Årskrönika 2002
Tobias Wennberg minns året som gått: Som Juventusfan har man en hel del roliga minnen från året som gått, söndagen den 5 maj kommer jag till exempel aldrig att glömma.
Vid just den här tiden för ett år sedan så började Juventus på allvar klättra i tabellen och man började sakta men säkert lägga höstens debacle bakom sig och blicka framåt mot slutspurten i både ligan och Champions League.
Jag trodde på Juventus under hela den förra säsongen trots att Zidane lämnat oss, laget hade något som inget annat lag i Serie A hade. Vad det var kan jag fortfarande inte sätta fingret på men det fanns där.
Ligatiteln och allt runt omkring är givetvis det man kommer ihåg mest. Allt firande efteråt och alla härliga reaktioner på SvenskaFans värmer fortfarande. Varken Inter eller Roma pallade trycket och det såg Juve till att utnyttja på ett oförglömligt sätt.
Men jag tänker inte börja krönikan där, utan jag börjar i Rom. På hösten så började Juventus formsvacka när Roma vann med 2-0 på Delle Alpi. Juventus kom till Rom för att ta revansch och det skulle bli en av säsongens starkaste insatser från de svartvita.
Mark Iuliano spelade på en något ovan vänsterbacks position men fick inte vara på planen i mer än en dryg halvtimme. Roma inledde en enorm press men Juventus stod emot och bärgade en poäng, där tror jag mycket av det självförtroende som återfanns i laget under våren grundlades.
Nästa stopp blir Milano, tillsammans med min flickvän var jag på plats på San Siro för att bevittna Inter – Juventus. Det var den här kvällen som jag insåg att Inter inte skulle vinna Serie A, inte på egen hand i alla fall. Seedorf dunkade visserligen in både 1-0 i inledningen och 2-2 i slutet men det var mersmak för Juventus och man såg redan då tendenser att vissa spelare i Inter var fasligt dåliga när det låg lite press på deras axlar.
Det skulle dock komma en knäpp på näsan till, Sabri Lamouchi lämnade Juventus en bra bit från täten med bara ett par matcher kvar genom att göra 1-0 i den 89 minuten på Tardini men det räckte inte.
Mitt under pågående toppstrid så spelades det även Champions Leaguefotboll och Coppa Italia. Juventus såg hyfsade ut i Champions League, men mot Deportivo på Delle Alpi hände något. Juventus spelade stundtals fantastisk fotboll men lyckades inte få in bollen i mål. Jag minns hur jag nästan slet av mig håret när Trezeguet missade öppet mål vid två tillfällen. Efter det kändes det som om Juve la sig ner, på Riazor var det ingen vacker fotboll för att inte tala om i Leverkusen då man inte ens försökte spela fotboll. Men lite plåster på såren blev det ändå när Arsenal kom till Delle Alpi och fick pisk mot Juventus reservlag. Det var förresten inte ens ett reservlag utan till stora delar ett juniorlag som sänkte de Engelska mästarna.
I Coppa Italia gled man vidare till finalen relativt enkelt, mycket tack vare ett fantastiskt mål av Gianluca Zambrotta mot Milan.
Med fem omgångar kvar så kändes ligan, om inte körd så i alla fall overkligt svår att vinna. Men Juventus visade att man är bäst när de gäller och trummade på, man vann sina matcher och tappade till skillnad från sina kollegor inga onödiga poäng. Efter 5-0 segern mot Brescia och 1-0 i slutskedet mot Piacenza så var vi i alla fall med där uppe. Med en match kvar var vi en poäng bakom Inter, som hade en svår men inte omöjlig bortamatch och en före Roma som således var avsågade.
Läs fortsättningen..