Sista helgen hände det dock fler saker. Milan och Inter värvade varsin storback och Juventus plockade inte Marco Di Vaio. Ett mysterium för många då påläggskalven Brighi fick lämna klubben för spel i Parma. Vad vi inte visste då men klubbledningen tydligen hade koll på var att Trezeguets skada var allvarligare än vi alla trodde och att han skulle missa många matcher. En stjärna till i anfallet behövdes och Lippi valde givetvis en Italienare med framtiden för sig. Även om Di Vaio hittills inte varit någon hit så har man fått glädjas åt en hel del av hans konster under hösten, men vi väntar oss mer.

Efter deadlinen var det dags för ny säsong, Juventus åkte till Lybien och spelade hem ännu en titel genom att slå Parma med 2-1 i Supercup Finalen. Laget fick mycket beröm under försäsongen och det såg ljust ut inför ligastarten. Atalanta avfärdades enkelt efter att vi fått vänta ett par veckor på grund av tv-strul. Även i Champions League så tuffade Juve på, trots att Milan imponerade mest så tog Juventus flest poäng av alla Italienska lag och släppte in minst mål av alla i hela turneringen.

Tre matcher som man minns från hösten är de båda mötena med Milanoklubbarna och Turinderbyt. Det började i Milano mot Inter, Juventus spelade fantastisk fotboll i framför allt den andra halvleken och borde vunnit matchen. Salas missade friläge och såg dessutom till att för alltid bli utslängd från mitt Juvehjärta. Inte ens ett avgörande mål i en Champions Leaguefinal skulle gottgöra det. Juve tog ledningen på straff efter att Coco sprungit över Camoranesi som hade en egen uppvisning i den andra halvleken. Men Collina tillät Inter kvittera på övertid efter att de brottat ner Buffon. Protesterna både från Juvespelarna och från media i efterhand spelade ingen som helst roll. Juve fick nöja sig med en poäng och Inter firade som om de vunnit Scudetto, men Juve visade igen att fotboll är ett lagspel, då hängde inte Inter med i svängarna.

Sen var det dags för Milan i Turin, Milan som imponerat på alla dittills gick rätt i fällan och efter två mycket snygga mål och en fantastisk första halvlek så var saken klar. Juventus hade vunnit matchen och Milan lyckades förrutom sitt straffmål knappt skapa en enda målchans på 90 minuter. Några veckor senare spelades det derby i Turin. En sådan där match som man alltid mår väldigt dåligt av i förväg. Det fanns dock inte anledning den här gången utan Juve körde över lokalkonkurrenten och traskade upp i Serieledningen för en kort stund.

Efter det kom den dock, den sedvanliga formsvackan på hösten. Den hade dock väntat på sig relativt länge och blev inte så lång. Fyra matcher i rad utan seger blev det, dock mot tufft motstånd som Roma, Bologna och Lazio. Men innan Jul reste de sig igen och slutade ligaåret i dur. Även inledningen på den andra gruppspelsfasen i CL lovar gott inför det nya året.

Det har inte varit perfekt, då hade vi vunnit en titel till. Men det har varit ett väldigt bra år på många sätt och vis. Juventus är farligt nära toppen och den starkaste perioden, i alla fall enligt traditionen återstår. Blickar man framåt så ser det positivt ut. Champions League känns som det stora målet men ligan lär inte försummas och när det vankas sommar har vi säkert mer att glädja oss åt. En inte alltför vild gissning inför sommaren är väl även att vi kommer att få se någon eller några ändringar i försvaret i jakten på fler tunga titlar.

Jag tänkte även ägna några utropstecken lite extra uppmärksamhet genom att dela ut några fiktiva utmärkelser.
Årets spelare: Det är svårt egentligen för det är laget som har stått ut mest. Men jag vill ändå hedra vår ankare och kapten Alessandro Del Piero. Han har under hela året visat vilken fantastisk spelare han är och hur viktig han är för laget. Han har inte alltid varit bäst på planen, han har inte alltid synts mest men han är så viktig. Det märks direkt när han inte är med och hela laget lider. Pavel Nedved, Trezeguet och Davids har alla varit fantastiska men sett över årets 12 månader så håller jag Del Piero som den största. Dessutom så visade han hela världen i matchen mot Mexico under VM att fotboll visst handlar om känslor.

Årets nykomling: Solklart egentligen. Mauro Camoranesi kom från ingenstans och hyllades inom loppet av några månader som en av Europas bästa mittfältare. Camoranesi var fantastisk under hösten och även om formen stagnerade lite mot slutet av året så är ingen Juvenykomling ens i närheten av den lille argentinaren, eller italienaren. Vad det blir lär vi få veta till slut.

Årets kämpe Det är svårt att hitta offensiva mittfältare som löper i bästa Håkan Mild stil, men det gör Pavel Nedved. Han har bara en växel och när han väl acklimatiserade sig själv i Turin så har han varit fantastisk, han har räddat oss flera gånger under hösten med viktiga mål och härliga passningar. Och det bästa av allt är att man inte behöver vara det minsta orolig över att han kommer att tröttna, för han verkar inte känna till det ordet.

Hedersomnämnande till David Trezeguet, han gjorde 24 mål i Serie A. Alla var spelmål, inte en enda frispark och inte en enda straff. Han var fantastiskt bra under hela säsongen och verkar dessutom vara tillbaks för att fortsätta där han slutade. Han är en lite udda anfallstyp men han är en målskytt som jag inte skådat under min livstid och en av mina absoluta favoritspelare.

Mer än så här blir det inte, men jag hoppas att jag nästa år sitter och skriver ungefär samma saker. Innan ni gör något mer dock så tycker jag dock att ni ska luta er tillbaks, sluta ögonen och minnas den 5 maj. Den bästa dagen år 2002 alla kategorier, dagen då Juventus vann sin 26 Scudetto.

0 kommentarer