvis smittat av sig från Romas grundspel, men som säkert också var en släng av storhetsvansinne.
I inte alltför få matcher minns jag denne kunde ta emot en boll och stanna upp HELA spelet bara genom att med ryggen vänd mot en-eller-två motspelare blott "sula" bollen för att vinna söka vinna en frispark på mittplan - Menlöst!
Den första halvtimmen mot Ecuador var därför upplyftande; Totti och Vieri sprängde sönder sydamerikanerna.
Känslan var då: "De azurblå kan gå hela vägen".
Men Italien försoffades, precis som Totti. Det var det det handlade om tror jag.
Glorifieringens uppmuntran är en falsk säkerhet som Stövellandets spelare lider av (Del Piero levde t.e.x. enbart på sitt namn i flera år). Om kritiken är överlöjligt mörk vid minsta motgång, kan den bli exakt lika ljus då något går vägen (säg en seger mot Azerbadjan, eller något liknande).
"Den Store Nesta" dog i två EM-kvalmatcher i höstas.
Landslagets senaste flopp samt klubblagens internationella motgångar visade en sak bland många andra, och detta klart och tydligt; handling med högmod slutar alltid, alltid, alltid, alltid i misslyckande.
Francesco Tottis förra säsong genomsyrades av detta sinnestillstånd - och slutade med ett rött kort.
Någon filmning var det inte och alltså ingen varning heller, men det var högmodets gamla synder han och hela hans "medbrottslingar" fälldes för.
Att Signor Moreno sög get och numera inte dömer internationell fotboll är en helt annan femma...
######
Men årets Totti då?
Bättre än någonsin.
Varför?
Han gör saker igen.
Tio mål på tio matcher.
Viljans rörlighet.
En känsla av att han under hösten börja reflektera: Det här är min klubb; den här klubben är min moder, har fostrat mig som ingen annan. Jag måste hedra henne, älska henne och resa henne nu när hon har det så svårt.
Eller så har jag bara glorifierat det hela....vilket jag inte hoppas.
Jag utbrister inte "NEJ!" när en av våra spelare filmar i en situation där vi kan få en straffpark eller ett monstruöst giftigt frisparksläge.
Däremot vrålar jag "Stupido!" när Cafu, Cassano eller någon annan rödgul romare simulerar bli knivhuggna av en motståndare som befinner sig exakt 125.8 meter bort, samtidigt som vårt lilla flygplan står på straffpunkten och uttråkad kliar sig på kinden...
Sånt är ren och skär idioti (alltså inte att hitta fria ytor, utan självklart klumpiga filmningar!).
Detta är ytterligare något vi sett betydligt mindre av hos Francesco Totti i år - Il Numero Dieci.
######
Efterord: Den 12 januari startar Romas andra halva av Serie A hemma på Olimpico mot Chievo. Det som då gäller för Totti är att hans fysiska tillstånd kan mäta sig med med hans sinnesvilja att spela.
Just på grund av detta har ovannämnde spenderat juluppehållet - då alla andra varit lediga - på Trigoria tillsammans med fystränare och tillika vännen Vito Scala. Denna separata träning har fortsatt att pågå till dags dato, men prognosen är att han kommer att var redo för återpremiären.
Efter fyra skadeperioder hittills den här säsongen, har våran nummer tio - genom den uppoffring som denne gjorde under denna viktiga högtid - klart och tydligt visat oss sitt mål: att lyfta sitt AS Roma under hela våren -skavankfri.