Brescia - Lazio 0-0
Ett blekt Lazio fick bara med sig en poäng hem från Brescia, men Romlaget är fortfarande obesegrat på bortaplan.
Första halvleken präglades av Brescias täta försvar och Lazios för dagen oprecisa spel. Få egentliga målchanser skapades under hela matchen och ännu färre skapades under de första fyrtiofem minuterna. Det lilla som skapades av värde var nästan uteslutande med hemmalaget som upphovsmän. Den kanske bästa chansen sköt Brescias alban Tare tätt utanför Peruzzis högra stolpe (ett skott som han förmodligen skulle ha räddat om det gått på mål).
Lazio var i princip helt sterila under hela den första halvleken. Egentligen ingen målchans värd namnet skapades. En nick över mål av Corradi efter Lopez hörna var det bästa Lazio lyckades prestera. I övrigt var Lazio alltför omständiga och oprecisa när man fick lägen att bygga upp anfall. De (få) gånger en yta att dyrka upp Brescias täta försvar uppstod, envisades man med att spela bollen till fel spelare, på fel yta eller (för omväxlingens skull?) genom att missa passningen totalt.
Första halvlek var följaktligen ett sömnpiller ur Lazioögon. Brescia verkade vara betydligt bättre förberedda för matchen, och draget att sätta Bachini som understödjande anfallare ställde Lazio för problem vid ett par tillfällen.
Brescia börjar även den andra halvleken bäst. Matchens kanske bästa prestation gör just Bachini när han avancerar förbi Stam in i straffområdet och avslutar, dock inte bättre än att Peruzzi kan avstyra med visst besvär.
Lazio spelar bara stundtals marginellt bättre i andra halvleken, men ändå väldigt långt ifrån så bra och vägvinnande vi vant oss vid även dessa korta stunder. Spelare som Fiore, Stankovic och Lopez går inte att känna igen under denna match. Med mindre än tio minuter kvar att spela gör Mancini det där offensiva bytet han är väldigt (alltför) ensam om i fotbollsvärlden när hans lag befinner sig i spelmässigt underläge. Han plockar av Pancaro och sätter in Chiesa med följd att Lazio avslutar matchen med en mycket offensiv 4-3-3 uppställning (Sorin blir nu vänsterback) i ett försök att förändra matchbilden. En matchbild där Lazio inte skapar något genom eget genomtänkt spel, eller knappt ens genom tillfälligheter.
Det blir dock Oddo (som annars blandat vissa fina saker med andra osäkra ingripanden) som får den bästa målchansen av Laziospelarna denna gång. Symtomatiskt nog när inga kombinationer fungerar är det ett långskott från dryga 25 meter som Oddo klämmer iväg. Sereni i Bresciamålet är dock med på noterna och kan avstyra med fingertopparna i höjd med ribbans vänstra del.
Matchen slutar 0-0. Ett ganska logiskt resultat i en match där de riktigt klara målchanserna tyvärr var oerhört lätträknade. De chanser Lazio skapar var än mer lätträknade. Egentligen är det bara på Oddos skott i slutet av matchen, och på ett skott mitt på målet av Stankovic i mitten av andra halvlek, som Brescias målvakt måste ingripa på allvar. 0-0 är som sagt ett ganska logiskt slutresultat, men om något lag skulle vunnit matchen så var det hemmalaget Brescia, då Lazio tyvärr är ruskigt bleka denna gång. Brescia skapar även en handfull (här oredovisade) halvchanser, dock utan att få riktig styrsel på avsluten i Lazios straffområde men ett flertal bollar gick tätt utanför stolparna.
Ett ramstarkt och disciplinerat Brescia mot ett tillsynes odistinkt och oprecist (och nedtränat?) Lazio var vad som krävdes för att de himmelblås närmast otroliga bortasvit nu tillslut skulle brytas. Att förlora poäng mot ett starkt lag som Brescia är inget att skämmas över. Matchen påminde inte så lite om Lazios insatser på bortplan under förra året. Det vill säga en allt annat än inspirerande insats. Denna gång är skillnaden den att det denna gång var en tillfällighet som låg bakom denna svaga insats.
Sorin och Oddo matchades tillsammans under hela matchen. Det framgår tydligt att det fattas en del för att dessa båda ska passa in helt och fullt. Oddos spel präglas av vissa fina prestationer (främst offensivt) för att sedan göra en del ganska grova tabbar i försvarsspelet. Men med tiden, när denna ges, så kommer han nog förbättra sitt spel.
Med Sorin är jag däremot mer kluven. Han ger inte alls mittfältet de kvaliteter som Cesar gör och som Lazio mest behöver. Cesar håller sin kant (vilket är särskilt viktigt då ju Fiore allt som oftast går in i banan), utmanar bra man mot man med sin fina teknik och sitt rappa steg, samtidigt har brasilianaren en bra kross. Sorin har ett helt annorlunda spelsätt, som mest går ut på att ta medellånga diagonallöpningar in i straffområdet utan boll. Frånvaron av Cesar är troligen en tungt bidragande del till de två oavgjorda matcher Lazio nu spelat runt juluppehållet. Cesar är helt enkelt en oerhört viktig pjäs på Mancinis schackbräde.