Det ska vara tungt i år. Och lite gulligt.
Äntligen dags för ännu en betraktelse från vår man i Milano - Henrik Grehn.
Idag har jag kvinnligt sällskap på stadion. Och det kan ju alltid ha sin tjusning. Speciellt nu som våren äntligen(!) har kommit. Såhär den 26 januari. Jag äger inga solglasögon, men det borde jag nästan haft, för när solen drar sig mellan södra läktaren och taket på San Siro så ser men väldigt lite från min plats. Dvs ca mellan halvfyra och kvart i fyra. Tiziana har solglasögon med sig. Plus keps. Klok kvinna.
Jag minns förr om åren. Då var det ju lite drag när spelarpresentationerna dånade ut i högtalarna. Men nu har det gått fullständigt över styr. Har börjat bli tvungen att ta mig iväg hemifrån en kvart tidigare nu för tiden. Man får nämligen inte missa. Inter har hyrt in en helt vansinnig speaker som kör sin grej nere på plan. Och så är det Queen och “We will Rock You” som ljudmatta. Giuseppe Meazza går i totalspinn. Sen “C'è Solo Inter” och storbildsskärmarna som visar Cúper som klappar om alla spelarna vid utgången. Mäktigare blir det bara när Vieri sliter tröjan av sig och blottar en svart t-shirt med 32 skrivet i små silversiffror på bröstet.
Vieri, ja... Denne sanslöse man. Nu har han fått en kompis i straffområdet. En själsfrände. Lika rasande, lika stor, lika förbannat trevlig. Lika tung. När Vieri och Batistuta kommer tillsammans är det som om Cúper hade hängt på motståndarförsvararna varsin blyväst. Som om han släppt ett lod rätt ner på andra planhalvan och beordrat deras mittfält att ta emot det sittandes i knät på backlinjen. Det finns inte något annat lag i världen som ens kommer i närheten av det anfall som Inter disponerar över. Och då går Crespo ändå skadad. Inter kommer att vinna alla matcher från och med nu, där man inte släpper in mer än ett mål. Jag kan inte begripa hur man ska lyckas göra färre än 50 mål till under den här säsongen. Och det är naturligtvis helt uteslutet att 3 av universums 5 bästa försvarare släpper mer än ca 15 bakåt. Så det blir nog mest segrar, skulle jag tro.
Almeyda. Pang! Och betongskelettet är av. I början av säsongen försökte jag förklara för Ennio varför jag älskade Matias Almeyda. Jo du förstår, Ennio: Han är Argentias svar på Håkan Mild... Stenhård. Syns inte på plan om åskådaren inte kan sin fotboll. Springer flera mil på en match. Drar på sig 40% av alla frisparkar. Kan inte bli skadad. Men nu blev han det. I Interleden talas det om en förlust som är lika svår som den av Crespo. Och jag håller med. Trots att jag hör till den oortodoxa skara av supportrar som tycker det skulle vara mer värt att vinna Champions League än Serie A. Och i Champions League finns det bara en kung. Det vet vi. Men Almeyda har ju dessutom växt de senaste månaderna. Till ett monster. Ett monster i sitt livs form. Fast nu är han väck.
Men... Det är underbart att se: Laget beter sig som knattespelare. Man sluter upp kring Hernan och Matias som bara bästa vänner gör. Dagens Inter är så långt ifrån ett diva-gäng man kan komma på den här nivån. Kanske på någon nivå. Och överallt ser man Cúpers hand. I målgesterna. Ullevi i början på 90-talet: IFK gör 2-1 mot mäktiga Barcelona. Inga vilda utbrott. Nä, alla kramas och myser. På samma vis gör Inter idag (jämför Milan och Inzaghi). Alltså, lite gulligt. Detta kommer att bära ända fram. Det är jag övertygad om.
Det finns fler anledningar att Inter tar hem precis allting i år, men den största vid sidan av lagandan som börjar smitta av sig på hela stan, är att Inter är hett. Så hett att jag undrar om det inte är därför våren kommit så tidigt.
-Välkommern, Gabriel Omar!
-Det skulle förvåna mig mycket om den karln gör sin sista säsong.
-Ennio hade aldrig hört talas om Håkan Mild.
-Ronaldos tröja på Bar del Trotto är äntligen borta. Och ersatt med en Real Madrid-halsduk från tidigt 90-tal. Då när dom inte var nåt vidare bra...
-Tjejer har kraftig rabatt på inträdet (20 euro istället för 28).
-Är det nån mer än jag som sett Axl Rose göra “We will Rock You” tillsammans med Queen? Annars, ladda hem! Tungt.
