Utveckling, inte degradering
Den italienska fotbollen sätter snart igång, utan några av de stora namn vi vant oss med att se i rutan varje helg. Det betyder inte att det är dags att leta upp en ny hobby och sluta drömma om resor till San Siro och San Paolo. Serie A kommer vara minst lika kul som vanligt.
Kaká och Ibrahimovic har tappats. ”Tappat” är just det adjektiv som oftast används när man beskriver kommande version av Serie A och dess stjärnglans. Det begriper jag inte helt. Det låter som om både Milan och Inter i ett svagt ögonblick glömt dem båda på en bensinmack mitt i Pyrenéerna och antingen struntat i eller varit oförmögna att hämta upp dem.
Milan fick en ganska stor hög mynt av Real. Pengar som uppenbarligen behövdes. Det kan aldrig vara en dålig affär att få många hundra miljoner för en spelare som går att ersätta. Vad var Kaká innan den rödsvarta familjen tog hand om honom? Varför skulle man inte kunna göra samma sak igen?
Inter kommer bli precis lika bra med Eto'o, det kommer bara ta lite tid. Han och Milito kan göra lika många mål som Ibra – var. Inter hade gjort sig bekväma och för beroende av Ibra. Mer ansvar åt andra. Det måste vara bättre att tio spelare växer än att en gör det. Och de har fortfarande pengar kvar att spendera, om nu inte Moratti för ovanlighetens skulle väljer att hålla i dem.
Ibra var liksom Kaká en oslipad diamant innan han kom till Italien. Deras astronomiska potential har gnuggats fram under åren i Italien. Om två månader är de glömda. Diego har alla möjligheter att bli ligans nye Kaká. Eto'o är inte många millimeter sämre eller tristare än Ibrahimovic. Lägg till nya importer som Pastore, Palacio, Lucio, skraplotten Onyewu och den nye Van Basten och framtiden ser fortsatt ljus ut. Serie A har inte tappat några profiler, man har profiterat på dem och kommer ta fram nya.
För övrigt är den största förlusten är varken brasse eller svensk, han är Maldini.
Det finns dem som tycker att Serie A nu är en skitliga som inte längre är värd att följa. Ett mycket märkligt resonemang. Följde man Serie A pre-Ibra kommer man göra det nu också. Började man göra det med Ibra kommer man eventuellt sluta nu. Det gör ingen skillnad. I länder som inte heter Sverige är Zlatans flytt inte synonymt med ligans död. Man kan inte avsky Florentino Perez strategi och samtidigt kalla Serie A profillöst.
Kvaliteten är inte avgörande för supportrarna. Allsvenskan har under alla år fått se de största spelarna lämna en liga som inte tycks bli bättre. Intresset har däremot bara ökat. Italiensk fotboll kommer inte förtvina. Förändringar ger förhoppningar, som är vårt syre. Antingen hoppas man, eller så ger man upp. Det värsta som kan hända är att ingenting händer.
Många hoppas att Italien ska bli mer som Spanien och England. Det hoppas inte jag. Jag hoppas det blir mer som Tyskland, där fotboll fortfarande mest är fotboll.
Serie A är fortfarande Serie A. Serie A är fortfarande Totti, Del Piero och Zanetti. Det är i dem italiensk fotboll lever. De är själavårdarna. Tiden då de blanka magasinen pryddes av ”italienare” är förbi. Kanske kommer den igen när Lavezzi, Jovetic och Balotelli vuxit till sig.
Om det ska skakas fram affischnamn är det ikonerna som ska kallas. Inget är mer talande, mer genuint. Synd bara att omvärlden tröttnat på dem. Fram med brassarna, de är alltid heta. Han kan heta Pato, Diego eller Amauri - allra helst Maicon. Med Cassano, Eto'o och Mourinho dansandes runt omkring är det ett spektakel värt att betala för ett år till.
