När jag vaknade den där dagen så hade jag en lustig känsla av att det här kommer att gå vägen, jag hade under våren envist påpekat för kollegor och i krönikor att det inte finns en chans i världen att Inter vinner på Olimpico. För Juventus del så kändes ju inte Udinese direkt som någon övermäktig motståndare.

Klockan närmade sig 15:00 och jag var oerhört nervös, som alla andra Juventusfans borde varit. Canal Plus gav alla med tillgång till det digitala nätet möjlighet att följa alla tre matchar parallellt, och när jag såg David Trezeguet nicka in 10 på Contes inlägg precis i inledningen så bytte jag snabbt över till matchen mellan Inter och Lazio. Redan då så började främst Materazzi och Vieri se plågade ut. Sen small det dock till, Inter tog ledningen, Juventus ökade på och Lazio kvitterade. Fortfarande kändes det som om det var något med hela Inters lag som talade om för mig att detta inte skulle gå vägen. Lazio gjorde ingen bra match, Inter gjorde en ännu sämre. När Poborsky dunkade inte 2-2 strax innan halvtid var saken klar. Inter skulle inte resa sig och Juventus hade vunnit sin 26 ligatitel.

I den andra halvleken var jag inte ens nervös, jag blinkade mellan kanalerna och såg Lazio och Roma ta ledningen samtidigt som Juventus spelade av tiden och blickade mot resultattavlan i Udine. Jag önskade att jag kunde ringt ner till Lippi och sagt att det inte var någon fara, att Interspelare grät på planen mitt under pågående match med halvtimmen kvar att spela och att vi redan nu kunde skjuta iväg champagnekorken. Inter pallade inte för trycket, fotboll är ett lagspel och Juventus var det bästa laget under den förra säsongen.

Efter slutsignalen såg man hela Friuli storma planen och slita av kläderna på spelarna, man såg Buffon, Thuram och Trezeguet fira som om det inte fanns någon morgondag och när Del Piero kramade om Lippi efteråt så ryste man i hela kroppen och man visste även att det kommer mera. Lita på att det var lätt att stiga upp de följande dagarna.

När man kikade på tabellen efteråt så blev det ännu mer solklart, Juventus gjorde flest mål, släppte in minst och tog flest poäng helt logiskt.

Spelarna fick dock inte fira på samma sätt som mig, för det väntade fler matcher. Coppa Italia finalerna mot Parma inte minst. Hidetoshi Nakatas mål i slutet på Delle Alpi visade sig bli avgörande. Juventus hade en till synes säker 2-0 ledning, men Nakata gjorde 2-1 i slutet och i bortamatchen så gjorde Junior tidigt 1-0. Juventus återhämtade sig aldrig utan fick nöja sig med en titel, det kändes snöpligt minst sagt men Parma är ett bra lag och Juventus har notoriskt svårt mot dem.

Sedan kom VM, jag tycker att fel lag vann men det hör inte hit. Tänk vad det hade kunnat se annorlunda ut om inte Vieri missat öppet mål i förlängningen mot Syd Korea eller om inte Totti slängt sig i straffområdet. Hur det hade gått annars får vi tyvärr aldrig veta.

Sommaren präglades av ekonomiska problem och en stagnerad transfermarknad. Juventus låg lågt och nöjde sig till synes med några mindre spektakulära affärer som inte direkt var uppseendeväckande. Jag var helnöjd, även om Enzo Maresca blev utlånad och Fabian Carini lämnade oss så var Matteo Brighi tillbaks och en av säsongens bästa backar Salvatore Fresi skulle även han göra sitt. Men utan tvekan så var Mauro Camoranesi sommarens hit, han hade under två säsonger drivit storlagens försvar till vansinne och jag kände på mig att han skulle göra succé i Juve.

Läs fortsättningen..

0 kommentarer