Krönika: So It's Over
Många av oss har varit med om det någon gång i livet. Du slänger ut ”Jag älskar dig”, och får tystnad eller något annat till svar. Du känner på dig att detta inte bådar gott. Att snart så kommer detta äventyr att ta slut.
Ungefär så har relationen varit med Zlatan de senaste månaderna. Han har inte dolt sina intentioner och när jag i maj läste Aftonbladets långa intervju med Zlatan så var det som att läsa ett kärleksbrev adresserat till någon annan, någon bättre. Zlatan var kär och ville lämna oss.
Fansen blev oroliga. ”Nej, lämna oss inte!”/”Vi kan hitta bättre”. Supportrarnas röster ekade som en älskandes kärlekstvivel. Och varje gång Zlatan fick frågan om framtiden så svarade han oundvikligt, vilket gav oss hopp.
Men samtidigt har Zlatan inte varit den perfekta kärleken. Det har varit en relation som inte är fullt ärlig, som en passionerad historia utan substans, utan möjlighet att för evigt skriva in sig i historieböckerna. Och det började egentligen redan 2004.
Jag är gammal nog att ha följt Zlatan sedan hans tonår och minns så väl intervjun med en Malmötalang som hade Interposters över hela väggen. Då var Zlatan en kaxig spjuver och jag tyckte mest att det var lite kul att han höll på Inter. Men när han utvecklades och blev allt bättre i Ajax så kändes Inter helt plötsligt som en möjlig destination.
Och så valde Zlatan Juventus, för Intersupportrar det smutsigaste laget i fotbollshistorien. Som när tjejen du drömt om i gymnasiet går och blir tillsammans med en knarkande slacker som inte förtjänar henne. Det kändes ofattbart tungt och jag kunde knappt titta på landslagets matcher. I stället för en plats längst bak i klassrummet valde man helt plötsligt den längst fram. Oförmögen att blicka framåt, ovillig att blicka bakåt.
Men sedan tog historien en vändning. Som för många andra knarkande slackers så finns det bara en väg att gå och helt plötsligt fanns chansen för en relation, en tillfällig romans.
Nu när Zlatan lämnar oss reagerar många fans precis som män och pojkar med krossade hjärtan. Kvädesorden haglar, ord klädda i desperation spottas med fradga överallt. Mycket beroende på att vi ju egentligen visste det här, att denna kärlek inte skulle vara för alltid. Zlatan är ju inte den som vill bli älskad för evigt. Han bryr sig bara om sig själv.
Innerst inne svider det. Vi tog honom till hjärtat eftersom han gett oss allt vi drömt om. Vi glömde det oförglömliga svartvita sveket. Vi gav honom en chans. Men nu är det över.
Han byter land och språk och går till ett ställe där han själv inte kommer att vara den som älskas mest av alla. Den övergången kommer att bli oerhört intressant. Kanske var Ajax, Juventus och Inter bara förströelse i jakt på den stora kärleken. Kanske kommer Zlatan att stadga sig med Barcelona och Katalonien.
I sådana fall kan det bli så vackert att vi inte kan vara bittra, utan bara önska honom buon fortunato. Det kunde ju faktiskt ha varit värre. Han kunde ha fått fascister till supportrar i Madrid och vi odugliga och övervärderade holländare i retur.
Nu börjar ett nytt kapitel i vår kärleksrelation till FC Internazionale. Här hittar vi 400 friska miljoner, en av tidernas bästa anfallare och en hungrig vitryss. Och vi kan faktiskt, utan att darra på orden, säga att vi klarar oss bättre utan dig, Zlatan Ibrahimovic.
