Debâcle!
Så kom då förlusten - just när ingen förväntade sig den.
Lazio förlorar sin andra match för säsongen. Inte så mycket att säga om det, endast två förluster till nu är i sig ingenting att gräma sig över. Däremot: Sättet man förlorar på igår! Herregud! Stundtals var det rena rama hönsgården i Lazios straffområde. Och trots att Lazio i praktiken har en hel halvlek att jaga kvittering på, så åstadkommer man ingenting av värde. Man kör fast totalt mot ett bottenlag som Reggina. På hemmaplan.
Det är alltid svårt att värdesätta resultatet av en enskild match. Enskilda matchresultat som avviker från det man uppfattar som det normala, uppstår i princip i någon match, varje omgång. Även i det större hela bryts förr eller senare mönster eller trender. Och nu förlorar då alltså Lazio sin första match sedan inledningsomgången mot Chievo, och detta efter ett antal matcher när Lazio inte alls övertygat spelmässigt. Även om Lazio vann mot Udinese förra helgen så var det enligt rapporterna ingen stabil seger, och matchen dessförinnan var en närmast plågsam uppvisning av impotent spel som nog bara överträffades av gårdagens rent ut sagt deprimerande insats.
Tur i oturen är ändå att både Chievo och Milan förlorar. Avståndet till tabelltoppen och glappet ned till Chievo (på femteplats) är oförändrat poängmässigt. Efter nu ett par mindre bra matcher (Bologna framförallt), och ett par riktigt urusla matcher (Brescia och Reggina) så ställs nu Lazio på sitt första riktiga eldprov under Mancinis ledning. Kommer Lazio på fötter och hinner man återfå sin mentala balans tills det så viktiga sexpoängsmötet borta mot just Chievo nästa helg?
Varför hände detta?
Mycket möjligt är, precis som Herman Dill skrev i matchrapporten, att en (väldigt falsk) känsla av att ”allt fixar” smugit sig in i laget efter succéhösten. Om det nu verkligen är så har man samtidigt glömt vad det var som gjorde Lazio till ett av höstens absolut bästa lag, inte bara i Italien, utan i hela Europa. Det vill säga; viljan, motivationen och äregirigheten. Viljan att alltid vilja göra sitt bästa och vägran att nöja sig med ett oavgjort resultat.
Nu verkar det som om många spelare (igår; alla spelare!) väntar på att just de andra ska ta sitt ansvar och föra Lazio tillbaka på rätt spår. Skickligheten hos de enskilda spelarna finns givetvis kvar, men skicklighet förutsätter vilja och motivation – inte tvärtom! Och om inte alla spelare är inställda på samma våglängd, samtidigt när nu Lazio tvingas möblera om i laget av olika skäl, så kommer de negativa resultaten som ett brev på posten.
Att spelare blir otillgängliga på grund av olika faktorer inträffar alltid förr eller senare. Detta tillhör spelets regler och om man inte kan hantera detta så kommer placeringen vid tabellens fastställande bli kraftigt lidande av detta. Lazio har under hösten haft en relativt stor tur med just skador. Även om skadorna stundtals varit många till antalet, så har de drabbat ”rätt” spelare. Runt jul har däremot det hänt att Cesar försvunnit ur spel (och nu till matchen mot Reggina var Corradi avstängd). Även om ingen trodde så innan säsongen - säger ingen! - är dessa två rollspelare nu närmast oersättliga i Mancinis lagbygge.
Cesar ger mittfältet närmast ovärderliga ”specialistkvaliteter”. Han håller framförallt sin kant vilket ger Lazio en större bredd i spelet än med andra möjliga alternativ. Han utmanar också bra man mot man, och; han har en bra kross. Samtidigt är han väldigt skicklig taktiskt. Utan Cesar tillgänglig tvingas Lazio spela ett helt annat mittfältsspel. Man blir mycket mer förutsägbara och lättare att ”stänga av”. Och nu när (den inte alls lyckade) Sorin inte vill vara med längre, tvingas Mancini ställa upp med ett underbalanserat mittfält där nu Simeone och Giannichedda tar innermittfältsplatserna. Just där ligger också troligen en stor del i gårdagen misslyckande. Lazio förlorar tempo och kommer troligen helt fel in i matchen med dessa två mindre spelskickliga innermittfältare - samtidigt som Stankovic får springa på tok för mycket utan boll - helt fel givetvis då han både är Lazios dirigent och kompositör. En stor del i Lazios framgång har bestått av viljan att anfalla med många spelare, vilket hela tiden ger många möjligheter i en nästan spanskinfluerad offensiv fotboll.
Corradi är även han en oerhört viktig spelare för hela Lazios spel. I ett statiskt spel där snabba uppspel inte är möjliga, är han en suverän targetplayer. Han har förmågan och fysiken att plocka ned de svåraste bollar med huvudet eller fötterna (tekniken är utmärkt) och sedan fördela bollen vidare. När Corradi nu var borta och Inzaghi inte kunde spela från start, saknas ett vettigt komplement till Lopez på topp. Chiesa är alldeles för tunn och lik Lopez i rörelsemönstret (rör sig över stora ytor) att då försvararna enbart, med framgång, kan koncentrera sig på att freda sitt eget straffområde – i ett straffområde där Lazio knappt befann sig i varje fall.
Är hemmaplan bortaplan? Eller?
Lagets svaga spel på hemmaplan förbryllar. Är sanningen verkligen så enkel att Lazio enbart är ett kontringslag? Det som skulle kunna styrka detta är att man i hemmamöten mot de starkare lagen (alternativt bortspelet i allmänhet), får utrymmen att själva föra det rörliga anfallsspel man vill, och är så lämpade att föra. Men när man möter en formstark motståndare, som är nöjda med att bevaka resultat, så får man inte alls samma utdelning i varken ytor eller målchanser. Men detta resonemang verkar nästan lite för uppenbart. Förra året var Lazio (den sammanlagt magra poängskörden till trots) stabila på hemmaplan. Och ingenting kan få mig att tro att förra årets upplaga var bättre i något avseende än årets årgång. För laget är ju i princip det samma. Att i år inte finna ett säkert grundspel på hemmaplan förbryllar nog spelarna själva en hel del.
Runt jul har Lazio åkt på det som nu måste liknas vid en reaktion. Men oavsett vad dessa mindre bra matcher kommer sig av, bör man komma ihåg att en svacka alltid kommer - förr eller senare. Det viktiga är att snabbast möjligt ta sig ur denna. Lazio har många rutinerade spelare som ska kunna leda Lazio tillbaka på rätt spår. Vinnarkänslan som fanns i laget under hösten måste återuppväckas! Men framförallt måste man inse att man inte är bättre än sin senaste match. Det vill säga: Det krävs räfst och rättning till nästa helg!
Det är lätt att övervärdera ett enskilt matchresultat. Lazio har förlorat en match - det är inte mer än så. Nu har förlusten kommit och det är bara att hoppas att spelarna själva begriper vilken håglös tillställning de var statister i under gårdagen - om inte annat kommer säkerligen Mancini förklara det för dem. Även om Lazio har vissa problem med laguppställningen även framöver (Stankovic är avstängd mot Chievo) så måste man begära en hel del mer till mötet mot Chievo nästa helg. Men det viktigaste är att spelarna laddar om mentalt. Det räcker inte med att tro att man ska vinna en match. Den ska spelas också.
(Ps: Lazio hade faktiskt ett skott på mål i går. Lopez inåtskruvade frispark från högerytterposition letade sig in i målvaktens famn….)
